Till hösten ska jag ansvara för och undervisa på en kurs om normkritiskt ledarskap. Ett ansvarsfullt uppdrag som jag tar på största allvar. Jag har ägnat stora delar av mitt forskande liv åt att försöka förstå hur strukturer fungerar och normer är liksom kultur ett slags struktur. Det handlar om något som både påverkar och påverkas. Samtidigt är det undflyende och föränderligt. Normer uppstår i och verkar i mellanrum; det går inte att säga, varken att de finns eller att de är hittepå. Med andra ord har vi att göra med en fråga utan givet svar, vilket är just vad intresserar mig för och utvecklar kompetens för att förstå och försöka förklara för andra. Kursen är en magisterkurs och den riktar sig till yrkesverksamma, och jag kommer att lägga stor vikt vid just detta att normer uppstår mellan och förändras hela tiden.
Vad blir norm om vi gör och agerar så här? Det skulle kunna vara ett slags mantra som upprepades av alla som är intresserade av normkritik. Vad är norm och vad är avvikelse i detta sammanhang? Vad tas för givet på just denna arbetsplats? Normkritik handlar om att se det som döljer sig bakom siffrorna, det som är svårt att mäta och omöjligt att styra och kontrollera. Det handlar inte om att kritisera någon eller något, utan om att konsekvent närma sig kulturen på ett mer kritiskt analyserande och ansvarsfullt sätt.
Här ett exempel att tänka med: Konsumtion av ekologiska eller besprutade bananer, faire-trade kaffe, eller ”vanligt” kaffe, till exempel. Vad anses vara norm och vad pekas ut som avvikare, i just detta sammanhang. Det ser olika ut i olika kontexter. Ett sätt att ta ansvar kan vara att göra som den uppmärksammade handlaren som skyltade med bananer och besprutade bananer, vilket fick som konsekvens att konsumtionsmönstret ändrades. Inget förändrades i sak. Utbudet var det samma, liksom priset. Det som ändrades var normen, utgångspunkten för vad som anses normalt. För mig fångar det exemplet själva essensen i begreppet normkritiskt ledarskap.
Ansvar måste inte regleras i lag och behöver inte handla om stora och allvarliga saker. Efterfrågan styr produktionen av varor och tjänster och flöden av pengar har agens och omvittnad förmåga att förändra det mesta, tankar, kroppar, landskap och klimat. Även om jag i förhållande till världsekonomin som helhet är obetydlig är jag del av systemet tillsammans med alla andra till synes obetydliga konsumenter. Jag både påverkas och påverkar, även om jag inte kan styra eller kontrollera. Vi spelar emellertid alla roll och gör redan idag skillnad varje dag även om det inte upplevs så, utifrån individens begränsade perspektiv. Var och en har ansvar även om ingen kan ta eller tilldelas ansvaret. Kanske blir det lättare att förstå kraften i rörelsen om man tar med mellanrummen i beräkningen, för det är där kraften uppstår och därifrån den sprids och ger upphov till effekter? Just det blir nog svårt att få med i kursen, men i min bok om kultur är det själva essensen i resonemanget om kultur.
Många är kritiska mot normkritik. Det förknippas med identitetspolitik; med att räkna på och bevaka relationer mellan kategorier som hela tiden tenderar att bli fler och fler. Tanken är som så ofta god, men utan en adekvat förståelse för vad det är för typ av fenomen eller företeelse man har att göra med leder arbetet ofta fel. Normkritik är ett förhållningssätt, inte ett projekt som kan utvärderas och vars resultat någon kan ta åt sig äran av. Normkritik är en process som alla är del av, inte ett uppdrag som ledare kan utbildas i eller tilldelas ansvaret för.
Ytterst handlar det om vad man anser vara viktigt i livet och tillvaron, och det handlar om vardagen och allt det som man vanligtvis tar för givet och som därför blir osynligt. Så fort man fokuserar på någon specifik detalj av helheten försvinner det andra ur sikte och normens påverkanskraft riktas om och ger upphov till andra konsekvenser. Därför behövs andra sätt att se på ledarskap, mer reflekterande och föränderliga sätt. Här liksom ifråga om så många andra frågor leder den enda vägen snart sagt alltid fel.
Nu är det dock semester, men den där kursen finns där ändå i bakhuvudet. Det märker jag när jag sätter ord på tankarna som rör sig i huvudet. Jag ser fram emot en givande höst. Kursen i normkritiskt ledarskap är bara en av alla sakerna som jag ser fram emot att få ägna mig åt. Fast nu ska jag ut i solen och njuta av det vackra vädret, och läsa skönlitteratur. Ledighet är lika viktigt som arbete. Balans i livet och samhället är en förutsättning för hållbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar