Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 6

När jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

När jag var liten hade vi en sommarstuga i Förlanda, inåt landet vid Åsa, i Halland. Det var en brun liten sportstuga med gröna knutar, utan el och vatten, med utedass. Vi tvättade oss på baksidan och kylde mjölken vi köpte från bondgården en kilometer bort, i bäcken som rann genom tomten. Pappa hjälpte mig att bygga en koja i tallen som stod på tomten. Golvet bestod av en dörr och kojan hade väggar och tak. Jag döpte den till Örnen, ett namn som jag tror att jag fångat upp från TV-serien Månbas Alpha. En lådbil byggde jag också, men grusvägen fungerade inte riktigt som underlag att köra den på.

Stugan låg vid en äng där det betade kossor och det var verkligen landet, långt från allt. Lygnern som var närmaste insjö gick inte att bada i, så vi åkte till havet, till Åsa eller Frillesås. En gång när vi var där åskade det och regnet dånade mot taken. Vi satt alla fyra uppkrupna i bäddsoffan och samtalade. Inga telefoner som distraherade, ingen TV; bara transitoradion (som även fungerade som bilradio). Vi hade en Sebrafink som hette Jocke. Han blev sju år och han följde med oss till stugan. Hans bur hängde i ett träd och han kommunicerade med småfåglarna.

Min syster och jag spenderade mycket tid tillsammans med det äldre paret som hade hand om gården. Deras barn var vuxna och vi kom och gick som vi ville i huset. Jag kan idag inte förstå vad det var som fick oss att promenera den ganska långa vägen till deras gård, men när vi väl kom dit blev vi mottagna med öppna armar. De sparade kattungar till oss och vi var med när det samlades in hö och satt i traktorn när bonden harvade. En kväll åkte vi ner mot kusten med dem för att titta på en omfattande skogsbrand som härjade i Halland. Det känns overkligt att tänka på det idag, men så var det; vi var som deras barnbarn. Gården hade mjölkkor och jag minns lukten i kostallet; en helt annan än hos grisarna i Tådene. Idisslande kor är rofyllda och luktar varmt på något sätt. Jag minns tjuren som stod kedjad med en ring i näsan och behövde flyttas när gräset som han nådde hade ätits upp. Jag var rädd för den. Kalvarna som sög på handen så det kändes som de skulle svälja hela armen, minns jag också; liksom lukten av fuktigt hö i solnedgången. När höet skulle bärgas var vi med och ordnade balarna på vagnen tills lasset blev så högt att det var läskigt att sitta på den skumpande vagnen.

Två skrämmande minnen har jag från gården. Det ena är från gången när jag kom åt deras elstängsel, vilket var enormt skrämmande. Det andra är från när vi var med när de skulle samla in urin från kostallet, för att gödsla med. Min syster höll i slangen som sprutade urin. Hon var nyfiken och ville titta ned i tanken, men kraften i slangen var stor. Resultatet blev att vi båda och även bonden duschades av urin. Skamsna och (som tur var) utan en tanke på vad som skulle kunna ha hänt, gick vi hand i hand tillbaka till pappa. "Nu blir det inget Liseberg ikväll", sa han medan han tvättade vårt hår i tvål och kallt källvatten. Fast det blev det ju. Hela den sommaren, när jag badade i sjön där hemma, luktade det kourin om håret.

Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.