Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 5

Jag minns ett Sverige och en tid som flytt, ett annat samhälle. Och när jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

Tådene var en annan plats vi besökte frekvent; mitt på Varaslätten, ungefär två mil Lidköping. Pappa hade varit sommarbarn på en liten gård där, och han höll sedan kontakten med det barnlösa paret. Långt senare fick han frågan om han ville bli adopterad av dem, som ett sätt för dem att tryggt kunna gå in i ålderdomen. De var tysta och gammalmodiga, inte vana vid barn och hade inte rest särskilt mycket längre än till Göteborg. Hela sina liv hade de bott på samma plats och bådas barndomshem låg inom en kilometers radie från gården. Både hans och hennes bröder bodde i gårdarna runtomkring. Alla var strävsamma bönder. När jag var riktigt liten hade de både en häst, några kor, grisar och höns. Jag har vaga minnen av hur vi körde ut mjölk i stora kannor, på en kärra, till vägen, där den hämtades av en tankbil. Det jag minns mest är grisarna och spannmålsodlingen. Jag hjälpte tidigt till i lagården med grisarna och i skördetiden gick alla i byn samman och hjälpte varandra. Det var bara en av bönderna i närheten som ägde en skördetröska. Jag minns hur vi satt och väntade i traktorn, i den långa kön med traktorer och vagnar till Centralföreningen, för att lämna av skörden av spannmål.

Det var där min dröm att bli bonde formades; en dröm som jag höll fast vid ända tills det blev dags att söka gymnasium och jag dels insåg att mina betyg inte räckte dels tvingades acceptera att jag var för allergisk för att klara av bonderiet. Jag vet inte vad som lockade, men jag tror det var friheten. Och den har jag ju till dels i alla fall i det yrke jag kom att hamna i till slut. Man kan säga att jag lever min dröm trots allt. Och hade jag blivit bonde hade det inte varit på de premisserna som jag lärde känna yrket på. Idag är det bara en eller två anläggningar som fortfarande drivs, men som aktiebolag och i mycket större och mer industriliknande anläggningar än på 1970-talet. Yngve som bonden hette malde mjölet som grisarna åt själv, i en kvarn som dammade och dånade. Klockan 10 fikade man med smörgås, vid 13 var det lunch och mellan det och kvällsmaten fikade man en gång på eftermiddagen med kakor. Livet på landet var helt annorlunda än hemma.

Vägen till Tådene, från den stora vägen, var en slingrig grusväg med mötesplatser, kantad av telefonstolpar i luftledningar. Sädesfälten omgavs av tät skog där vi plockade bär och svamp. Paret hade en hund, Murveln som jag tog till mitt hjärta. I granngårdarna fanns det kompisar som jag lekte med. Kurragömma på logen bland alla maskiner, till exempel och vi byggde kojor i höet på loftet. I en av granngårdarna stod en gammal skrotbil som vi lekte i.

Vi badade i Vänern, vid Storeberg. Från parkeringen fick man först gå en kilometer genom skogen och sedan en lång bit genom vassruggarna innan man kom ut till bryggan. I byn som låg halvvägs från badplatsen fanns en lanthandel, av den där gamla sorten som redan då nästan bara fanns på film; i Saltkråkan, till exempel.

Jag minns kalasen som hölls och hur gästerna anlände minst en timme innan utsatt tid, för att slippa gå runt och hälsa på alla. Sedan satt männen för sig och talade allvarligt om skörden och kvinnorna satt i köket och skrattade. Bönderna här levde helt annorlunda än bönderna på Öland. Genom resorna lärde jag mig att Sverige inte var (och aldrig kommer att bli) det homogena land som SD önskar.

Minnena från Tådene vårdar jag. Det var som tiden gick långsammare där. På natten vaknade jag ibland och trodde jag var blind, för det var verkligen kolsvart. Vi sov hela familjen i ett rum på andra våningen. När katten som var halvtam fick ungar satt jag och lockade på kattungarna i timmar innan de vågade komma fram så jag kunde klappa dem. Jag fick en gammal moped som jag körde med, långt innan jag var 15. En trampmoppe.

Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.