Intuition, nyfikenhet, bedömning

Om man vet vilka svar man söker samt var de finns är det inte FORSKNING man ägnar sig åt. Ändå tvingas den som vill bedriva forskning i ett större projekt idag att tänka och agera på just det sättet, genom att formulera problem och skapa projekt vars mål är beskrivet i detalj och där vägen fram stakats ut, och eftersom många söker och medlen är begränsade måste man i praktiken redan påbörjat resan och kunna visa preliminära resultat för att komma ifråga. Att byta forskningsämne under karriären är omöjligt eftersom dagens ansökningssystem bygger på att man, i princip redan vet vad man ska komma fram till. Naturligtvis är det inte exakt så här det ser ut, men skillnaden mellan hur det var när jag började min akademiska bana och idag är slående och utvecklingen går i denna riktning. Skälen till det är olika, bland annat är det många fler som disputerat och högskolesektorn har byggts ut betydligt utan att medlen som skjuts till har ökat i samma grad. Jag är inte ute efter någon när jag skriver om detta ämne, jag pekar på tendenser och konsekvenser; jag värnar kunskapen och uttrycker oro över utvecklingen som gör det allt svårare att söka ny kunskap om nya ämnen.

Den här bloggposten har sin upprinnelse i ett samtal jag hade med en fransk kollega, en språklärare på det franska partneruniversitet som jag och mina kollegor besökte för ett tag sedan. Vi talade om oordningen på Charle du Gaulle och skillnaden mellan Tyskland och Frankrike. Läraren jag talade med pratade om svårigheterna som många har att lära sig franska. Det finns en ordning sa hon, men den bygger inte på regler utan på känsla och intuition. Det slog mig då att det kanske är därför jag trivs med och finner och franska filosofer så inspirerande. Deras logik är en annan än den matematiska logik som ingenjörsvetenskapen och fysiken byggt sina framgångar på. Både den tyska och franska ordningen fungerar, båda sätten att tänka är lika bra. Fast till olika saker.

Är det kultur man forskar om och vill förstå måste man vara lika flexibel och innovativ som fenomenet man undersöker och då är intuition och nyfikenhet en bättre vägvisare in i kunskapens okända landskap än målfokus och matematisk logik. Ödmjukhet och prestigelöshet är inte uttryck för svaghet, det är den högsta formen av vishet eftersom verkligheten alltid rymmer mer än mänsklighetens samlade kunskaper. Det oväntat oväntade är inte undantaget, utan regeln. Resultatet av forskningen om kultur kan inte rättas och jämföras med facit, det kan bara bedömas och reflekteras över. För att nå kunskap om kultur måste man bygga upp en känsla för ämnet och en lyhördhet för det som sker samt låta intuitionen vägleda en, tillsammans med kunskaper och ny information. Gilles Deleuze och Felix Guattari är franska filosofer och deras begrepp nomaden, och deras tankar om en nomadologisk forskning bygger på just den intuitiva logik som jag far efter.

Trial and error, handlar det om. Strävan efter falsifiering av det som hålls för sant, bedömning och kritisk analys istället för grandiosa utfästelser, målstyrning och utvärdering. Forskning handlar om att vara i och lära sig hantera avsaknad av kunskap. Ju mer jag forskar och ju mer kunskap jag förvärvar desto mer inser jag hur LITE jag vet. Forskningens mål är KUNSKAP, vilket är något annat än fakta. Bokhyllorna hemma är fyllda med böcker där tankar satts på pränt och där författarna strävar efter FÖRSTÅELSE. Söker jag fakta finns den på nätet, ett musklick bort. Idag håller vi på att drunkna i information; därför söker jag BILDNING. Det är mitt sätt att spjärna emot, jag försvarar det jag tror på genom att bjuda motstånd. Jag låter mig vägledas av intuition och nyfikenhet och bedömer ständigt all ny kunskap i ljuset av det jag redan vet. Och jag väljer konsekvent den kunskap som bäst stämmer överens med verkligheten så som jag förstår den. Sanningen är alltid förmedlad, aldrig ren. Kunskap är ett resultat av tolkning. Det är inte ett subjektivt påstående. Det är ett objektivt uttalande om hur människan fungerar. Kravet på vetenskaplig objektivitet riskerar leda till att vetenskapsutövarna får tolkningsföreträde när resultaten ska implementeras i samhället och omsättas i handling. Det är olyckligt, för akademiker är också människor, med allt vad det innebär.

Det är inte självklart att objektivitet är gott och subjektivitet är ont. Jag hoppas i alla fall att mina argument för den ståndpunkten är tydliga och går att följa, även för den som inte håller med mig. Och jag tar tacksamt emot synpunkter på mina resonemang och slutsatser, invändningar är ofta mer välkomna och utvecklande än hurrarop. Jag tror på samtalets kraft och är övertygad om värdet av att samtala om subjektivitet, objektivitet och vad vi ska göra av resultatet av vetenskapliga studier. Det det enda sättet vi människor kan närma oss idealet om en objektiv vetenskap fri från värderingar. Jag menar att subjektivitet och en tydligt normativ vetenskap ligger närmare verkligheten än nuvarande krav på objektivitet och (tvär)säkerhet. För om allmänheten tror att objektivitet är möjligt förläggs ansvaret för samhället på forskarna och det är olyckligt, för det ger forskare otillbörligt mycket makt över vardagen. Dessutom utarmas den generella förmågan till kritiskt tänkande som utgör ett slags buffert och skydd mot det oväntat oväntade. Om allt fler, allt oftare, tar till sig kunskap allt mer okritiskt och för att den "garanterat" är objektiv, får vi ett samhälle av följare, vilket kanske är effektivt men samtidigt förenat med enorma risker.

Subjektivitet och normativitet, intuition och nyfikenhet leder, menar jag, till att bildningsgraden i samhället ökar. För fler kommer att tvingas bli tydligare med hur de tänker och varför de tänker som de gör och alla resultat måste bedömas i varje situation för att kunna anses giltiga. Så länge vetenskapen är transparent är subjektivitet och en normativ ansats i alla fall inte mer problematisk än en förment objektivitet. Transparens och öppenhet är nyckelordet, och ett samhälle fyllt av kritiskt granskande mottagare är garanten för att allt som hålls för sant är rimligt. Ingen kan eller ska ha makten över vetandet. Det bästa argumentet leder förr eller senare till kungen, eller till marknaden för att ta ett mer aktuellt exempel. Det bättre argumentet kan och bör däremot alla söka efter och samtala om. Och det underlättas ifall man är öppen med att resultaten är normativa och bygger på intuition. Kravet på objektivitet kan leda till minskad bildning i samhället, för det gör utbildning till ett slags formalitet, något som bara ska klaras av, så fort och effektivt som möjligt. Det är olyckligt.