Fortsätter arbetet med min bok om kultur och kunskap några dagar till. Sedan är det semester och ledigt på allvar. Det behövs också. Det går inte att bara producera. På samma sätt som man måste andras in måste man andas ut för att leva måste man vila, återhämta sig och få nya intryck för att kunna tänka och agera som forskare och lärare. Sommarlovet och semestern är inte ett meningslöst uppehåll i arbetet och studierna, det är ett nödvändigt mellanrum som leder både till bättre kunskap och hälsa.
Boken handlar om kultur och kunskap, men jag skriver den inte för att meritera mig utan för att sprida kunskaper till allmänheten om mitt forskningsämne. Man kan tycka att det borde vara meriterande, men så är det inte idag. Den akademiska kulturen premierar andra saker och bokskrivande är inte en av dem. Det gör mig frustrerad, för allt vetande går inte att stöpa i en form och alla vetenskapliga resultat kan inte jämföras rakt av utan problem. Ändå tvingas forskare idag allt oftare till just det, eftersom man inom akademin i princip bara godkänner en enda publiceringsform som meriterande: artiklar, publicerade i internationella referee-granskade tidskrifter. Kunskap om kultur passar synnerligen illa in i det formatet eftersom vetandet därigenom tvingas in i en form som låser fast och riskerar att trivialisera resultatet och få kulturvetare att framstå som ovetenskapliga. Inte för att det är så, utan som en konsekvens av rådande kunskapssyn.
Kunskap om kultur, resultatet av kulturvetares arbete, är mer en angelägenhet för den breda allmänheten än för akademiker. Kulturvetenskap handlar om människors vardag, om det som är här och det som är nu, om det gemensamma. Kunskapen som behövs för att förstå kultur har inte förändrats även om den akademiska konventionen har det. Boken är fortfarande det bästa sättet att utveckla och sprida resultatet av kulturvetenskaplig forskning. Därför fortsätter jag skriva böcker. Och boken jag skriver på nu är en bok om samtal, en samtalande bok om kulturell tillblivelse. En bok som mer vill väcka tankar om det som angår alla än driva en egen tes mot ett på förhand bestämt mål. Kultur är liksom samtal en process, ett kontinuerligt utbyte, en resa. Kultur kan ses som en väg där rörelsen och upplevelserna under vägs är viktigare än målet. Samtalet handlar om processen varigenom kultur blir till. Boken är akademisk, men vänder sig lika mycket till allmänheten. Eller, efter närmare eftertanke, detta är en bok som vänder sig till allmänheten med ett akademiskt budskap som borde vara angeläget för alla.
Humaniora är och ska vara en obekväm vetenskap. Humaniora handlar om och är utformad för att nå förståelse, för människor, kultur, kunskap och förutsättningar för förändring. Humaniora handlar inte om att skapa produkter som kan generera vinst, det är inte alls där som nyttan med kulturvetenskap finns. Humaniora förfogar över verktyg att ifrågasätta och förändra. Hur fick vi för oss att vi inte har råd att satsa på sådan kunskap, också; på kunskap om kultur? Det paradoxala svaret är att det är ett resultat av kultur. Människor har en egenskap som skiljer henne från djuren: Människor smickras av att tilltalas som rationella, men styrs oftast mer av affekter än av logik. Människan är nyckfull och bryter ibland vanor. Människor gör för det mesta som de flesta och som man brukar göra. Oftast går det därför att lita till prognoser och vanligtvis fungerar förutsägelser. Men plötsligt händer det. Man tröttnar. Upptäcker något som fångar ens intresse. Blir rädd, förälskad eller uttråkad. Släng in pengar i mixen och komplexiteten ökar ytterligare. Tyvärr glöms detta konsekvent bort. Allt lättare och allt oftare försvagas därför humanioras röst i samhällsdebatten, och den förändringen drivs på av det faktum att ekonomin allt mer ersätter kunskapen som målet med forskning och utbildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar