Existentialism: en levande filosofi om livet

Alla texter är inte lika roliga att skiva och jag vaknar inte alla dagar fylld av inspiration. Ibland känns det som skrivandet går på tomgång och kreativiteten är nere på noll. Skrivande och tänkande är skapande verksamhet och liksom livet går det upp och ner, det är som det ska och så länge det kommer dagar då inspirationen flödar fortsätter jag. Det finns ett värde i att hålla igång skrivandet och jobba sig igenom motigheten. Som dyslektiker behöver jag träningen för att inte tappa förmågan. Flyktlinjer är även ett av få sammanhang i vardagen där jag får tillfälle att ägna mig åt filosofi. Och här i veckan dök det upp en fråga på en äldre bloggpost, om filosofen Levinas, med utgångspunkt i en gammal Under Strecket. Jag blev glad och antog utmaningen, och nu känner jag att jag orkar blogga ett bra tag till. Frågan och svaret förtjänar att lyftas tänker jag, och eftersom utbytet av tankar fick mig att börja läsa den mycket intressanta och välskrivna boken Existentialisterna, som jag köpte när den kom men som sedan blev stående i bokhyllan, blir det även ett boktips.

... har läst i Sarah Bakewells bok Existentialiserna några korta rader om Levinas där hon liknar hans förhållande till livet vid Sartres äckel inför livets förmåga att existera utan syfte, om varat som kontingent, och där Levinas beskriver det som något som håller nere en eller ett dovt brus. Hans "Il y a". "Det känns som om tomheten var full, som om tystnaden var ett ljud" säger han och att det är en mardrömsliknande förnimmelse av total yppighet som inte medger något utrymme för tankar – ingen inre grotta, skriver Bakewell. Jag har försökt googla om detta och framför allt detta som är som en mardröm, för jag förstår inte riktigt.

Jag har fortfarande inte läst Levinas och Existentialisterna står också i bokhyllan och pockar på uppmärksamhet. Viljan att läsa och lusten att löpa böcker är större än tiden och ron att faktiskt ta sig tiden. Jaghar nog inget bra svar och vet inte om jag kan förklara vad jag tänker kring det du skriver, men jag tänker på ett begrepp från deleuze: Virtualitet som realiseras här och nu genom att dess överflöd begränsas genom att aktualiseras. Drömmarna och allt det som går att föreställa sig är alltid större än tillvarons begränsningar. Tänker man så blir tomheten full och tystnaden ett ljud. Inser man vad människor är kapabla till blir humanism ett problematiskt begrepp. Jag kan överväldigas av stress och press när jag tänker på allt som jag skulle vilja men inte hinner skriva, läsa och utveckla. Kanske är det något liknade han sätter ord på och uppfattas som en mardröm. Man vill att livet ska hänga ihop och ha en mening, men det är svämmar över alla brädder och det blir sällan som man önskar och tror. Därför går det inte att söka sig inåt för att få svar, för där är det fullt och finns ingen möjlighet till lugn och ro. Man tvingas konfrontera den andre som också saknar mening och som är lika sökande som en själv. Det går att skapa filosofiska och etiska system som fungerar i teorin, men livet är inte linjärt och kontrollerbart.

Svaret ledde till en fördjupning av frågan och jag uppmanades att slå upp ...

sidorna 120-122 och läsa. På sida 122 står en meningen: ”Vi blir civiliserade genom att fly den tyngd som pressar oss i våra mardrömmar, inte genom att omfamna den.” och egentligen är det den tanken jag undrar lite över vad den betyder. Vad jag förstått gillade Levinas till en början Heidegger, men när han förstod att han hade nazitiska sympatier valde han att gå ifrån hans tankar, och till skillnad från Heidegger kom Levinas fram till att man inte bör acceptera det råa varat som det är. Innebär det att man om man lever under förtryck inte ska acceptera det, tror du?

Jag gillar utmaningar och du har knuffat mig närmare en läsning av boken, så jag ska göra ett försök att svara, med reservationen att jag inte riktigt tänkt igenom det jag skriver. Ibland kan det dock finnas en poäng att (som Sartre) gå på känsla, också. Jag har läst Heidegger (och har bloggat om Vara och tid) och Husserl och fenomenologin är jag hyfsat bekant med. Det var bland annat därför jag blev nyfiken på Levinas.

Det har tvistats om ifall Heideggers filosofi var nazistisk eller om hans fenomenologiska tankar utvecklades i den riktningen. Han söker ett ursprung i sakerna själva och det ursprungliga och finner det bland tyska bönder och deras liv i närhet med naturen. Kanske var det därför han lockas av nazisternas nationalism och dyrkan av renhet, deras tanke på det ariska folket som överlägset alla andra. Det skulle ju kunna tolkas som ett slags (skruvad) fenomenologisk återgång till "sakerna själva", och gillar man den tanken kan man säker komma att omfamna det råa varat som det är. Då kan man dessutom blunda för folkmord och annat, vilket Heidgger gjorde. Jag tolkar citatet från Levinas som en reaktion på Heideggers utveckling och ställningstagande, och tycker mig kunna förstå hur Levinas styr sina tankar i en annan riktning. Kanske både av avsky för Hedeggers nazism och för hans filosofi som uppenbarligen inte hindrade honom från att tänka om eller ta avstånd från nazismen som kan uppfattas som själva antitesen till civiliserad.

Har man sett vad en ideologi kan göra med människor tankar och handlingar är det lätt att förstå hur man kan landa i övertygelsen om att civiliserad blir man genom att INTE följa känslorna och kroppens signaler, det råa varat. Mardrömmar kan ju handla om saker som människor är kapabla att göra, men det är ändå något som får dem att låta bli. Och det kan man tolka som civilisering. Jag vet inte om Levinas tänkte så, men det är så jag förstår citatet och passagen i boken som jag nu lägger överst i läshögen.

Nu har jag börjat läsa boken och den fångade mig omgående. På Bokus hemsida står följande, delvis hämtat från bokens baksida.

Det sägs ibland att existentialismen är mer en sinnesstämning än en filosofi, och att den kan spåras tillbaka till ångestridna romanförfattare på 1800-talet och längre bakåt till Gamla Testamentet och till Job. Kort sagt till var och en som någonsin känt sig missnöjd, upprorisk eller alienerad. 

Men man kan också göra tvärtom och fixera den moderna existentialismens födelse till ett ögonblick mot slutet av 1933, då tre unga filosofer satt på baren Bec-de-Gaz på rue Montparnasse i Paris och skvallrade och drack husets specialitet, aprikoscocktail.

I Sarah Bakewells hyllade kulturhistoria står Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir i centrum. Men Existentialisterna är framför allt en bildande och lustfylld rundmålning av en av 1900-talets mest inflytelserika idéströmningar, fängslande som en roman. ”en överdådig och idérik bok.…detta är existentialism som både lära och livsstil.” SVD

Hon skriver verkligen fantastiskt bra och sättet att lägga upp berättelsen på är fängslande. När jag läser inser jag hur mycket jag saknar det där sättet att tänka och förhålla sig till kunskap. Existentialismen och fenomenologin hånas av många idag eftersom den anses ovetenskaplig, men det gör filosofin eftersom den söker efter en annan typ av kunskap är naturvetenskapen. En kunskap som behövs lika mycket som kunskapen om det som går att uttala sig säkert om. Livet är mer än svängande strängar och elementarpartiklar. Livet är levande och vi människor är inte maskiner; därför behövs det en filosofi och forskning som skapar kunskap som kan hjälpa oss förstå vad det innebär att leva och vara människa tillsammans med andra människor.

Jag lovar inget, men det kan mycket väl bli en bloggpost till om denna bok när jag väl läst ut den.