Fortsätter på tanken om syftet och meningen med skolan. Samhället och demokratin är inget mål, men däremot en rad syften. Demokratiskt valda politiker som lovar sänkt skatt OCH mer pengar till välfärden talar till folkets känslor, inte till kunskaperna som finns om hur saker och ting hänger ihop. Och om många accepterar en sådan politik kommer kunskapens betydelse även på andra områden att urholkas. Politiker kan ha som mål att sänka skatten, men det är och kan aldrig vara syftet med politiken, att avskaffa sig själv. Meningen med samhället är att skapa förutsättningar för människor att leva ett gott liv och politikernas uppgift är att garantera detta genom att fördela makt och välstånd, från de som har till de som saknar. Eftersom demokratin och den långsiktiga hållbarheten gynnas av minskade klyftor är en sådan politik bra för alla.
Vill man leva i ett SAMHÄLLE finns det en del principer man måste ställa upp på. En är att vara solidarisk med det allmänna. Den som lyckas och blir rik måste bidra med mer än den som har det svårare (inte bara i kronor och ören), annars har vi inget samhälle. Demokratin är ömtålig och respekteras inte dess andemening upphör den snabbat att fungera, och sedan är det svårt att reparera den igen. Att i det läget skylla på regeringen är inget annat ovärdigt demokratiskt valda politiker i opposition. Politiker ansvarar för att stifta lagar, inte för att allt är frid och fröjd i samhällets alla delar. Ministerstyre är inte tillåtet, eftersom demokratin då upphört att vara en demokrati. Om det är någons fel att vi har problem är det folkets, som röstar på politiker som saker som ingen demokratiskt vald politiker kan lova. Vi får det samhälle, den trygghet och service vi betalar för, inte vad vi önskar oss eller oppositionspolitiker säger sig kunna lova om bara de får makten istället. Det är lätt att vara indignerad, men svårt att förvalta ett samhälle. Och utan respekt för skillnaden mellan demokratins syfte och mening och politiskt uppsatta mål, går det inte. Det spelar ingen roll hur upprörd enskilda medborgare, journalister och riksdagsledamöter är; det är inte så VERKLIGHETEN fungerar.
När man står i affären och ska planera dagens måltid kan det vara lockande att köpa den djupfrysta, importerade, industriellt framställda och därför snorbilliga kycklingfilén istället för den dyra, närproducerade och ekologiska. Om den enda principen man har i livet är: Vad fan får jag för pengarna? kanske man väljer den billigaste och tänker att man ändå inte känner någon skillnad. Gör man det och tänker man så visar man att man bryr sig föga om etik och endast är solidarisk med sin egen ekonomi. Ett samhälle byggt på orimliga löften om att det finns något sådan som fria luncher, där man skyller problemen på de andra är ett samhälle helt utan etisk kompass. Den som känner stolthet över ett sådant land bryr sig varken om kunskapen, mänskligheten eller livet på jorden. Det är inte olagligt att tänka så och röstfrihet är en demokratisk grundprincip, men det finns en etisk dimension som man måste ta hänsyn till om man vill kunna se sina barnbarn i ögonen; både när man handlar mat och när man röstar.
Fokuserar man enbart hur mycket man betalar i skatt kan man inte komma och klaga sedan för att samhällets service försämras. Samhället är en komplex helhet och det ena påverkar det andra. När det "sparas" i vården, när skolan får mindre pengar och när poliserna tvingas jobba under omänskliga förhållanden är det en direkt konsekvens av samhällets minskade investering i det allmänna. Och när de negativa konsekvenserna visar sig åratal senare är det inte den sittande regeringens fel. Ansvaret för problemen är politikerna som gick till val på orimliga löften och medborgarna som gav politikern mandat att driva igenom de orimliga målen.
Så länge vi bor i en demokrati handlar det aldrig om hur mycket jag betalar i skatt utan om vilket samhälle vi vill bo i. Först måste vi enas om meningen med samhället och syftet med politiken, och sedan kan vi diskutera uttaget av skatt. Att börja i andra änden och sedan förneka konsekvenserna är ovärdigt och leder till fördumning, vilket drabbar alla, paradoxalt nog de rikaste för de har mest att förlora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar