måndag 22 juli 2019

Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 4

Mina bardoms somrar minns jag med värme. Solen sken inte jämt och det är inte en sommar jag mins, det jag beskriver här är ett block av osorterade upplevelser som etsat sig fast. Jag minns ett Sverige och en tid som flytt, ett annat samhälle. Och när jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

En eller två gånger varje år åkte vi till Öland. Det tog hela dagen att kryssa sig fram på småvägarna genom Småland. När vi åkte dit på sommaren stannade vi alltid och badade i någon av skogssjöarna. Vattnet var brunt av alger men klart och kallt. Fika på stranden. Vi valde olika vägar, men passerade oftast Lessebo. Jag minns att vi skojade om hur ledsna människorna som bodde där såg ut. Innan mobilerna var alla mer engagerade i resandet, av nödvändighet. Vi svetsades samman som familj under de där resorna och långtråkigheten tvingade oss att hitta på olika saker.

En gång tog vi vägen om Växjö och gick på Utvandrarnas museum. En annan gång besökte vi platsen där de spelade in filmen om Karl-Oskar och Kristina. Jag har inga klara minnen av det, men när jag var liten åkte vi färja till Öland. Ett minne har jag. Det är från kön till färjan och jag minns att pappa lyssnade på radion, där man läste upp den rätta tipsraden. Han fick 12 rätt tror jag, som var full pott på den tiden. Jag vet inte hur mycket han vann, men det var tillräckligt mycket för att liva upp oss alla. Då var Öland inte den turistort ön är idag när man kan susa över bron. Bland mina släktingar fanns många bönder som bodde på små och ålderdomliga gårdar.

Framme i Ölands skogsby bodde vi hos mormors tre ogifta syskon som hade ett stort hus och en enorm trädgård med rader av äppelträd och ett stort bigarråträd. Ibland var vi där hela släkten och vi gjorde kroppkakor tillsammans som vi sedan åt vid ett dukat långbord i trädgården. Huset var ofta fullt med folk. Då fick pappa och jag ibland sova i ett minimalt uthus på tomten. Annars bodde hela familjen i samma rum. Svalorna susade utanför fönstret när vi skulle sova.

Jag hade en kompis i huset bredvid. Vi cyklade på den gamla banvallen och lekte i ett upplag med slipers som luktade tjära. Varje sommar från det vi var små umgicks vi, ända tills vi någon gång runt 15 växte ifrån varandra. Plötsligt en sommar hade han (och säkert jag också) förändrats och inget var sig likt. Det var som vi var främlingar för varandra. Jag har bara talat med honom en gång efter det, en midsommar flera år senare. Han var full och kände igen mig, stannade en stund och vinglade sedan vidare. När vi var små, innan det byggdes villor i området, var vi ett gäng med barn till de som "alltid" bott i byn som lekte varje sommar. Sedan förändrades stämningen, när det flyttade in nya familjer i nybyggda villor. En av dem var ägaren till Skogsbyhallen, som var ett slags Bert Karlsson i miniatyr. Han byggde en vräkig villa och expanderade år för år, tills affären gick i konkurs.

En gång varje sommar åkte vi till Borgholms slottsruin som verkligen fångade min fantasi. Jag var enormt fascinerad av ruiner och vi besökte Gråborg och andra fornlämningar på ön, och kanske var det där min fascination för arkeolog och historia vaknade. När vi kom hem lånade mamma böcker till mig om etruskerna och andra antika kulturer. När vi åkte till Rom när jag var runt tio var jag i himmelriket.

På Öland vandrade vi på Allvaret och besökte mammas kusin som hade hundar som jag och min syster fick gå ut med. Tre nyfikna och pigga engelska settrar var. Sommarkvällarna nedanför landborgen på Ölands västra kust var magiska. Vi tjuvplockade jordgubbar på natten, från självplocksodlingarna. Mormors lillebror hade en gård i en av radbyarna och till gården hörde ett strandhus som vi sakta åkte ner till med bilen längs vägen med högt gräs i mittsträngen. Där grillade och badade vi i Kalmarsund.

Mormors bror byggde traditionella halmtak och åkte runt på ön på sin överlastade moped. Han var lite av ett original, med ett stort grått skägg. Jag minns hur han en gång mumlande läste bibeln för mig och min syster när han skulle passa oss. Han hade varit på sjön som ung. Han var frisksportare, som det hette; var helnykterist och engagerad i Blåbandet. Han hade en kopp som han fyllde med vatten från kranen och i den la han sedan allt som var nyttigt, i en enda salig röra. Jag minns hur det luktade i köket, en väldigt speciell lukt. När vi åkte hem från Öland, hela familjen med all packning i den gamla Bubblan, sprang Ivar, som han hette, med bilen ända fram till stora vägen. Senare blev han påkörd när han var ute med sin överlastade moped på väg hem från något bygge, och fick amputera ett av benen. Det stoppade honom inte från att vara aktiv i några år till, innan han hittades död i bastun på folkhögskolan i byn. Han älskade att bada bastu så jag tror han var nöjd ändå. Det fanns ingen riktig TV i huset, men Ivar hade en liten svartvit TV på sitt rum. Den fick vi låna för att titta på TV-serien Hemliga armen, minns jag. Hela familjen satt som klistrade och pappa justerade antennen.

En av mormors systrar var bipolär och vi visste aldrig hur hon skulle må när vi kom dit. Ibland var hon manisk. Då kunde hon försöka skynda på bakningen genom att öka värmen i ugnen till max, och andra år låste hon in sig på sitt rum. När hon mådde bra ringde hon runt till olika släktingar på ön som vi sedan besökte. Vi trängde in i bilen allihopa och det bjöds på kaffe med dopp. Ofta fick jag och min syster sitta i köket.

Mormors storasyster var strängt kyrklig alltid allvarlig och om hon någon gång följde med till stranden satt hon med hatt och kappa i skuggan på en stol. Hon gick annars nästan aldrig ut, bara till kyrkan som låg några hundra meter bort. "Älskade barn på jordens klot", sa hon ofta. Och vi fick INTE svära. Ester som storasystern hette blev sedermera dement, hamnade på ålderdomshemmet på andra sidan vägen. Hon blev gladare då och började spela bingo.

Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.

Inga kommentarer: