När jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.
Jag började skolan 1972. Första klass gick jag i en äldre skolbyggnad någon kilometer från radhusområdet där jag bodde. På våren innan hade vi gjort ett test som skulle visa om man var skolmogen. Man skulle måla ett hus och röken från skorstenen samt flaggan skulle blåsa åt samma håll. En kille kunde inte sitta stilla och hans penna gick av; han fick vänta ett år innan han började. Jag minns att vi promenerade själva till skolan, utom möjligen den första dagen, och att vi var tvungna att gå över en stor väg för att komma till skolan. Jag minns också promenaderna hem. Ingen kom och hämtade oss. Vi släpptes bara iväg och särskilt när jag gick med en av kompisarna tog det en evighet att komma hem från skolan. Vi letade efter saker och pratade om allt och inget. Jag minns lådan med stavar i olika färger som var tänkt att användas i matematiken, men som jag och många andra byggde torn med. När skoldagen var slut ställde vi oss upp vid bänken och sjöng: Tack för idag, slut för idag.
Vaccinationerna och besöken hos doktorn minns jag med obehag. Vi fick klä av oss i kalsongerna och sitta och vänta på att få gå in, en efter en. Väl inne fick man ställa sig framför doktorn som drog ner kalsongerna och kollade ifall man hade brock. Jag kallades in bland de sista, i kraft av mitt efternamn. Alltid samma ordning. Andersson fick gå in först. Inget talade om för mig att jag hade dyslexi; antagligen för att det begreppet inte fanns. Jag fick heller inte veta varför, men jag och några till hämtades från svenskalektionerna och fick gå på "klinik", som det hette. Där fick vi jobba med olika övningar, som jag aldrig förstod syftet med. Jag minns skyltarna med hårda och mjuka vokaler, men aldrig meningen med att lära sig detta. Det var mycket jag aldrig förstod i skolan, men jag lärde mig massor; på mitt sätt och med utgångspunkt i mina intressen.
Skolavslutningarna från mellanstadiet minns jag särskilt. Ibland var vi i kyrkan, men oftast mins jag det som vi höll till på skolgården. Alla var finklädda och föräldrarna (mammorna) var med och lyssnade på blockflöjtsmusik. Känslan av förväntan som låg i luften gick att ta på. Fröken hade skrivit och ritat på tavlan i klassrummet där vi samlades innan vi skiljdes åt. Därefter öppnade sig första dagen på sommarlovet. På lovet var vi ute från tidig morgon, lekte burr som vi kallade det (gick ut på att en skulle räkna och de andra skulle gömma sig, och när den som letade fann en skulle man springa och sparka på en burk. Pantgömme tror jag är ett annat ord). Vi kastade ess, vilket var små plastgrejer som köptes i kartor. Den som kom närmast väggen, utan att nudda den vann alla som kastats. Jag minns många hetsiga diskussioner om tveksamma fall. Och så cyklade vi. Oj vad vi cyklade. Någon sommar var det inne med smatterklämmor och det lät över hela området. Vi byggde sandslott i sandlådan och tävlade om vem som kunde hoppa längst från gungorna. En gång hittade vi ett jordgetingbo som vi samlades kring för att reta getingarna. En efter en blev de modigaste kilarna biten. Även jag tog täten och det dröjde inte länge innan jag gråtande sprang hemåt med två stick i foten, som dagen efter svullnade upp till dubbel storlek. När någon tände grillen hakade alla på, och jag tjatade på pappa. Vi grillade dock endast korv, inget annat. Varje torsdag kom glassbilen, och då upphörde alla lekar och man sprang hem till föräldrarna och bönade och bad. Sedan kom en efter en tillbaka till brännbollsplanen med en glass i hand. Och fick stanna ute tills kyrkklockorna ringde, klockan sju.
Min dröm om att bli bonde släcktes i början av högstadiet. Det bidrog till min skoltrötthet. När vi slutade nian regnade det. Vi samlades i Aulan. Det delades ut priser och utmärkelser, och förvånad fick jag ta emot en plakett för bästa skytteresultat (på Fritt valt arbete, som det hette, ägnade jag mig år luftgevärsskytte). Många var lite påverkade av alkohol och stämningen var uppsluppen, alla var glada. Tyvärr hade vi inte riktigt fått någon kontakt med den nya klassföreståndaren, som vi bara hade haft ett halvår, så stämningen i klassrummet när betygen delades ut var lite tryckt. Sedan gick vi hem, som om det vore en dag som alla andra. Jag sa hejdå till min bästa kompis, och sen var det sommar. En märklig sommar. Jag oroades över att byta skola (jag hade kommit in på Livsmedelstekniska linjen i Göteborg) och samtidigt såg jag fram emot förändringen. Det var sista sommaren jag var barn och fri och helt ledig. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde, men antar att det handlade om bad och videomaraton. Det kändes stort och var ett steg i vuxenblivandet.
Jag började skolan 1972. Första klass gick jag i en äldre skolbyggnad någon kilometer från radhusområdet där jag bodde. På våren innan hade vi gjort ett test som skulle visa om man var skolmogen. Man skulle måla ett hus och röken från skorstenen samt flaggan skulle blåsa åt samma håll. En kille kunde inte sitta stilla och hans penna gick av; han fick vänta ett år innan han började. Jag minns att vi promenerade själva till skolan, utom möjligen den första dagen, och att vi var tvungna att gå över en stor väg för att komma till skolan. Jag minns också promenaderna hem. Ingen kom och hämtade oss. Vi släpptes bara iväg och särskilt när jag gick med en av kompisarna tog det en evighet att komma hem från skolan. Vi letade efter saker och pratade om allt och inget. Jag minns lådan med stavar i olika färger som var tänkt att användas i matematiken, men som jag och många andra byggde torn med. När skoldagen var slut ställde vi oss upp vid bänken och sjöng: Tack för idag, slut för idag.
Vaccinationerna och besöken hos doktorn minns jag med obehag. Vi fick klä av oss i kalsongerna och sitta och vänta på att få gå in, en efter en. Väl inne fick man ställa sig framför doktorn som drog ner kalsongerna och kollade ifall man hade brock. Jag kallades in bland de sista, i kraft av mitt efternamn. Alltid samma ordning. Andersson fick gå in först. Inget talade om för mig att jag hade dyslexi; antagligen för att det begreppet inte fanns. Jag fick heller inte veta varför, men jag och några till hämtades från svenskalektionerna och fick gå på "klinik", som det hette. Där fick vi jobba med olika övningar, som jag aldrig förstod syftet med. Jag minns skyltarna med hårda och mjuka vokaler, men aldrig meningen med att lära sig detta. Det var mycket jag aldrig förstod i skolan, men jag lärde mig massor; på mitt sätt och med utgångspunkt i mina intressen.
Skolavslutningarna från mellanstadiet minns jag särskilt. Ibland var vi i kyrkan, men oftast mins jag det som vi höll till på skolgården. Alla var finklädda och föräldrarna (mammorna) var med och lyssnade på blockflöjtsmusik. Känslan av förväntan som låg i luften gick att ta på. Fröken hade skrivit och ritat på tavlan i klassrummet där vi samlades innan vi skiljdes åt. Därefter öppnade sig första dagen på sommarlovet. På lovet var vi ute från tidig morgon, lekte burr som vi kallade det (gick ut på att en skulle räkna och de andra skulle gömma sig, och när den som letade fann en skulle man springa och sparka på en burk. Pantgömme tror jag är ett annat ord). Vi kastade ess, vilket var små plastgrejer som köptes i kartor. Den som kom närmast väggen, utan att nudda den vann alla som kastats. Jag minns många hetsiga diskussioner om tveksamma fall. Och så cyklade vi. Oj vad vi cyklade. Någon sommar var det inne med smatterklämmor och det lät över hela området. Vi byggde sandslott i sandlådan och tävlade om vem som kunde hoppa längst från gungorna. En gång hittade vi ett jordgetingbo som vi samlades kring för att reta getingarna. En efter en blev de modigaste kilarna biten. Även jag tog täten och det dröjde inte länge innan jag gråtande sprang hemåt med två stick i foten, som dagen efter svullnade upp till dubbel storlek. När någon tände grillen hakade alla på, och jag tjatade på pappa. Vi grillade dock endast korv, inget annat. Varje torsdag kom glassbilen, och då upphörde alla lekar och man sprang hem till föräldrarna och bönade och bad. Sedan kom en efter en tillbaka till brännbollsplanen med en glass i hand. Och fick stanna ute tills kyrkklockorna ringde, klockan sju.
Min dröm om att bli bonde släcktes i början av högstadiet. Det bidrog till min skoltrötthet. När vi slutade nian regnade det. Vi samlades i Aulan. Det delades ut priser och utmärkelser, och förvånad fick jag ta emot en plakett för bästa skytteresultat (på Fritt valt arbete, som det hette, ägnade jag mig år luftgevärsskytte). Många var lite påverkade av alkohol och stämningen var uppsluppen, alla var glada. Tyvärr hade vi inte riktigt fått någon kontakt med den nya klassföreståndaren, som vi bara hade haft ett halvår, så stämningen i klassrummet när betygen delades ut var lite tryckt. Sedan gick vi hem, som om det vore en dag som alla andra. Jag sa hejdå till min bästa kompis, och sen var det sommar. En märklig sommar. Jag oroades över att byta skola (jag hade kommit in på Livsmedelstekniska linjen i Göteborg) och samtidigt såg jag fram emot förändringen. Det var sista sommaren jag var barn och fri och helt ledig. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde, men antar att det handlade om bad och videomaraton. Det kändes stort och var ett steg i vuxenblivandet.
Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar