Stuprörspolitik och debattlogik

Politiken idag, liksom så mycket annat i samhället, organiseras i stuprör som bara blir smalare och smalare och djupare och djupare. En fråga i taget diskuteras, frikopplad från och utan hänsyn till helheten. Storleken på skatteuttaget diskuteras fristående från vilka behov som staten ska ansvara för; det ses som två OLIKA frågor. Samma med kärnkraften, som jag var inne på igår. Är den säker eller inte, är ett debattspår. Är det lönsamt eller ej, ett annat. Förbrukningen av energi ett tredje. Helheten diskuteras allt mer sällan, trots att det är uppenbart att det ena påverkar det andra som påverkar det första.

För eller mot, antingen eller. Vi mot dem, jag mot dig. Vem vann? Debatterna avlöser varandra, liksom analyserna av debatterna. Tid för samtal om verkligheten och hur allt hänger ihop finns inte, eller analyser som går på djupet och vars mål är att förstå dynamiken. Båda sidor kan faktiskt ha fel, eller rätt. Och vissa åsikter och beslut är inkompatibla med varandra, vilket tragiskt nog döljs när sambandet mellan ignoreras.

För att hålla illusionen vid liv bortträngs skillnaden mellan komplex och komplicerad och kontroll över varje del prioriteras framför hantering av helhetens dynamik. Ödmjukhet betraktas som ett tecken på svaghet och den som erkänner att hen har fel ses som en förlorare. Tankarna snurrar. Oroas över den accelererande dumheten som det eviga debatterandet leder till. Livet och samhället är inte enkelt och den enda vägen leder fel. Det är mitt mantra, inte lösningen. Jag upprepar tanken för att hålla insikten vid liv.

Allt mer yta blir det och allt tydligare fokus på formen, reglerna och kontrollsystemen. Vi vill alla så förtvivlat väl, och satsar oerhört mycket resurser på att förhindra överraskningar. Problemet är att vi vill så många olika saker. Önskningarna tar därför allt som oftast ut varandra. Vi vill till exempel ha frihet att välja, skola, vård, el-leverantör, telebolag och så vidare. Vi vill ha sänkt skatt och mer pengar i plånboken att själva förfoga över. Vi anser oss ha rätten att kräva en hel del av detta. Idag är vi nästan som besatta av detta. Så pass upptagna av vad vi vill ha är vi, att vi tvingar oss in i stuprör där vi färdas allt snabbare och därför ser allt mindre av helheten. Vi behöver säga stopp! Halt. Manöver, borde vi skrika till varandra. Vad håller vi på med? Är vi på rätt väg? Vart vill vi, egentligen?

Frågan vi borde ställa oss är inte; vad vill jag ha? Utan vad kännetecknar ett gott liv? Det är vad vi borde tala om och ta oss tid att fundera över. Hur ser kravprofilen ut för ett gott liv, för mig, för min familj, för min hembygd, för vårt land? För Europa och för världen? Det borde vara prioritet nummer ett. Sedan borde vi tala om vägar dit. Om vad som behövs för att förverkliga visionen. Bara så går det att få överblick. Bara så kan man bygga system som inte tar ut eller motverkar varandra. Bara genom att ta ett steg åt sidan och skaffa sig perspektiv kan man få en helhetsbild.