Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 2

Mina bardoms somrar minns jag med värme. Solen sken inte jämt och det är inte en sommar jag mins, det jag beskriver här är ett block av osorterade upplevelser som etsat sig fast. Jag minns ett Sverige och en tid som flytt, ett annat samhälle. Och när jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

Vi reste en hel del under min uppväxt, inte bara på sommaren. Nästan varje helg åkte vi någonstans. Mina kompisar kallade mig åka-bort-Eddy. Jag var kluven och ville både vara hemma och åka med föräldrarna bort. Så känner jag än idag, att jag nästan aldrig reser från, utan till. Jag minns och fylls av värme när jag tänker på känslan som uppfyllde mig när bilen körts fram till radhusets dörr och vi packade in oss själva och väskorna och åkte iväg, ofta tidigt på morgonen. Jag minns våra vanligaste stopp på väg till olika platser. Pappas mackor, med vändstekta ägg, som plockades fram ur en sliten blå plastlåda. Mammas hembakta formfranska med ost och ett salladsblad. Vi satt på en röd filt, ofta vid en sjö eller vid sidan av vägen. Jag minns de ändlösa köerna i Halland, och Hallå bilist i bilradion (som egentligen var en transistorradio), eller Skivor till kaffet, Sportradion och ibland även radioteater. Jag minns hur jag ville att vi skulle höja ljudet när det kom musik, och hur mamma ville sänka. Det var alltid pappa som körde och jag satt där fram, först på en kudde (en grön galonkudde som jag tror att någon släkting sytt) för att kunna se, sedan utan kudde. Och de sista åren jag bodde hemma fick jag övningsköra. Mamma och min syster satt där bak.

Vi åkte till ständigt till Malmö, till mormor. Upp och ner genom Halland. Runt 1970 åkte vi genom alla städer på vägen söderöver. Mölndal, Varberg, Falkenberg, Halmstad och den krokiga vägen gick bitvis väldigt nära havet. Jag har sett motorvägen växa fram och restiden kortas, betydligt. Idag susar man genom landskapet och köerna som var regel när jag var barn, runt städerna och på väg uppför Hallandsås, är idag ett minne blott. Då var det en väg med två filer, idag är det två vägar med vardera minst två filer. Motellen har rivits och resan är inte längre en upplevelse. Hur många barn idag trycker fast sina tuggummin på den fuktiga bilrutan medan man äter pick-nick i bilen när det regnar ute? Idag äter man på vägkrogar, om man ens stannar på vägen mellan Sveriges andra och tredje största stad. Pappa fick spel på en lastbilschaufför vid Hallandsåsen och körde om, precis vid en poliskontroll. Det var spännande. En annan gång, på kvällen la bilen av, strax söder om Helsingborg, mitt på motorvägen och pappa fick gå iväg för att ringa efter bärgare. Det var långt innan mobilerna. Vi kom sent till mormor i Malmö den gången.

Ibland åkte jag tåg ensam till och från mormor och när jag blev lite större var Malmö den stad jag upptäckte först på egen hand, under ändlösa promenader. Jag var i Malmö i våras och promenerade på samma gator, kände samma dofter och sökte upp alla gamla platser. Jag gick till Skivesset på Nobelvägen som fortfarande ligger kvar i samma lokaler. Där köpte jag begagnade serietidningar som barn. Jag minns även att jag köpte en singel där; Total Eclips of the heart, med Bonnie Tylor. Mormor hade ingen skivspelare och jag fick vänta med att spela skivan tills jag kom hem. I Carloli City köpte jag också min allra fösta skiva, även det en singel, Bang en boomerang, med Svenne och Lotta. Jag har fler ungdomsminnen från Malmö än från Göteborg trots att jag växte upp i Lerum. Ubåten på Tekniska museet, bad på Ribersborg och Sibbarp. Folkets park. Alla turerna med färjan till Dragör för att handla och ibland med flygbåten till Köpenhamn.

Varje år åkte vi en vecka på charter, till Italien och Österrike. Vi var nog inte iväg riktigt så många gånger som jag mins det, men upplevelserna har etsat sig fast. Rom, San Marino, Rimini, Genua, Wien och Alperna. Många katolska kyrkor besökte vi. Jag minns när klockorna började ringa, alldeles ovanför våra huvuden, just när vi kom upp i tornet vid Sankt Marcusplatsen (heter den väl) i Venedig, och hur vi stod inne i ett mörkt rum och tittade när de blåste glasfigurer. Jag minns också hur märkligt jag tyckte det var att de hade siesta och allt var stängt mitt på dagen. Resorna utomlands var exotiska, men ändå självklara delar av min barndom; långt innan alla varit iväg och före all-inclusive och Bamseklubben. Vi åkte med Tjäreborg, inte med Spies. Det var viktigt, har jag för mig. Spies var skandalomsusad. Jag minns hur vi satt under vintern och tittade i katalogen och hur vi valde hotell tillsammans, utifrån den budget som mor och far satt upp. Mina föräldrar försakade mycket annat för att kunna resa och det kändes i vardagen som vi var fattiga, men det handlade om prioriteringar. Då var jag ofta besviken, men idag inser jag hur mycket resandet präglat mig och hur tacksam jag är för upplevelserna som jag bär med mig under resten av livet.

Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.