Synen på vad en lärare är, och framförallt vad man kan kräva av en lärare, har förändrats väldigt snabbt på mycket kort tid. Läraryrket har på samma sätt förvandlats. Jag ser båda förändringarna som en konsekvens av att synen på kunskap, skolan och högre utbildning förändrats. För inte så värst länge sedan var lärare ett ansvarsfullt, fritt och prestigefyllt yrke. Läraren var någon man litade på och hen hade följaktligen makt att utforma sin undervisning efter eget huvud, utan andra administrativa krav och uppgifter än dem som kunskapen ställde. Så länge lärarna uppfattades som förvaltare av KUNSKAPEN bemöttes de med respekt och deras ord betydde något. Innan New Public Management fick genomslag ansvarade lärarna för sina kurser och klasser.
Den viktigaste förändringen mellan då och nu, före och efter att skola och utbildning började betraktas som en produktionsapparat, är att ansvaret för lärandet låg på eleverna och studenterna. Lärarna undervisade, bedömde och satte betyg. Det är i alla fall bilden jag har av läraryrket, så som jag upplevde det som elev i den svenska skolan på 1970-talet. Min uppfattning bygger även på vänner till familjen som arbetade som lärare, liksom på TV-serien Lära för livet. När jag växte upp talades det med beundran om hur bra lärarna hade det, eftersom de var lediga på loven, men såg också hur lärarna i min närhet arbetade med bedömningar och planering på kvällar och helger. På 1990-talet, när förändringen av skolan inleddes på allvar och lärarnas makt och inflytande över den dagliga verksamheten alt mer togs över av politiker och andra, hörde jag oftare hur människor talade föraktfullt om lärarnas "privilegier". Det ansågs rättvist att lärarna skulle vara lika lite "lediga" som andra.
Jag minns lärarna jag hade när jag gick i skolan som individer, alla med sina egenheter och olika åsikter om vad skola är och vad som främjar lärande. Varje lärare hade sin personlighet och de satte sin personliga prägel på stämningen i klassrummet och vad som var viktigt. En sak förenade dem, de brann för och tog KUNSKAPEN på största allvar. För lärarna jag mötte när jag gick i skolan var lärande ett kall och läraryrket något att vara stolt över. Som elev fick man följaktligen anpassa sig och ingen av oss elever ifrågasatte betygen vi fick, även om många tyckte det var orättvist att inte just de fick en 5a. Själv brydde jag mig inte, och mina lärare lät mig vara. Antingen brydde de sig inte eller också litade de på att jag visste vad jag gjorde. Oavsett vilket ser jag det idag som en förutsättning för att jag senare i livet skulle lyckas på högskolan. Jag fostrades till ansvarstagande medborgare i en kunskapsskola värd namnet och i ett samhälle där kunskapen hade ett egenvärde, där det ansågs viktigt att vara allmänbildad och där lärare var ett högstatusyrke. När mina betyg sjönk på högstadiet var det mitt ansvar, ingen annans. Trots betygen lärde jag mig massor i skolan, framförallt om kunskapen som sådan och dess mångskiftande karaktär. Därför fann jag mig snabbt tillrätta, först på KomVux och sedan på högskolan. Jag visste redan som liten att ansvaret för mitt eget lärande och kunskapsutveckling låg helt och hållet på mig själv. Visst fick jag kämpa, men belöningen i form av kunskap och förståelse är ovärderlig.
Idag ser det helt annorlunda och det är givetvis svårt att uttala sig om vad som beror på vad. En sak är dock uppenbar och går att göra något åt. Kunskapens egenvärde kan förändras. Det enda som krävs är att fler bryr sig och slutar skylla på lärarna när betygen inte motsvarar förväntningarna. En tanke värd att pröva vore att helt avskaffa betygen, för kunskapens skull. Varför är den tanken skrämmande eller uppfattas som orimlig? Fundera! Den som säger sig vara värd ett högre betyg borde inte ha några problem att visa detta. I alla andra sammanhang anses evidens vara viktigt, varför inte ifråga om kunskap? Varför skylla på LÄRARNA när det är elevernas kunskaper man säger sig värna? Vad får vi för samhälle när barnen som växer upp och fostrats till medborgare i skolan betraktas som hjälp- och maktlösa offer? Hur ska man kunna lära sig ta ansvar om det anses vara okej att skylla på andra när det inte blir som man önskar? Många frågor och inga svar. En sak vet vi dock, att den svenska skolan sågs som ett föredöme innan, men inte blev bättre av reformerna som genomförts. Är det rimligt att tro att mer av samma, det vill säga ökad kontroll och mer reglering och tydligare strömlinjeformning av läraryrket leder till bättre kunskaper i samhället? Vad bygger den föreställningen på?
Lärare, vårdpersonal, poliser och andra som arbetar i yrken som utgör stommen i demokratin slutar på grund av vantrivsel, samtidigt som allmänheten ropar på fler poliser, bättre vård och en kunskapsskola. Det spelar ingen roll vad man ropar efter om man inte verkligen vill ha det och är beredd att ta konsekvenserna. Kvaliteten i vården, skolan och polisväsendet står i direkt relation till hur mycket pengar som investeras i verksamheterna. Så länge vi prioriterar sänkt skatt och hårdare straff kommer demokratin att urholkas, och genom att visa missnöje genom att rösta på populister som talar till känslorna urholkas kunskapssamhället, och när den skiten träffar fläkten (som de säger i USA) stupar det brant utför. Innan vi vet ordet av är samhället förändrat i grunden. Det är inte invandrarnas fel även om det känns så, det är helt och hållet vårt eget fel. På samma sätt som det är eleverna och studenterna som ansvarar för sitt eget lärande får vi de politiker och det samhälle vi förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar