Kultur är både lösningen och problemet

Igår började jag läsa en skakande bok. Återkommer i slutet till vilken. Först presenterar jag ännu en ratad passage från min bok om kultur, och kompletterar med några tankar som ofta återkommer här på Flyktlinjer. Boken jag läser ger mig vatten på min kvarn, men även om jag visste häpnar jag över omfattningen på problemet. Det finns ingen lösning, men med en ökad allmän förståelse för kultur, kunskap och kritiskt tänkande finns det hopp.

Många människors agerande i vardagen gör skillnad. Där börjar problemen, men där finns också lösningen. Kultur är en dynamisk process. Och för att förstå det behövs verktyg att tänka med och incitament att arbeta med, inte mer fakta och säkrare kunskap om allt mer specifika aspekter av helheten. Det behövs en kritisk massa av medborgare som samtalar och som läser och reflekterar över texter som främjar kritiskt, analytiskt tänkande. Inte fler experter som debatterar lösningar eller fler böcker som förklarar vad som måste göras eller presenterar nya fakta. Det finns redan ett överflöd av sådana texter och alldeles för många konsulter som reser land och rike runt för att kränga sin unika universallösning. Förenklat och i sammanfattning handlar det om att inse att det svåra är att dels förstå hur enkelt det är egentligen, dels hur lite man faktiskt kan göra. Samtidigt måste man agera, annars kommer någon annan att göra det. Några garantier för att det blir som man vill finns dock inte.

Tillvaron är fylld av förgivettaganden och antaganden som uppfattas som sanningar och därför aldrig ifrågasätts eller reflekteras över. Fast om vi på allvar vill främja samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket de flesta verkar vilja, går det inte att hålla sig med några förgivettaganden, alla sanningar måste synas i sömmarna. Konsekvenserna av säkerheten och det tydliga fokuset på detaljer och fixeringen vid målstyrning och kontroll, vilket är default idag behöver undersökas kritiskt. Jag vill se mer av lyhördhet och anpasslighet. Vad samhället behöver är en välmatat verktygslåda och bättre insikt om vad som fungerar när, var och till vad, samt inte minst hur länge vilket åtgärd är lämplig att effektuera. Jag vill se mer av ödmjukhet och reflektion och mindre arrogans och tvärsäkerhet. Samhället är minst lika komplext som kroppen och strävan efter jämvikt och hållbarhet är lika viktigt för individen som det är för samhället. Förändringsprocesserna som både individer och samhällen måste lära sig hantera är lika intrikata och svåra att kontrollera. Därför är ÖDMJUKHET, tid för analys kritisk reflektion och eftertänksam utvärdering så viktigt.

Ödmjukhet är enda sättet att närma sig komplexa problem såsom skolan, vården, samhällsförvaltning, hållbarhet, etik och skattepolitik. Ödmjukhet och lyhördhet är nödvändigt för att främja samhällets inneboende strävan efter jämvikt. Alla försök att styra samhället mot på förhand definierade mål är risky bussines, att likna vid självmedicinering. När ska vi lära oss? Hur sjukt måste samhället bli och vilka desperata, huvudlösa åtgärder ska utsätta varandra för innan experimentet överges och vi intar ett mer ödmjukt förhållningssätt till livet, samhället och tillvaron?

New Public Management är och fungerar som ett slags politisk motsvarighet till individers experiment med självmedicinering. Riskerna lika stora och potentiellt allvarliga och att inte vara mer ödmjuk och receptiv, att endast fokusera på de på förhand definierade måtten på framgång, utan hänsyn till andra effekter och oönskade biverkningar är förfärande huvudlöst. Individer som väljer att självmedicinerar eller lyssna på självutnämnda experter spelar rysk roulett med sitt eget liv, och de får själva stå sitt kast, men samhället är allas angelägenhet. Att avsätta ansvariga politiker är ingen LÖSNING, det är snarare ett uttryck för bristande sjukdomsinsikt och arrogans, eller en grandios personlighetsstörning.

Boken jag började läsa är Konsulterna, som handlar om turerna kring bygget av Nya Karolinska; ett av världens dyraste sjukhus, men långt ifrån det bästa. Och det är skattebetalarna som står för notan. På Adlibris presenteras boken på följande sätt.

Konsulterna är berättelsen om hur ett nytt oprövat vårdkoncept -- värdebaserad vård -- infördes på Sveriges största universitetssjukhus, med hjälp av bolaget Boston Consulting Group. Trots enorma protester från sjukhusets anställda. 

Värdebaserad vård, lovar BCG, ska revolutionera hela sjukvården och göra Karolinska till en världsomtalad pionjär. Men efter en rad avslöjanden om enorma fakturabelopp och misstänkta intressekonflikter avslutar sjukhuset samarbetet med konsulterna. Karolinska tvingas hantera hål i budgeten, massflykt av anställda och patienter som dör i växande operationsköer. 

När journalisterna Anna Gustafsson och Lisa Röstlund börjar nysta i trådarna kring konsultbolaget visar det sig snart att även andra värden än svenska patienters står på spel. Intressena i värdebaserad vård sträcker sig långt bortom landets gränser och in i såväl läkemedelsindustrin som forskarvärlden. Och längre in i maktens korridorer än vad någon kunnat ana.

Konsulter och experter säger sig värna det allmänna, men det är uppenbart att deras främsta fokus är makt och pengar för egen del. Och det är alltid allmänheten som drabbas, aldrig de rika och mäktiga. Det är dags att på allvar göra upp med myten om att välstånd sipprar ner i samhället, det finns INGA bevis för att det är så, däremot finns det gott om belägg för tanken om att ekonomin växer i toppen och att välstånd sugs uppåt i systemet. Med nuvarande sätt att se på kultur kan utvecklingen fortsätta, men ett annat samhälle är alltid möjligt, om tillräckligt många förstår, vill och agerar för förändring i vardagen. Experterna och konsulterna styr bara så länge som allmänheten följer.