Den här veckan gör jag i princip inget annat än att skriva och läsa. Inga möten och bara mailkonversation med studenter som ställer frågor. Den är enda hela veckan jag får här under våren. Lätt att bli övertänd då, men jag tycker jag hittat något slags balans. Nästa vecka ska jag sända en ny version av läroboksmauset till förlaget. Min syn på texten och tankarna, innehållet och upplägget har växlat och kommer med säkerhet att fortsätta göra. Vissa dagar är jag euforisk, andra dagar not so much. Det är än så länge en i högsta grad levande text, men när jag tar helg ska dess form och upplägg vara klart. En vända till med korrekturläsning under veckan som kommer ska jag hinna. Sedan är det bara att vänta på redaktörens utlåtande. Inget kontrakt är skrivet ännu, men jag känner mig övertygad om att det blir en bok.
I väntan på synpunkter (och förhoppningsvis ett kontrakt) ägnar jag min tid och uppmärksamhet åt kulturboksmanuset som jag jobbar med parallellt. Planen är att båda böckerna ska bli färdiga att sända till förlag innan sommaren, men kulturboken har jag än så länge bara en aning om vart jag ska sända det för påseende och jag vill känna mig nöjd på riktigt. Har jag väntat i tio år kan jag vänta i några månader till. Vetskapen om att det blir två böcker är inspirerande och arbetet med båda parallellt korsbefruktar varandra. Synpunkterna jag fick på första vändan med läroboksmanuset påverkade innehållet i kulturboken och tankar som väcks under arbetet med den utvecklas i läroboken. Att skriva är att tänka är att skriva och utvecklas både som människa och samhällsmedborgare.
Jag känner mig oerhört tacksam över att möjligheten att kunna arbeta med det jag gör och författandet hjälper mig bearbeta frustrationen jag känner över samhällsutvecklingen som jag inte kan påverka, bara bli bättre på att hantera. Chansen att bli läst och att det just jag skriver ska göra någon skillnad i det stora hela är liten. Nätet svämmar över av texter och det ges ut ofattbart många böcker varje år. Skrivandet i sig måste vara åtminstone en del av belöningen, annars är det inte mödan värd. Och så känns det verkligen. I morse ringde klockan 04.40 och även om jag inte studsade upp med ett leende på läpparna ser jag fram emot dagen. Planen är att hålla på till kvällen, liksom igår och i förrgår och resten av veckan. Skrivande är en del av mitt arbete med just det känns inte som jobb.
Genom åren har jag funderat massor på hur det kommit sig att jag som är dyslektiker, som läser långsamt och alltid fått kämpa med språket finner en sådan glädje i skrivandet och lärande. När jag gick i skolan kunde jag inte ens i min vildaste fantasi drömma om att jag skulle bli författare, än mindre forskare, och jag tror att just det är anledningen till att jag orkar hålla på. Jag är inte där jag är trots mina handikapp utan på grund av dem. Dyslexin och den förmodade ADHDn är naturligtvis ingen tillgång men liksom alla övervunna hinder har det visat sig utgöra en styrka. Jag fick kämpa så hårt bara för att få möjligheten att studera på högskolan att när jag väl kom in och märkte att det bar gick resten av bara farten, och eftersom förmågan att skriva och läsa ständigt måste hållas vid liv för att inte förtvina är det lättare för mig att skriva än att inte göra det, så länge som processen hålls vid liv. Därför blir det så många bloggposter och på senare tid även böcker. Och fler är på gång, vilket känns tryggt.
Idag skriver jag inte bara för min egen skull, jag skriver både för att sprida kunskap och för att inspirera andra som kämpar med liknande problem som jag att inte tappa sugen. Jag förställer mig att jag skriver till mig själv som tonåring och ung vuxen. Fast om jag kunnat möta mig själv är jag inte säker på att jag skulle lyssnat. Jag tror inte att det är så man lär och utvecklas. Det bästa i livet må vara gratis, men det som är lätt fånget är också lätt förgånget. Det som är givet eller det man för hjälp att uppnå har inte samma värde som det man måste kämpa för. Det är det viktigaste budskapet i läroboken och jag ser det som min uppgift som lärare att försöka få studenterna att inse det. Förstår man bara att det är så lärande fungerar och meningen med livet uppstår är resten en promenad i parken, tänker jag. Det är i alla fall min upplevelse, och den kan åtminstone jag vila i under resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar