Något jag lärt mig genom åren är att det inte existerar något sådant som perfekta förhållanden för skrivande. Bara för att man har en helt ren vecka i kalendern och därmed möjlighet att arbeta utan att bli störd betyder inte att det blir så. Skrivande är liksom fiske och jakt en verksamhet man måste vara ödmjuk inför. Även om förhållandena är perfekta finns inga garantier. Å andra sidan kan en dag som på pappret ser omöjlig ut innebära att man får massor gjort, och jag skriver en hel del på centralstationen i Göteborg där förutsättningarna är helt hopplösa. Man får helt enkelt ta vara på tillfällena, vara tacksam när det fungerar och inte bli störd när det inte går.
I början av mitt skrivande liv var det ofta en kamp och jag blev stressad både över allt för bra och dåliga förutsättningar. Många gånger blev jag övertänd och fullkomligt låst under dagar när tiden och möjligheten till obrutet skrivande fanns, och uppgiven när jag stördes av ljud eller saker som pockade på uppmärksamhet. Känslan kunde sitta i i dagar efteråt. Jag vet inte hur många timmar som ägnats åt annat, bara för att jag inte kunnat hitta in i skrivandet. Säkert hälften av tiden i början ägnades åt att våndas både inför det som skulle göras och det som inte blev gjort.
En av bloggandets alla fördelar är att jag lärt mig ta vara på stunderna och även skriva ändå. Eftersom jag inte har satt upp några kvalitetskrav utan hela tiden tänker att nästa bloggpost ska bli bättre har jag utvecklats enormt under de nio år jag uppdaterat Flyktlinjer dagligen. Här finns dessutom fullt med skisser och uppslag som jag på senare tid kunnat skörda. Här under veckan till exempel har jag plockat ut två råmanus till böcker som jag ska börja jobba med till hösten.
Veckan som gått såg på pappret ut som en perfekt skrivarvecka. Kalendern var helt ren och kurserna jag ansvarar för hade inga deadlines. Det enda jag behövde bry mig om var att kolla mailen. Hade jag inte fått något skrivet hade jag inte kunnat skylla på någon eller något annat än mig själv. Nu är jag nöjd med vad jag åstadkom, till och med väldigt nöjd, men i teorin skulle jag kunnat få gjort så väldigt mycket mer. Det behövs så lite för att koncentrationen ska störas. Skrivande är en kreativ verksamhet och arbetar man på en bok som jag gjort denna vecka kan kreativiteten inte släppas helt fri. Sömnen måste fungera, man får inte bli sjuk och vad som händer i huset eller utanför på gatan går inte att kontrollera. Och oron inför det faktum att veckan är den enda veckan under hela våren där förhållandena var perfekta för skrivande påverkar också.
Det jag lärt mig genom åren är alltså att det inte existerar något sådant som en perfekt skrivarvecka, men att man aldrig kan låta detta faktum påverka en. Jag har också lärt mig att det kan bli mycket skrivet även under dagar som ser dåliga ut. Nyckeln till framgång är närvaro i nuet och att inte tänka på hur det skulle kunna vara, utan på det man ska göra; och att vara nöjd med det som blir gjort. Och nöjd är jag, till och med supernöjd! Jag har gått igenom hela mitt bokmanus och har strukit minst 30 sidor som inte fungerade samt stuvat om och hittat en form som fungerar. Nästa vecka ska jag korrläsa manuset och sedan skicka det till förlaget, med löfte om att kunna leverera en färdig bok innan sommaren. Det var långt mer än jag räknat med och öven om jag hoppades på mer vet jag av erfarenhet att veckan som gått var så nära perfekt man kan komma.
Sensmoral: New Public Management som bygger på linjär och målstyrd produktion av mätbara resultat är helt förkastligt att införa i kreativa yrken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar