Mätbarhetssamhällets inneboende förljugenhet

När opinionssiffror styr vad som sägs i politiken förskjuts fokus i förvaltningen av det allmänna, från det som ledarna vill, faktiskt tror på och verkligen står bakom, till det som mätningarna antyder att folket vill ha. Kortsiktiga siffror blir viktigare än nödvändiga och långsiktiga men kanske obekväma beslut. Väljandets psykologi gör att den som röstar ser till egenintresset, och eftersom man i efterhand kan skylla på politikerna, vilka i sin tur skyller på varandra, får vi ett samhälle där ingen tar ansvar för något och där alla problem skjuts på framtiden. Utifrån ett samhälls- och hållbarhetsperspektiv är det inte vilka partier som är populärast som avgör vilken politik som är bäst för landet som helhet och miljön, på längre sikt; ändå är det så det ser ut. Analyserna av politiken liknar allt mer analyserna av idrottslagens taktiker för att vinna. Politiken har blivit ett spel som spelas vid sidan av, i en verklighet som anses verkligare än den verklighet som medborgarna faktiskt lever i.

När högskolornas utbud styrs av söktryck och allt fler studerar för att få ett jobb, inte för att lära och utvecklas, devalveras värdet i akademiska examina. Och när siffrornas magi nästlar sig in i den högre utbildningen blir genomströmning, som går att mäta viktigare än kunskap som visar sig i handling först långt senare. Kvalitet blir liktydig med kundnöjdhet och när lönsamhet görs till en faktor blir kortsiktig effektivitet och sänkta kostnader viktigare än nödvändiga investeringar för framtiden. Kunskap blir en vara, utbildning en sorteringsmekanism och betydelsen av statistik och siffror ökar på den kvalitativa, intellektuella bedömningens bekostnad.

Där man måste mäta för att veta någots värde kommer siffrorna och mätandets resultat att bli viktigare och viktigare, och kunskapen följer allt mer opinionsvindarna. Det är inte längre vad vi vet som är det viktiga, det som betyder något är vad människor tror att andra vill. Vi får ett samhälle där allt fler litar allt mindre på sig själv och sin egen förmåga. Resultat i olika rankinglistor, opinionsundersökningar, fokusgrupper och ständiga utvärderingar styr vad som är möjligt att göra. Visioner betraktas med misstänksamhet och bara det som det finns evidens, den som bevisat sig fungera, kan och får genomföras.

Jag oroas över rundgången och slutenheten som denna logik leder till, liksom självrefererandet och unkenheten som blir en följd av bristen på nya perspektiv och oväntade lösningar. Förruttnelsen inifrån. Idag letas det efter syndabockar, men problemet är inbyggt i samhällets struktur. Vi har alltså alla ett ansvar för den allt mer ohållbara situationen.