Idag är det om jag räknat rätt 20000 dagar sedan jag föddes, den 26e maj, 1965. Inte för att jag uppmärksammar det, annat än på detta sätt, men det känns ändå lite högtidligt och därför vill jag ta chansen att stanna upp och reflektera livet. Jag ser det lite som ett sätt att öva sig i medveten närvaro här och nu, vilket passar bra eftersom jag ska ägna resten av veckan åt fokuserat skrivande. Livet är dagarna som passerar, men det man har kvar är bara det man minns och det blir väldigt tydligt just idag hur mycket av ens liv som bara försvinner in i glömskans svarta hål.
För ganska exakt 10000 dagar blev jag pappa, och det har jag nu alltså varit i exakt halva mitt liv. Den dagen glömmer jag naturligtvis aldrig, den sticker så klart ut. Annars består minnet av livet av brottstycken och ögonblick av lycka och leda. Ett av mina tidigaste minnen är från stormen 1969. Min farmor begravdes då. Henne har jag bara ytterst vaga minnen av, men den där stormen minns jag. Jag fick sitta kvar i bilen när pappa och jag åkte till stan för att hämta min farbror eftersom det fanns en risk att jag skulle få en tegelpanna i huvudet. Jag minns också invigningen av Tingstadstunneln, lite tidigare samma år. De där tidiga minnena, märker jag, är ofta tillfällen av förundran. Och så är det fortfarande, där och när man inte riktigt förstår är man mer närvarande och fokuserad på nuet.
Det är inte särskilt många specifika födelsedagar, julaftnar och Lisebergsbesök som sticker ut. Minnena av den typen av upplevelser är mer ihopklumpade. Resorna jag gjorde som barn minns jag dock tydligt. Vi åkte till Österrike när jag var tre. Det var året innan stormen slår det mig. Jag minns flygplanet, att min lillasyster lärde sig gå och att vi åkte linbana. Några år senare åkte vi till Italien och därifrån kan jag återkalla massor med minnen av maten, människorna och stämningen. När jag tänker tillbaka är det resor både inom landet och utomlands jag minns. Vi åkte ofta till Dragör, med färja från Limhamn, och handlade mat i samband med att vi hälsade på mormor i Malmö. Jag minns av någon anledningen just hennes kök med värme. Hon och morfar bodde i en etta, och hela familjen sov på golvet i vardagsrummet.
Från skolan har jag så klart massor med minnen. Blandade intryck av olika händelser. Glädje och sorg. Heltäckningsmattan i klassrummet i mellanstadiet. Min bänk och böckerna som kläddes in med papper. Min nya bruna skolväska och avslutningarna. Första dagen på sommarlovet. Kojorna i skogen. Jag minns vår radio hemma i radhuset och hur jag och min syster satt med öronen vid varsin högtalare och lyssnade på barnradion. Och när jag tänker på den där radion tänker jag på att jag bara vågade lyssna på första sidan av LP-skivan med Djungelboken eftersom jag blev ledsen när Mowgli lämnade sina vänner i djungeln och det återkallar minnet av hur jag grät hejdlöst när jag tittade på filmen om Lassie på TV, i Malmö i mormors vardagsrum där morfar satt med sin pipa och askfat på en piedestal. Det ena ger det andra och tar min sig bara tid och stannar upp inser man att minnet är större än det verkar när man jagar genom livet, sökandes efter något. Oklart vad eftersom det sättet att leva gör att allt flyter samman till ett töcken.
Första riktiga förälskelsen sticker ut, liksom första gången jag provade alkohol med kompisar, men den typen av extraordinära upplevelser får man ofta bara de där allra första gångerna. Försöker man upprepa dem minskar kicken och det blir vardag. Det är en viktig lärdom. Vill man kunna se tillbaka på ett innehållsrikt liv är det bättre att satsa på en vardag man är nöjd med och kan finna njutning i än att vänta på och samla ihop till något spektakulärt.
På senare år finns ett dunkelt före och ett tydligt efter, och det är den där veckan jag tillbringade på Östra Sjukhusets hjärtavdelning. Den misstänkta hjärtinfarkten var kulmen på år av konflikter på jobbet och omvälvande händelser i privatlivet. Efter det bestämde jag mig för att ta vara på dagarna som är livet. Det är jag enormt tacksam för, eftersom jag inser att jag minns långt fler dagar och tillfällen efter den där veckan på sjukhuset än från tiden mellan min disputation 2003 (som så klart sticker ut) och den ödesdigra fredagen för exakt 10 år sedan (jag minns att jag tittade på Vasaloppet i matsalen på sjukhuset).
En dag från 2003 som, förutom disputationen, sticker ut är den 11 september (eller om det är den 10de jag tänker på), när Anna Lind mördades. Jag minns den där dagen med blandade känslor. Jag hade kvällsundervisning då och saknade barnvakt. Därför fick barnen följa med till jobbet. Det var en fin eftermiddag och vi hade det mysigt när vi pratade i bilen på väg upp till Vänersborg. Radion stod på i bakgrunden och just innan vi kom fram till högskolan hörde jag att Lind blivit utsatt för ett attentat. Jag minns föreläsningen och hur barnen satt och ritade på mitt arbetsrum. De fick drack varm choklad från automaten och tyckte det var spännande, som barn i den där åldern gör. Studenterna reagerade positivt och jag kan fortfarande känna värmen i kroppen som jag fylldes av där och då. Samtidigt minns jag tydligt hur vi hela vägen hem fick uppdateringar på radion om läget för utrikesministern. Dagen efter regnade det och när barnen lämnats på dagis åkte jag till stan och satte mig på Ahlstöms för att plugga till min sista tenta på den sista doktorandkursen. När jag efter en stund hörde från någon som kom i konditoriet att Lind var död, tappade jag helt koncentrationen och åkte hem.
Så här skulle jag kunna hålla på. Ett minne leder till ett annat som öppnar upp en hel arsenal med nya minnen som leder till saker man glömt att man kommer ihåg. Jag tror det är viktigt att ta sig den där tiden eftersom minnena dör med en när den dagen kommer. Jag tror det bidrar till känslan av ett gott liv att minnas och känna tacksamhet över dagarna man får, oavsett vad de innehåller och hur det känns just där och då. Livet går inte att fånga, men man kan lägga sig vinn om att vara närvarande och skaffa sig minnen av vardagen också. Trots allt är de flesta dagarna helt vanliga dagar och kan man finna sig till ro och känna glädje en kall och solig dag i slutet av februari fylld av skrivande i hemmakontoret är chansen större att man längre fram kan känna sig nöjd med sitt liv än om man fokuserar på besvikelsen över att allt inte är som man önskar. Det är lätt att drömma om och göra sig bilder av det perfekta, men jag blir allt mer övertygad om att varje dag av livet är precis så bra som den kan bli och att det gäller att inse det och lära sig vara tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar