Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 3

Solen sken inte jämt när jag var liten och minnena jag här kastar ur mig, just så som de kommer till mig, är inte enbart angenäma. Detta är inte en nostalgisk serie poster om hur bra det var förr. Det jag beskriver här är ett block av osorterade upplevelser som etsat sig fast. Jag minns ett Sverige och en tid som flytt, ett annat samhälle. Och när jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

Sommarlovsradion var viktigare än sommar-TV, i min värld. Jag lyssnade på radioföljetonger hela tiden när jag var liten. Som dyslektiker hade jag svårt att uppskatta historierna när jag läste själv; upplevelsen blev platt och intetsägande. När mamma läste eller när jag lyssnade på uppläsningar eller dramatiseringar var det som tredimensionella färgupplevelser, men när jag läste själv var det svartvitt och tvådimensionellt. Fortfarande, än idag kan jag återkalla minnesbilder från sommarlovsradions dramatiserade följetonger. Bilbo och Tordyveln flyger i skymningen, minns jag bäst, men mycket annat också. Det händer ofta att det dyker upp fragment av sådant jag hörde på radio när jag var liten. Bilderna har verkligen etsat sig fast. Radioföljetonger har präglat mig och minnena av känslorna som lyssnandet förmedlade gav mig kraft och mod och uthållighet att orka kämpa vidare med läsningen, trots att det gick så motigt. Jag visste att det fanns något där som var värt mödan. Oerhört tacksam för de där minnena och den där speciella atmosfären som radion lyckades förmedla och som TVn aldrig kan ersätta. Visst både uppskattade jag och tittade på TV också, men minnena är bleka i jämförelse. Radion triggade fantasin och lättade på förlåten till en annan värld, bortom orden och ljuden och stämningarna som målades upp. Det var så jag upptäckte världarna som döljer sig bakom böckernas ryggar.

När det regnade satt vi inne och målade småsoldater, som vi kallade dem; plastgubbar i skala 1:72 (vill jag minnas). Vi köpte dem i den ena av de två leksaksaffärer som fanns i Lerum där jag växte upp. Humbolt hette färgen. Vi målade med tändstickor och jag kunde hålla på i timmar att ställa upp soldaterna i olika formationer. Bäst gillade jag figurerna från medeltiden, Napoleonkrigen och amerikanska inbördeskriget. Jag har dem kvar i en låda hemma. En anna sak som vi gjorde inomhus var att spela TV-spel, men det tröttnade man fort på. Jag är glad för det eftersom det tvingade oss att uppfinna andra, egna saker att ägna oss åt för att inte gå under av leda. Vi byggde också med Lego, som också var något helt annat än dagens designade bitar som i princip bara kan sammanfogas på ett enda sätt. Vi tvingades odla vår kreativitet och det jag har jag haft och har fortfarande nytta av.

Jag fick inte, eller hade inte råd att, prenumerera på serietidningar. Men jag läste. Vi åkte med viss regelbundenhet till Alingsås och bytte till oss begagnade tidningar på något av antikvariaten som fanns där. Jag minns hur jag fantiserade om vad jag skulle hitta. Varje sommar arrangerade vi affär, där vi sålde och köpte serietidningar. Kalle Anka, Fantomen, 91:an och Buster var mina favoriter, liksom senare Svenska Mad. Två av mina kompisar prenumererade. De var varandras motsatser. Den en tog en evighet på sig när han skulle äta, och jag ägnade tiden av väntan i hans rum med att läsa Kalle Anka. Jag hann ofta med två eller tre tidningar innan han var klar. Den andra kompisen kom springande i trappen efter kanske en halv tidning. Seriealbum var något annat, som ett slags seriernas Rolls Royce. Hårda pärmar, en avslutad berättelse, och ofta väldigt detaljerade bilder. Tintin var den stora favoriten, vid sidan av Asterix, Lucky Luke och Spirou. Både tidningarna och albumen står i bokhyllan där hemma och jag plockar fram dem ibland för att minnas den tid som flytt.

Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.