Igår hände något oväntat, något som skulle kunna förändra livet och tillvaron för alltid. Jag har sovit gott i natt och är inte skakad, men när det brinner i huset där man bor har man ett ansvar att inte bara känna tacksamhet för egen del och för att det gick bra för oss. Det var länge sedan nu som jag valde att ta alla tillfällen jag kan att reflektera över tillvarons bräcklighet och kulturens fundamentala öppenhet och livets oöverblickbarhet. Det ENDA vi vet helt säkert är att vi ska dö. Det är det andra, allt annat är mer eller mindre kontingent.
Vi satt i soffan hemma. Kaffet var upphällt och vi väntade på nyheterna. Solen sken, fåglarna kvittrade och känslan av ledighet och semester spred sig i kroppen. Så plötsligt ringer det uppfordrande på dörren. Det ringer aldrig på dörren, och gör det det är det oftast något trivialt. Nu var det grannarna snett ovanför där vi bor som talade osammanhängande och upprört om att det "kanske brinner" i deras lägenhet. Ingen röklukt och känslan av att kvällen var förstörd fick mig att vilja gå tillbaka till soffan. Det är nog inget, och åtminstone ingen anledning att drabbas av panik. Nåväl. Annika stängde balkongdörren, tog katten, sprang ut och bad mig ta med hennes ryggsäck och mobil. Fortfarande lite störd över att kvällen inte följer planen hämtade jag min ryggsäck och stod en stund och valde över vilka saker jag skulle ta med, för säkerhets skull. Datorn, en varm tröja och lite andra saker. Väl ute på gården insåg jag att jag glömt hennes ryggsäck. In igen, och ut. Såg rök från lägenheten högst upp. Fan, glömde mobilen. In igen för att leta. Hittade den i soffan. När jag kom ut igen, alltså efter max fem minuter från det att grannarna ringde på dörren, var brandkåren där med en kranbil och en vattenbil. Och innan jag fattat att det var på allvar hade två rökdykare hunnit in i trappuppgången och kranbilens korg var på väg upp mot lägenheten varifrån det nu bolmade ordentligt, efter att brandmännen öppnat fönstret. Inga lågor syntes och brandmännen arbetade lugnt och metodiskt. Ingen omedelbar anledning till panik alltså.
En stund senare kommer en av rökdykarna ut med en vettskrämd katt i en filt. Alla på gården är skakade och när situationen stabiliserats och röken delvis skingrats kommer känslorna. Och tankarna på allt som skulle kunna hända och hur fort hela livet kan förändras i grunden. Sakta går det upp för mig vilken sanslös flax vi alla hade. De som bor i lägenheten hade alltså kommit hem i sista stund. Hade de kommit hem 10 minuter senare hade hela lägenheten varit övertänd, branden hade troligen spridit sig till vinden och hela huset hade definitivt varit vattenskadat; i bästa fall. När de öppnade ytterdörren till lägenheten vällde det ut rök. Det var därför de sa att det kanske brinner i deras lägenhet, vilket jag såg som logisk information och därför avfärdade. Antingen brinner det eller också inte, tänkte jag i min egoistiska situation och eftersom jag bara önskade mig en lugn kväll i soffan. Livet är dock inte logiskt och man kan aldrig räkna med något.
Katten var inte deras, de passade den för en kompis. Rökdykaren berättade senare att den var skräckslagen och att han fått dra ut den i bakbenen ur soffan som den klättrat in i. Hela lägenheten var rökfylld, men inte ända ner till golvet. Det räddade katten. När allt var under kontroll fick vi mer information. Branden började troligen i diskmaskinens kablage. Brandmannen berättade att det brann i kökslådorna när han öppnade dem, men att branden kunde begränsas dit och att skadorna i resten av lägenheten var begränsade.
Allt var över på en och en halv timme, men minnet av incidenten bär jag med mig resten av livet. Ändå drabbades jag överhuvudtaget inte alls. Jag tänker dock, dels på vad som skulle kunna hända, dels på hur viktigt det är att vi har en räddningstjänst, ett polisväsende och en sjukvård som fungerar; inte i teorin och när allt går sin gilla gång, utan när det verkligen behövs. Det är vad fan vi får för pengarna, om och när det oväntat oväntade händer. Det är därför vi betalar skatt, för att få den hjälp vi behöver, när vi behöver den. Jag lär mig av historien att inte ens när jag befinner mig mitt uppe i en potentiellt farlig situation tänker jag på något annat än mig själv och på min egen irritation över att det inte blev som jag tänkte mig. Branden kan inte skyllas på oaktsamhet. De hade inte glömt något ljus eller något annat, det var DISKMASKINEN som var orsaken. Om vi tänker att det inte händer och ser det som slöseri med skattemedel att hålla sig med marginaler kommer vi förr eller senare att inse vårt misstag, det kan vi alla vara helt säkra på.
Brandmännen, ambulanspersonalen och alla som går på knäna i våren under sommaren förtjänar mer i lön, bättre arbetstider och fler kollegor för att skapa marginaler. Visst kostar det och det är detta som skatten går till. Skär vi ner där utsätter vi oss själva och hela samhället, som vi vant oss vid att ta för givet, för stora risker. Och vi kan inte skylla på politikerna, för det är vi som valt dem som våra företrädare. Om vi väljer att lyssna på deras glädjekalkyler kanske vi kan resa lite mer eller köpa oxfilé oftare, men det är till priset av hjälp och stöd och tröst, inte om utan när olyckan är framme. Ingen vet vem som kan eller kommer att drabbas, därför måste alla och särskilt de som har mer än de klarar av att göra av med under sin egen och sina barns livstid betala mer. Om vi undrar jag VI får för pengarna och har som enda mål i livet att betala så lite som möjligt i skatt (för att kunna betala så mycket som möjligt för lyxartiklar som förgyller vårt eget liv) finns en överhängande risk att vi blir besvikna, men där och då är det för sent.
Vård, samhällsskydd och beredskap fungerar inte enligt marknadens lagar om tillgång och efterfrågan. Brandmän, sjuksköterskor, poliser och andra som verkar i det tysta för allas vår skull kan man inte anställa efter behov, de måste finnas där på plats, utvilade och redo att rycka ut när behovet (som aldrig går att räkna på eller planera för) uppstår. Brandmännen igår var på plats inom fem minuter, hade det tagit fem minuter till hade skadorna kunnat bli enormt mycket större. Jag är ENORMT tacksam för att det gick som det gick igår! Och betalar mer en gärna mer i skatt för att försäkra mig om att det finns en fungerande räddningstjänst om det skulle hända igen.
Jag tar illa vid mig av politiker som menar att det är klokt och ansvarsfullt att stänga våra gränser för att kunna hålla skatterna nere. Det som att låta grannhuset brinna ner för att vi inte vill betala för något som inte drabbar oss, denna gång. Det är cyniskt, ohållbart och inhumant att tänka så; menar jag. Hur tänker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar