Olika sätt att refusera

Med tanke på att jag inom en hyfsat snar framtid ska skicka mitt bokmanus till ett ännu okänt förlag (jag har några kandidater, men har inte bestämt mig än) tänker jag en del på detta med att bli refuserad. Jag har blivit det tillräckligt många gånger för att inte ta åt mig, och visst bidrar det faktum att jag på bara ett åt fått två böcker antagna till känslan av självförtroende. Jag är ödmjuk inför det faktum att bokförlagen bestämmer och att det inte är upp till mig som författare att avgöra om boken håller för utgivning eller inte. Just den här boken, mitt försök till formulering av en kultur- och kunskapsteori om mellanrummens betydelse, har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Inget står och faller med just den där boken, men jag har levt med den i snart tio år nu och jag ser den som mitt livsverk och den är mitt bidrag till etnologin i synnerhet och humaniora i allmänhet.

Det känns ödesmättat att boken nu närmar sig sin fullbordan och jag skriver detta för att förbereda mig mentalt på att jag kanske blir refuserad. Blir jag det ger jag ut den på nätet som jag gjort med de tre förarbetena, men helst vill jag naturligtvis få den antagen och utgiven på ett erkänt förlag. Att nå ut och bli läst är viktigare, men för mig är det bara pappersböcker som räknas som riktiga böcker.

Refusering var det. Olika sätt att refusera, som jag tänkt en hel del på genom åren. Jag förstår att bokförlag inte hinner läsa alla manus man får, inte ens översiktligt. Och som lärare som genom åren läst tusentals tentor och uppsatser vet jag att en tränad blick omedelbart ser om texten har kvaliteter och om det är mödan värt att läsa vidare. Ingen kan förvänta sig att få en personligt utformad motivering till att manuset inte antas. Samtidigt tycker jag inte att det är rimligt att man får vänta i sex månader på att få ett torrt och kort standardsvar efter flera år av arbete med manuset. Det borde gå att sköta hanteringen bättre, för allas skull. Jag tänker mig att man enkelt skulle kunna sätta samman en uppsättning lite längre brev där man förklarar vad som brister och hur man kan tänka för att öka sina chanser att få manuset antaget.

Erfarenheten säger mig att man många faller på språket, och det ser man med en gång. Bokförlag som tar emot manus borde inte behöva lägga mer än någon eller några timmar per vecka eller månad på att skicka svarsbrev där man hövligt förklarar för manusförfattare som inte kan skriva att det är detta man faller på. På sikt tror jag det skulle göra att marknaden saneras och att fler inser hur viktigt det är att jobba ordentligt med språket.

Många kan självklart skriva med saknar förmågan att bygga upp en berättelse på ett intressant sätt. Den som inte kan skriva behöver veta det, men den som inte kan skapa en berättelse kanske behöver uppmuntran, och detta skulle man enkelt kunna formulera med hjälp av standardformuleringar. Även bokförlagen tjänar ju på att människor med författardrömmar får veta vad man behöver tänka på, och ett hövligt brev som innehåller tips tror jag de flesta skulle uppskatta; särskilt den som fick sitt första manus refuserat på grund av uselt språk skulle kunna sporras av insikten om att man utvecklats.

Jag föreställer mig att en van lektör snabbt kan sortera veckans skörd av inkomna manus i tre högar, en med språkligt undermåliga texter och en där berättelsen haltar. Dessa författare skulle kunna få besked redan veckan efter och högen med manus skulle krympa betydligt. Resten av manusen skulle man kunna samla ihop och göra en lite mer grundlig genomgång av för att vaska fram guldkornen. De som går vidare till denna granskning men faller ifrån där skulle kunna få ett brev där den informationen delges dem, vilket jag tror många skulle vara tacksamma för.

På det här sättet skulle förlagen med enkla medel och utan att det tar mer tid och pengar i anspråk än dagens hantering bygga relationer och stärka sitt varumärke. Alla vet att många äro kallade men få är utvalda och har vad som krävs för att uppfylla sina författardrömmar, men att efter år av arbete mötas av ett kort, kallt och okänsligt: Tack, men nej tack, är knäckande. Ingen tjänar på det, allra minst förlagen som trots allt lever på att det finns människor som arbetar gratis i åratal för att få chansen att prövas i den benhårda konkurrensen. Lite mer engagemang och omsorg borde man kunna kosta på sig. Vissa förlag säger att de tar emot manus och lovar besked inom sex månader, men hör inte ens av sig. Då är det ärligare och bättre att meddela att man inte tar emot manus. Den som skickar sin text på vinst och förlust kan naturligtvis inte kräva något.

Jag ser detta som en samhällsangelägenhet och ett inslag i arbetet med att bygga ett kunskapssamhälle. Om fler uppmuntras skriva och dessutom får konstruktiv respons och därigenom lär sig vad som krävs av en som vill bli läst och tjäna pengar på sitt skrivande skulle det troligtvis innebära att fler efterfrågan mer genomarbetade böcker. Och med ett ökat intresse för språk och litteratur skulle kunskapens värde öka och lärare skulle lättare kunna uppmuntra elever att läsa mer och bättre böcker. Bokförlagen idkar ingen välgörenhet men om de bara fokuserar på kassaflödet och inte bryr sig om människorna som väljer att sända resultatet av sitt arbete till dem för påseende riskerar de att på sikt gräva sin egen grav.