Min avhandling fick titeln Vägval av en hel massa olika skäl. Då tyckte jag att ordet fångade ämnet jag skrev om, men ju äldre jag blir desto mer inser jag att titeln är lika talande för den jag är och hur jag fungerar. I rörelse och med möjlighet att göra val trivs jag bäst; det är där och på det sättet jag finner ro. När jag känner att det bästa inte hänt än mår jag bra. Jag åker oftast till och sällan från. Hemlängtan är ett begrepp jag bara har en vag uppfattning om. Bryt upp, bryt upp. Den mätta dagen den är aldrig störst. Och jag trivs verkligen bäst där elden tänds och brödet bryts i hast. Det bästa målet är en nattlång rast. För att tala med Karin Boye. Efter en vecka i bil på väg från en plats till nästa, utan någon annan plan än hotellens incheckningstider, på väg hem till min lägenhet för några dagars egentid finner jag ro. Mellan och i visshet om att jag snart ska ge mig iväg igen.
Äntligen förstår jag mig själv och ser den röda tråden i mitt liv. Och jag är ENORMT tacksam för att jag har det jobb jag har, som ger mig möjlighet att utforska tillvarons möjligheter och begränsningar intellektuellt. Jag arbetar med lärande och (kunskaps)utveckling och även om jag oftast undervisar på samma kurser är ingen föreläsning, termin eller akademisk uppgift den andre lik. Jag lever, verkar och trivs i mellanrummen och ägnar mig fortfarande åt vägval, både privat och professionellt. Strukturer är viktiga. Kaos är inget att eftersträva. Fast det måste finnas utrymme för improvisation, annars kryper rastlösheten på mig. Likt en fördämning som kontrollerar ett flöde måste jag kunna bryta mig loss och byta spår där och när det går, annars förtärs jag inifrån.
Det är ingen slump att jag omgående fann mig hemma och och i tanken har stannat kvar hos Deleuze och Guattari. Jag är en nomad som lever i och förhåller mig till rörelse lika mycket som jag är en flanör som iakttar min omgivning och förändringen som utgör kulturens enda konstant.
Jag har fortfarande semester i två vekor till men känner redan att jag längtar tillbaka till arbetet; i år mer än på länge. Igår fick jag mail från min redaktör som läst mitt läroboksmanus och hans konstruktiva, kritiska och kloka kommentarer väckte hungern efter att skriva och tänka strukturerat. Tacksamheten jag känner över att det är så här och att det fungerar just så (i alla fall just nu) känner inga gränser. Äntligen, äntligen är mitt liv en integrerad helhet. Att som 50 + inte bara kunna säga utan dessutom verkligen känna att det bästa inte hänt än är mer än jag någonsin kunnat drömma om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar