Tankar kring och föreställningar om saker och ting utövar inflytande över verkligheten (liksom teknologier och materialitet). Orden har makt över tanken och perceptionen även om den aldrig är tvingande. Hur vi ser på och benämner värden och varandra spelar roll. Somliga finner detta påstående enormt provocerande. Frågan om hur man ska förstå begreppet människa, till exempel, är en viktig vattendelare inom vetenskapen. Genusforskare har blivit hotade och diskussioner på nätet som rör genus urartar nästan alltid i hat och destruktiv debatt.
Deleuze syn på människan är posthumanistisk. Han ser människan som blott en del bland en hel massa andra i den komplexa helhet som världen och kulturen utgör. Och människa är, liksom alla andra fenomen som interagerar i världens tillblivelse, en komplex helhet bestående av både materialitet (biologi) och virtualitet (icke-materiella aspekter som språk och föreställningar). Deleuze uppfattas som kontroversiell av alla som tänker sig att världen och Sanningen är en och odelbar, och som försvarar sina utgångspunkter. Båda kan dock ha rätt. Människan är en sammansatt helhet, en multiplicitet, ett resultat av samverkan, som interagerar med andra helheter inom ramen för den större och långt mer komplexa helhet som kulturen utgör.
Människan är liksom kultur ett emergent fenomen. Ett annat ord eller begrepp som kan användas för att beskriva vad det handlar om för typ av kvalité är bifurkation. Båda är matematiska begrepp hämtade från kaosteori, vilket inte är en slump. Där och när det finns fenomen som går att iaktta uppstår behov att beskriva och förstå. Mening uppstår mellan ordens möjligheter och materialitetens begränsningar. Människa är inte antingen biologi eller kultur utan ett föränderligt resultat av både och. Kunskap och förståelse för emergenta fenomen kan aldrig sökas i delarna eftersom den finns i helheten. Är det skogen man är intresserad av och vill förstå är det naivt och meningslöst att strida om ifall svaret finns i ekarna eller tallarna. Sanningen är att förståelsen måste sökas någonstans mellan.
Att strida om vem som har rätt rörande frågor av den här karaktären är ovärdigt en akademi som säger sig värna kunskapen. Vinnaren skriver visserligen historien och debatten fördelar makt, men det går inte att bygga ett hållbart samhälle på det sättet och med den utgångspunkten. Jag ser ett behov av en ny humanism och en mer samtalande syn på kunskap som tar detta i beaktande. Bildning är inte lösningen, men det är en mer ödmjuk och hållbarhetsfrämjande inställning och strävan efter förståelse eftersom det är en kunskapssyn som kan härbärgera mångfald och som försöker förstå komplexitet istället för att söka efter och strida för den enda Sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar