Som författare måste man kunna vara osentimental inför sin text, man måste kunna döda sina darlings utan hänsyn till sina egna känslor. Passagerna som lyfts ut ur den slutgiltiga texten saknar läsaren ytterst sällan, oavsett hur förälskad man själv är i sina tankar och formuleringar. Jag har aldrig haft några problem med just det. Som dyslektiker lärde jag mig tidigt, den hårda vägen, att jag själv inte kan veta vad som fungerar och inte. Även om det många gånger är jobbigt att få kritik på det man skrivit har jag ändå alltid även kunnat känna tacksamhet för synpunkterna jag får. Det är så klart bättre att få kritik från en välvillig läsare, än att publicera något som inte fungerar. Kritik från illvilliga läsare som inte vill en väl må såra en, men är förhållandevis enkelt att bortse från. Det är till syvende og sidst den slutgiltiga versionen man vill ska bli läst, bedömd och förhoppningsvis uppskattad.
Bloggen ser jag som ett mellansteg, en mer öppen och tillåtande plats där tankar kan växa fram, så att säga i realtid. Här kan jag publicera textavsnitten som rensas från mitt manus, till min stora bok, mitt livsverk, om kultur. Delar därför med mig av ännu en ratad passage, som illustrerar hur jag tänker och vilka insikter jag vill förmedla med boken.
När jag skriver om kultur gör jag det med stöd i insikter som erhållits genom ihärdigt och mångårigt arbete med en rad olika inspiratörers texter, men det är med tankeverktyg hämtade från Deleuze och Guattari som jag ser på mig själv som ett slags helhet bestående av olika delar som finns, fungerar och verkar i världen som en någotsånär sammanhållen enhet vilken interagerar med andra sammanhållna enheter och som tillsammans utgör delar av större helheter som också interagerar. Allt handlar om perspektiv, avgränsningar och skalnivåer. Det enda som är konstant ifråga om kultur är förändring. Denna självuppfattning och syn på både människan och kultur utgör framställningens röda tråd och samtalet fördjupar förståelsen för den tanken. Ingen är någonsin ensam eller autonom. Både jag som skriver och du som läser blir med denna syn ett slags grupper. Och tillsammans bildar vi gäng, även om vi bara är två, för att anspela på den berömda inledningen till boken Tusen platåer skriven av just Deleuze och Guattari. Tillsammans är vi alltid långt fler än vi tror och kan föreställa oss. Gränser är överallt mer eller mindre flytande. Var slutar jag och börjar du? Hur ska vi förstå varandra, och alla andra? Var finns gränsen för ett kulturellt sammanhang? Det är förhandlingsfrågor som beror på hur majoriteten tänker och vem man väljer att lyssna och lita på. Svaren på frågorna förändras tillsammans med kulturen och människorna som skapar den genom att leva sina liv tillsammans. Medvetenhet om detta behövs för att kunna hantera samhället och förstå förutsättningar för förändring bättre. Kompetens att hantera den nya situation som insikten resulterar i är viktig för att förstå hur allt som ser ut att vara statiskt och oföränderligt i själva verket förändras och hela tiden blir till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar