Det är semester nu, men tankarna tar inte ledigt, tvärtom. Jag behöver få en paus från kraven, men har inget behov av frihet från tankar och tänkande. På pappret har jag det bästa arbetet eftersom jag får lön för att göra det jag vill göra och brinner för; lära och utveckla kunskap. Jag slutade arbeta i bageriet för att jag där, efter att jag väl lärt mig behärska yrket, i vardagen, kände mig intellektuellt understimulerad, vilket var plågsamt och ledde till att jag blev deprimerad. Länge levde jag min dröm. Som student och doktorand och under de första åren som lärare levde jag i ett slags rus, eftersom det fanns så mycket att upptäcka och lära sig behärska. Delvis är det fortfarande så. Inget arbete kan vara stimulerande jämt och allt blir förr eller senare en vana. Det kan jag hantera och jag är tacksam för alla åren jag fick. Visst oroas jag över utvecklingen på högskolan, men idag oroas jag mer över utvecklingen i samhället.
Jag ser med fasa hur allt fler politiker talar allt mer om vad de tror att väljarna vill höra och allt mindre om vad de själva vill och faktiskt på allvar tror på. Och talet om fake news, alla korkade utspel från folkvalda och de ändlösa och allt mer infekterade debatterna gör att den intellektuella nivån i samhället som helhet sjunker, vilket banar väg för mer av den destruktiva varan. Mitt sätt att hantera frustrationen över utvecklingen är att skriva och göra bruk av kunskaperna jag skaffat mig genom åren. Det går inte att säga upp sig från samhället och byta yrkesbana. Tvärtom är det intellektuellt stimulerande att dels försöka förstå samtiden, dels försöka klura ut vad som behöver göras för att motarbeta problemen som växer fram i samtiden och mellan människorna. Bokskrivande är ett slags sublimering av oron och frustrationen jag känner. Här i sommar ska jag läsa skönlitteratur och undvika nyheter på TV och dagstidningar, men till hösten, efter semestern, återvänder jag till mitt manus. Det antar allt tydligare en form som jag är nöjd med och tror på. Tankarna har jag levt med i snart tio år, men det är en helt annan sak att formulera dem i ord.
Resten av dagen ska jag ägna åt fortsatt läsning av Dostojevskis Brott och straff, som jag äntligen börjat läsa och som jag finner enormt stimulerande; ett slags mellanting mellan arbete och ledighet. Jag tror det behövs mer an den varan i samhället, mer an bildning och allmän bekantskap med klassikerna. Inte som ett självändamål utan för att det stimulerar intellektet och höjer nivån på samhällsdebatten. Utan tid att tänka tankar till slut går det dock inte. Den tiden har jag nu, men inte riktigt på samma sätt i vardagen. Följande passage är från boken, texten är en av alla darlings som dödats under redigeringen av manuset.
Jag har valt att respektera mina läsare genom att lägga mig på en relativt hög abstraktionsnivå eftersom jag menar att det krävs för att förstå kultur på kulturens egna premisser. Tyvärr anses detta sätt att tänka elitistiskt av många, men sådana påpekanden och anklagelser ser jag snarare som en indikation på det finns en allmän och utbredd, bristande förståelse i samhället för betydelsen av en utvecklad intellektuell förmåga bland befolkningens breda lager. För om man talar om verkligheten är det den som avgör, inte personliga åsikter eller kulturella preferenser.
Vid sidan av skrivandet följer jag flödet på olika sociala nätverk och interagerar med lärare ute i landet som kämpar för att få gehör för sina önskemål om att få ägna sig åt lärande och undervisning, inte som nu åt administration, budgetdisciplin och kontroll av elevernas resultat. Jag skriver som jag gör i solidaritet med dem och alla andra som liksom jag vill placera kunskapen i centrum och värna bildningen i samhället. Jag balanserar medvetet på gränsen och ibland blir det allt för abstrakt. Därför vill jag vara tydlig med att det inte är ett uttryck för snobberi.
Hög (och ibland allt för hög) abstraktionsnivå kan vara nödvändig i såväl vetenskap som konst. Här ett exempel som förhoppningsvis kan förklara hur jag menar: Under en poesiuppläsning kan författaren lägga sig på högsta möjliga abstraktionsnivå för att utmana intellektet hos åhörarna och det är inte tänkt att man ska förstå allt, åtminstone inte direkt eller på något förutbestämt sätt. Konstutställningar och uppläsningar går man på för upplevelsens skull, för att utmanas intellektuellt; inte för att få svar. Förutsatt naturligtvis att man lever i ett intellektuellt moget samhälle. Där lyssnar man på forskare som föreläser om sina resultat och kunskaper för att lära sig mer, för att utvecklas som människa, inte för att informeras om fakta. Det är bra och viktigt att förenkla så mycket det bara går, men förenklar man mer än så talar man plötsligt om något annat. Det är lätt hänt att det blir så i ett intellektuellt omoget samhälle och i sammanhang där man lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs.
I ett intellektuellt moget samhälle däremot, lyssnar alla uppmärksamt och tvekar inte att påpeka felaktigheter, för att tillsammans kunna räta ut frågetecknen. Där kunskapen verkligen betyder något får känslorna anpassa sig trots att det kanske upplevs obekvämt. I ett intellektuellt moget samhälle är det kunskapen som styr makten, inte tvärtom. Där avfärdas ingen som allt för intellektuell, där lyssnar man på och samtalar med varandra och kunskapen och lärandet står i centrum både i samhällsdebatten, skolan och den högre utbildningen. Där delar man på ansvaret för att arrangemang inom såväl konst som vetenskap blir lyckade och lägger sig aldrig platt för auktoriteter; man möts och utmanar varandra med argument. Och alla är med på tanken att ju högre abstraktionsnivå man kan lägga sig på desto bättre är det, för alla. Ingen ställer krav på den andre, och man visar respekt både för varandra och för ämnet som avhandlas.
Ingen äger kunskapen, inför den är alla lika. Bara i ett intellektuellt moget samhälle kan verklig frihet, djup kunskap och varaktig fred växa fram; bara där kan medborgarna hantera abstraktioner och mångfald. Och det krävs för att samhället ska kunna bli hållbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar