Politiken idag, liksom så mycket annat i samhället, organiseras i stuprör som bara blir smalare och smalare och djupare och djupare. En fråga i taget diskuteras, frikopplad från och utan hänsyn till helheten. Storleken på skatteuttaget diskuteras fristående från vilka behov som staten ska ansvara för; det ses som två OLIKA frågor. Samma med kärnkraften, som jag var inne på igår. Är den säker eller inte, är ett debattspår. Är det lönsamt eller ej, ett annat. Förbrukningen av energi ett tredje. Helheten diskuteras allt mer sällan, trots att det är uppenbart att det ena påverkar det andra som påverkar det första.
För eller mot, antingen eller. Vi mot dem, jag mot dig. Vem vann? Debatterna avlöser varandra, liksom analyserna av debatterna. Tid för samtal om verkligheten och hur allt hänger ihop finns inte, eller analyser som går på djupet och vars mål är att förstå dynamiken. Båda sidor kan faktiskt ha fel, eller rätt. Och vissa åsikter och beslut är inkompatibla med varandra, vilket tragiskt nog döljs när sambandet mellan ignoreras.
För att hålla illusionen vid liv bortträngs skillnaden mellan komplex och komplicerad och kontroll över varje del prioriteras framför hantering av helhetens dynamik. Ödmjukhet betraktas som ett tecken på svaghet och den som erkänner att hen har fel ses som en förlorare. Tankarna snurrar. Oroas över den accelererande dumheten som det eviga debatterandet leder till. Livet och samhället är inte enkelt och den enda vägen leder fel. Det är mitt mantra, inte lösningen. Jag upprepar tanken för att hålla insikten vid liv.
Allt mer yta blir det och allt tydligare fokus på formen, reglerna och kontrollsystemen. Vi vill alla så förtvivlat väl, och satsar oerhört mycket resurser på att förhindra överraskningar. Problemet är att vi vill så många olika saker. Önskningarna tar därför allt som oftast ut varandra. Vi vill till exempel ha frihet att välja, skola, vård, el-leverantör, telebolag och så vidare. Vi vill ha sänkt skatt och mer pengar i plånboken att själva förfoga över. Vi anser oss ha rätten att kräva en hel del av detta. Idag är vi nästan som besatta av detta. Så pass upptagna av vad vi vill ha är vi, att vi tvingar oss in i stuprör där vi färdas allt snabbare och därför ser allt mindre av helheten. Vi behöver säga stopp! Halt. Manöver, borde vi skrika till varandra. Vad håller vi på med? Är vi på rätt väg? Vart vill vi, egentligen?
Frågan vi borde ställa oss är inte; vad vill jag ha? Utan vad kännetecknar ett gott liv? Det är vad vi borde tala om och ta oss tid att fundera över. Hur ser kravprofilen ut för ett gott liv, för mig, för min familj, för min hembygd, för vårt land? För Europa och för världen? Det borde vara prioritet nummer ett. Sedan borde vi tala om vägar dit. Om vad som behövs för att förverkliga visionen. Bara så går det att få överblick. Bara så kan man bygga system som inte tar ut eller motverkar varandra. Bara genom att ta ett steg åt sidan och skaffa sig perspektiv kan man få en helhetsbild.
1 kommentar:
Om stuprörspolitik och debattlogik (rubrik på din blog juli 2019)
Ofta i debatten hänvisar politiker till s k stuprörsstrategi, och ser det som nåt negativt som bör undvikas. Och andra debattörer hakar på, t o m inom språkvården har begreppet blivit uppmärksammat. Det är anmärkningsvärt. För vad är egentligen ett stuprör, vad har det för uppgift? Jo ett stuprör samlar in regnvatten från ett tak på en byggnad. Många regndroppar faller på taket, rinner neråt till den horisontella hängrännan, som transporterar vattnet i lagom takt till det lodräta stupröret. Där samlas alla droppar som kommit från molnen och kan således samlas upp i ett större kärl, för att inte okontrollerat rinna bort, om man vill bestämma över hur vattnet senare ska fördelas ut efter nån sorts behov. Den negativa klang som begreppet stuprör fått är således gravt missvisande. Stupröret transporterar vidare det vatten som i ett brett perspektiv hamnat på byggnadens tak. Således är det inga separata, åtskilda regnmängder som hamnar i stuprören utan koncentrat av vattendroppar från en bred yta. Det finns inga stuprör som står allena i den av människan konstruerade samhällskroppen. Så den bild av stupröret som nåt negativt inom politik och samhälle är felaktig, missvisande och bör sluta användas på det sättet. Många politiker svänger sig med metaforer som de inte behärskar; en annan är t ex talet om den kritiska massan. Den bilden hör hemma inom fysiken och kosmeologin och helst ingen annan stans.
Däremot finns det självfallet gott om ställen i svensk förvaltning och samhällsliv där det är dåligt med insyn, vidsyn och samarbete. Mer av "horisontella hängrännor" inom politik och förvaltning skulle således göra gott. För att råda bot på problemen inrättas ibland staber och man har försökt med samordningsministrar inom regeringskansliet etc. Men det är faktiskt genuint svårt att få det att fungera bra. En alldeles utmärkt text om hur svårt det är inom det politiska livet är en artikel i tidskriften Fokus som journalisten Erik Fichtelius skrev 19 januari 2018. Varje departement jobbar mot sina egna mål och har nästan aldrig kontakter med nåt annat när svåra frågor bereds för senare beslut i regeringen.
Min uppmaning är alltså att sluta använda metaforen "stuprör" på det sätt som numera har blivit legio. Stup i kvarten till på köpet. Hellre då metaforen "Raka rör" som knappast kan missförstås på det sätt som stuprörsdebatten har visat prov på.
Med vänlig hälsning
Gudmar Gustafsson
gudmargustafsson@gmail.com
Skicka en kommentar