Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 1

Semester är inte min starka sida, varken idag när jag trivs med mitt arbete eller under bageriåren då jag aldrig vågade ta mer än två veckor ledigt i rad, eftersom jag var orolig för att jag inte skulle orka komma tillbaka om jag var ledig längre. Jag har dock lärt mig hantera känslan och inser hur viktigt det är att faktiskt ta ledigt. Att bara vara hemma och låta dagarna komma och gå som de vill och fylla dem med kravlöst innehåll såsom läsning, reflektion, promenader och umgänge är oerhört värdefullt. Det är anställningen och arbetet som gör det möjligt, och både kvaliteten i utförandet av arbetet liksom min hälsa blir bättre. Jag lever inte för semestern, jag tar ledigt för att (över)leva. Livet är en helhet idag och både vila och arbete är lika viktigt och givande. Så har det inte alltid varit, och därför är jag tacksam. Veckan som kommer ska vi ut och resa och jag har ägnat dagarna före åt att skissa på en serie poster om sommaren och minnena av det Sverige som inte längre finns. Ingressen och avslutningen är i princip den samma i alla posterna, men däremellan listar jag minnen, högt och lågt.

Mina bardoms somrar minns jag med värme. När jag tar mig tid att låta tankarna komma är det en flodvåg av brottstycken och minnesfragment som väller upp. Solen sken inte jämt och det är inte en sommar jag mins, det jag beskriver här är ett block av osorterade upplevelser som etsat sig fast. Jag minns ett Sverige och en tid som flytt, ett annat samhälle. Och när jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

Jag tillbringade mycket tid i skogen som barn. Vi byggde kojor och "krigade" med ungar från andra bostadsområden, långt från de vuxnas kontroll. "Vart ska du" sa mamma i dörren. "Ut", sa jag. Skogen var en farlig plats och jag minns med fasa en massa incidenter. Pojken som fick en pinne inkörd vid ögat, som kom springande med blodet rinnande, till exempel. Han klarade sig, men kunde blivit blind. Jag högg mig med yxa i benet en gång, och fick sy några stygn (utan bedövning) på sjukhuset i Alingsås. Det var en Långfredag och jag minns att föräldrarna var upprörda, men de litade ändå på mig. Överhuvudtaget var vi barn litade på. Vi levde i vår värld och fick ta eget ansvar, trots att vi inte alls var mogna för det egentligen; eller också var det så blev mogna. Jag har tappat räkningen på hur många omfattande skogsbränder som vi skulle kunnat orsaka med vår oaktsamhet, när vi triggade varandra att hela tiden flytta gränser. Fast det var inte bara detta vi gjorde i skogen, vi samtalade också, om livet, kärleken, vuxenblivandet och allt annat som rörde sig i våra huvuden. Vi hittade undangömda porrtidningar och fantiserade om allt som ännu inte var aktuellt.

Jag har minnen från skogen som sträcker sig över mer än 15 år, från de första spännande upplevelserna vid randen av skogen, till tonårens fester vid den kristallklara skogssjön dit bara ungdomar gick och där pojkar och flickor kunde snegla på varandra. Många, många gånger satt vi där vid den uppgjorda elden i kvällningen och skrämde upp varandra. Sedan rusade vi hals över huvud, skräckslagna tillbaka till samhället, gatlyktorna och tryggheten.

Vi var inte bara i skogen. Jag minns hur vi spelade brännboll och hur lätt det var att samla ihop ett gäng. Radhusområdet var fullt av ungar. Vi lekte gömme i skogsdungen och gick på upptäcktsfärd längs ån. Som femåring minns jag också hur jag fick hänga med de stora pojkarna som lekte på byggarbetsplatserna i den växande förorten. Jag minns också lyckan när vi upptäckte någon container som ställts upp och alla fynd man kunde göra där, vilket får mig att tänka på alla risker vi utsattes för och även utsatte oss själva för. En av de sista kvällarna innan vuxenlivet tog vid, som jag minns det, samlades gänget uppe vid skogssjön. En av kompisarna hade tagit med sig ammunition som han stulit under sin militärtjänstgöring. Plötsligt slängde han in en näve av dem rakt i elden. Panik utbröt och vi kastade oss bakom en sten. "Hur många kastade du in", frågade vi när det smält fem gånger. "Jag vet inte", svarade kompisen. Det kunde gått illa den gången, liksom väldigt många andra gånger, men sådär var det och jag är tacksam för minnena och erfarenheterna.

När jag tänker på min barndom och samhället jag växte upp i blir det uppenbart hur mycket som förändrats och hur annorlunda allt är idag, jämfört med då. Förändring är emellertid kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.