Teorier är verktyg, inte hypoteser

På sommaren tar jag mig mer friheter i bloggandet. Idag blir det ännu en delning av en ratad passage från min bok om kultur, och parallellt med den skriver jag på några större mer genomtänkta poster om saker som ligger mig varmt om hjärtat.

Passagen jag ratat handlar om teorier, vilket är ett inslag i vetenskapen som det finns en lång rad olika uppfattningar om. Samma ord, men så många betydelser. Inom olika vetenskapstraditioner och ämnen ser man olika på detta med teorier. Inom fysiken är teorier ännu icke bevisade hypoteser. Inom sociologin är teori en förklaringsmodell som antingen kan uppfattas som jämförbar med sanningen eller som ett förslag som måste diskuterats för att bli giltigt. Inom den kulturvetenskap som jag försöker utveckla är teori ett analytiskt verktyg. Jag använder teorier för att se saker jag annars inte skulle få syn på. Teorier kan också vara eller fungera som förslag, enligt principen: låt oss säga att det är så här, vad händer då?

Kulturen jag studerar förändras samtidigt som och tillsammans med forskningen om och forskarna som studerar den. Kulturvetenskapen bevisar därför ingenting; den säker ingenting säkert om det som studeras eftersom ingenting säkert kan sägas. Kultur är inte den blir, det är utgångspunkten för forskningen som jag bedriver och utvecklar metoder för. Jag skapar teorier eller modifierar och utvecklar andras teorier. Och teorierna är verktyg att tänka med, inte sanningar eller resultat som måste accepteras. Texterna jag skriver om kultur är inte slutet på en debatt utan början på ett samtal om hur man skulle kunna tänka och agera på andra sätt, för att försöka påverka tillblivelsens/förändringens riktning. Kulturvetenskap handlar om tillvarons kontingenser, om allt det som inte är men som skulle kunna bli.

Länge irrade jag rastlöst mellan olika tänkare, utlämnad till auktoriteter och influerad av lärare och andra. Där, i början, som student, sökte jag kunskap i den riktning som pekades ut för mig. Sedan, när bilden klarnat och jag själv började känna mig tryggare och mer säker, kunde jag söka mig fram mer på egen hand. Det ena gav det andra. Hos Deleuze känner jag mig hemma, för tillfället i alla fall. I den tankevärlden finner jag verktyg som fungerar och hjälper mig förstå den föränderliga kultur jag omges av och samtidigt är en integrerad del av. Deleuze är för mig en tänkare att leva och förändras med. Hans filosofi fungerar för mig, och när jag betraktar världen gör jag det ofta genom hans glasögon. Deleuze och Guattari har gett mig verktyg och fördjupad förståelse för vilka förutsättningar som finns för förändring. Jag fortsätter använda verktygen så länge som de är användbara. Jag försvarar dem dock inte och har heller inga ambitioner att uttolka deras filosofi eller låsa fast innebörder i deras texter. Filosofin ska användas och förändras, inte försvaras och bevaras. Ingen äger kunskap. Den är allas och den blir vad vi gör den till. Och vi får leva med konsekvenserna av dessa val.