ADHD-dagboken: Omvandla hinder till fördelar i lärande

Mjuklandar i semestern genom att avsluta arbetsåret med läsande och tänkande. Ska läsa ut Nassim Nicholas Talebs bok Antifragilitet innan jag tar ledigt från det akademiska. Den är en fröjd att läsa, för jag känner igen mig så mycket i hans sätt att tänka och skriva. Och på sidan 324 hittar jag ett citat som förklarar varför. Delar med mig av hans tankar, för orden fyller mig med hopp genom att beskriva min egen resa in i kunskapens förunderliga värld. Han skriver:

... jag läste glupskt, stora mängder litteratur, först humaniora, senare matematik och naturvetenskap, och numera historia, utanför läroplanen, långt borta från gymmaskinen så att säga.

Det gjorde även jag, på KomVux. Jag läste det jag var tvungen till för att få godtagbara betyg och ägnade resten av den värdefulla tiden som jag köpte mig genom att ta studielån åt att läsa sådant som intresserade mig, det vill säga böcker som gav mig den kunskap jag sökte. Anspelningen på gymmaskinen handlar om att den som väljer specialmaskiner endast får specialmuskler som bara är användbara på gymmet, inte i verkliga livet. Och det gäller i hög grad för dagens allt mer skräddarsydda och specialiserade utbildningar också.

Jag kom på att det som jag själv valde ut kunde jag läsa med en djupare och bredare förståelse -- det fanns en koppling till min nyfikenhet.

Det är fortfarande vad som driver mig i mitt sökande efter kunskap. Det är insikt och förståelse jag söker, för saker som intresserar mig. Så fort någon annan säger att jag måste läsa detta, utan att visa på vilket sätt det skulle vara INTRESSANT och GIVANDE för MIG, tappar jag intresset. Om det enda skälet att läsa är att det gynnar karriären är det meningslöst och ointressant för mig, mycket beroende på den egenskap som jag uppenbarligen delar med Taleb; eller, i dagens allt mer målstyrda, effektivitetsjagande samhälle, det handikapp som vi båda har (men som går att vända till en fördel).

Och dessutom kunde jag dra nytta av den som senare patologiserades som [ADHD] genom att använda naturlig simulering som den främsta drivkraften till lärande.

Jag har liksom Taleb förmågan att vara intresserad och får jag bara följa mitt intresse och söka kunskap på mitt eget sätt, där jag finner den, finns det hur mycket energi och lust som helst. Nyfikenhet är en urkraft ...

Det hela måste dock ske helt utan ansträngning för att det skulle vara värt besväret. I samma ögonblick som jag blev uttråkad av en bok eller ett ämne bytte jag till en annan bok eller ett annat ämne, i stället för att avbryta läsningen helt och hållet -- när man är hänvisad till läroböcker och blir uttråkad har man en tendens att ge upp och inte göra någonting alls, eller rentav skolka från skolan på grund av missmod. Tricket är att bli uttråkad av en specifik bok snarare än av själva läsningen. På det sättet kunde antalet absorberade sidor växa snabbare än vad som annars hade varit möjligt. Och då kan man så att säga finna guld, helt utan ansträngning, precis som i rationell men icke målinriktad trial-and-error-baserad forskning.

Jag delar Talebs erfarenhet och övertygelse. Det är så här som jag klarade att läsa upp mina betyg på KomVux och sedan ta in på och med framgång bedriva studier på högskolan, först som student, sedan som doktorand och efter det som forskare. Det är nyfikenheten som driver mig, moroten och trixandet som jag med åren lärt mig utveckla och fortfarande utvecklar enligt trial-and-error-metoden. Jag sitter och skriver detta på ett café. När jag blir rastlös byter jag ställe och kan hålla intresset uppe och läsningen igång. Grundforskningen, som idag allt mer ersätts med målstyrd forskning och riktade insatser, där forskarna som söker pengar måste tala om vad de ska komma fram till och sedan leverera det som beställts, är och har varit min räddning. Nyfikenhetsstyrd forskning som handlar om att söka efter NY kunskap i OKÄND terräng, är den enda forskning jag kan ägna mig åt. Inte bara för att jag är den jag är utan för att det är där kunskapen som ger nya insikter och ny förståelse finns. Vägen till kunskap är en omväg och därför är nyfikenhet en gudagåva, men bara i ett samhälle och ett utbildningssystem som sätter kunskapen i centrum.

Det är som med optioner och trial-and-error -- man kör inte fast, för om det blir nödvändigt slår man in på en annan väg, men man kan bibehålla en känsla av stor frihet och valmöjligheter. Trial-and-error är frihet.

Dagens målstyrda, kvalitetssäkrade, effektivitetsfixerade New Public Management skola och högre utbildning ser på nyfikenhet och frihet, eget ansvar och möjlighet att gå sin egen väg med misstänksamhet. Och man patologiserar avvikare och medicinerar elever och studenter för att få dem att följa läroplanen och marschera i takt längs den enda vägen. Det är emellertid en återvändsgränd som leder bort från kunskapen.

Taleb visar att det inte är mig eller någon annan som inte passar in i normen som är problemet. Det är synen på kunskap, lärande och människor som är problemet. Jag är så pass gammal och har överlevt och skaffat mig meriter och en plattform. Jag klarar mig, men jag oroar mig för de unga.