Om vikten av mellanrum och att återvända till tankar och brottas med begrepp

Deleuze och andra tänkare som med åren kommit att uppskatta allra mest har jag lärt mig förstå genom att återvända till tankarna, genom att fortsätta brottas med begreppen och hela tiden försöka förstå innehållet i deras texter på nya sätt. Om och om igen, på olika sätt och i skilda sammanhang. Jag har tagit till mig filosofin genom att fortsätta försöka och försöka igen. 

Det finns väldigt mycket klokt att hämta från Deleuze, men han skriver texter som kräver en lite annorlunda läsning än den som påbjuds idag. Hans filosofi är levande, dynamisk och därför blir den i hög grad vad man gör den till. Det är viktigt att inse det, annars letar man efter förklaringar, förståelser och resultat som inte finns där. Deleuze är en filosof och hans filosofi kräver eget arbete av den som läser och vill förstå. För att tankarna som presenteras ska bli begripliga krävs egna ställningstaganden och personlig reflektion, först därefter blir filosofin meningsfull och användbar. Det finns inte ett enda sätt att läsa och förstå Deleuze. Och lika viktig som texten är i sig, är bidragen till helheten som läsaren lämnar och det mellanrum som uppstår mellan texten och tanken/handlingen.

Min stora bok om kultur, mitt livsverk, det jag ser som kronan på mitt vetenskapliga verk handlar om de där mellanrummen. Det är en mellanrummens filosofi jag försöker skriva fram. Kulturvetenskap vill jag se som ett slags mellanrummens vetenskap. Kulturvetenskap undersöker och intresserar sig för det som ingen annan bryr sig om, för att det spelar roll. Kulturvetaren vill förstå (förutsättningar för förändring), inte försvara uppnådda resultat. Och orsaken till att det blivit så, skälet till att just dessa egenskaper utvecklats inom ämnet, är att kulturen enda konstant är förändringen. Sanningen om kultur är inte, den blir. Kultur skapas i handling, kollektiv handling. Kultur är resultatet av förhandlingar, kollektiva förhandlingar, i vardagen. Kulturen som skapas i handling här och nu avgör vad som blir möjligt att göra imorgon. Våra val och göranden och låtanden, i vardagen, bestämmer framtidsblivandets riktning. Och det är i mellanrummen som det som blir uppstår, delvis som ett resultat av slumpen.  

En förutsättning för mellanrum är balans, mellan delarna som helheten består av. Utan mellanrum, ingen utveckling. Utan marginaler finns inget liv. När ska vi fatta det? När ska politiken beakta dessa för livet och allas vår överlevnad fundamentala egenskaper? När skall vi förstå att livet och kulturen inte kräver något annat av oss än det vi väljer att satsa på? När skall vi bejaka balansen i tillvaron, lika mycket som arbetet och effektiviteten? Semestern vore ingen ledighet om den inte var en del av arbetet. Och arbetet vore inget arbete utan semestern, ledigheten, marginalerna och tid utan krav. Allt och alla hänger ihop. Livet utgörs av helheten, av både arbete och ledighet. Liksom samhället som består av både arbetare och människor som inte arbetar. Det är när vi kompletterar varandra som det uppstår harmoni i samhällsbygget.

Läkaren behöver sjuka för att utveckla kunskap som kan användas för att främja hälsa. Polisen behöver brottslingar för att skaffa kunskap om hur man håller ordning under olika förhållanden. Läraren är ingen lärare utan elever som lär. Om man väljer att se på saken så förstår man hur viktigt det är med marginaler och mellanrum. Idag talas det ofta om arbete, arbete, arbete. Ändå lägger man, i effektivitetens namn, ner verksamheter som ger människor anställning och jobb. Vården och skolan skriker efter resurser, både ekonomiska och personella, ändå skär men ner och avskedar för att sänka kostnaderna. Det är som samhället gått i baklås, och vattnet man använder för att släcka elden visar sig vara bensin som göder lågorna som förtär oss alla. Både den som har arbete och den som saknar anställning drabbas när effektiviteten drivs till sin spets.

Sammanhang utan mellanrum, hårt drivna processer utan marginaler, liv och organisationer som pressats till det yttersta för största möjliga effektivitet låter kanske lockande. På pappret är effektivitet och eliminering av allt som inte har med saken att göra ett självklart mål. Men man glömmer då något fundamentalt. Livet vore inget liv utan död. För att andas in måste man andas ut. Motpoler som balanseras mot varandra är vad som skapar harmoni i tillvaron. Därför blir det som ser bra ut på pappret och som fungerar i teorin, i praktiken problematiskt. Inte nu eller idag, men på sikt. Förr eller senare kommer reaktionen. Och ju längre man väntar, ju hårdare processen drivs, desto högre blir priset.

Boken handlar inte om dessa saker, men förhoppningsvis kan dess innehåll inspirera andra, med andra kompetenser, att tänka vidare med hjälp av verktygen som jag utvecklar. Det är min förhoppning, men jag är ödmjuk inför det faktum att jag kan ha fel också. Det fina med texter som som kräver något av läsaren, liksom texter som inte handlar om att leda något i bevis, är att oavsett vad som händer som ett resultat av läsningen har man lärt sig något. Och det är där som värdet av mellanrummen finns; det är en option, en möjlighet som kan utnyttjas eller bara lämnas därhän.

Innan samhället ekonomiserades sågs mellanrum som självklara, oundvikliga inslag i tillvaron, inte som uppmaningar att göra något eller en möjlighet att tjäna tid och pengar. Det väntades som den självklaraste sak i världen och marginalerna fanns inbyggda i systemet och gjorde det robust. Därför gick allt långsammare, men med en helt annan driftsäkerhet. Idag går det snabbt och så länge som inget går fel fungerar allt enigt planen. Men ju snabbare hjulen rullar på desto mer sårbart blir systemet och kostnaden för att uppnå driftsäkerhet ökar. Därför har vi att göra med ett slags ekvation, eller jag föreställer mig i alla fall att det borde kunna gå att räkna på dessa saker. Hur förhåller sig priset för kontrollerna, underhållet och utvärderingarna till vinsten? Vad vinner man egentligen när saker och ting går snabbare och vinsten ökar?