Experterna, det sekulära samhällets prästerskap

Drömmen om och efterfrågan på säkra svar och visshet gör något med synen på både kunskapen och kunskapsförmedlarna. Detta sätt att tänka och agera leder till att underblåsa föreställningen om att det dels finns säker kunskap, dels finns individer som äger denna kunskap. Båda föreställningarna är fel eller i alla fall djupt problematiska. Låt mig förklara. Jag bygger mitt resonemang på följande antaganden: Kunskap är inte samma sak som fakta, och det syns inte på utsidan vad någon vet eller hur pålitlig hen är. Kunskap bygger alltid på bedömning och analys.

När det växer fram en profession i samhället som anses veta mer och bättre än allmänheten skapas ett slags prästerskap med makt över kunskapen, en elit som antas veta bättre. Och eftersom experterna har kvalat in i ett slags skrå och därigenom nått allmänt erkännande för sina kunskaper får de makt över kunskapen i samhället. Övertygelsen om att någon kan vara expert och att experter är bättre än andra leder till att man gör sig beroende av detta skrå. Om inte experterna kvalitetsgranskat och godkänt kunskapen anses den inte vara KUNSKAP. Detta leder i sin tur till att det växer fram en föreställning i samhället om att kunskap är något man kan äga, trots att det inte stämmer.

Ett verkligt kunskapssamhälle kan aldrig växa fram eller vila på en sådan grund. Tvärtom är förställningen farlig eftersom den bygger på att man delegerar ansvaret för kunskapen till ett fåtal experter som avgör vad som är sant och vems ord man ska lita på. I ett verkligt kunskapssamhälle finns inga experter, bara kunskap, och inför kunskapen är alla lika. Mycket talar för att vi idag lever i och håller på att bygga ut ett EXPERTSAMHÄLLE, vilket är något annat.

Fixeringen vid betyg, examina, legitimationer och bibliometriska data av olika slag, liksom försöken att MÄTA kunskap och föreställningen om att konkurrens är kvalitetsdrivande samt övertygelsen om att utbildning och forskning kan effektiviseras och målstyras bygger på ett fundamentalt och djupt olyckligt misstag. Misstaget handlar om att man förväxlar kunskap med fakta och utgår från att det syns på utsidan vilka kunskaper och kompetenser som döljs på insidan.

Liksom demokratin är kunskapen ömtålig. Fakta går att kontrollera, liksom människor. Kunskap däremot kan ingen äga och dess värde står i direkt relation till användningen av den. Ingen kan veta säkert på förhand, bara i efterhand går det att jämföra utsagan med utfallet. Expertsamhället är ett slags spegelvänt samhälle, i relation till kunskapssamhället. Expertsamhället är ett samhälle där man först avgör vem som kan och sedan litar blint på hen, medan man i kunskapssamhället gör tvärtom. I ett kunskapssamhälle anses ingen äga kunskapen och alla är lika inför den. Där anses inget var bevisat och alla bidrar i arbetet med att försöka falsifiera det som hålls för sant.

Expertsamhällets syn på kunskap underblåser arrogans och maktfullkomlighet eftersom den som kvalat in i experternas skrå och upphöjts till guru kan säga nästan vad som helst utan att bli ifrågasatt. Vi vet att makt korrumperar och experter har makt eftersom deras ord anses vara mer värda och deras upphöjda position i samhället gör att det kan kontrollera allmänhetens uppfattningar. I ett expertsamhälle får man makt och blir framgångsrik genom att upphöjas till expert och ingå i experternas skrå. Där handlar kunskap om yttre faktorer och bygger på VEM som säger vad, medan allt i kunskapssamhället handlar om VAD som sägs. Expertsamhället har inga inbyggda hinder mot utvecklingen av totalitarism eftersom allt handlar om makt och graden av inflytande.

Kunskapssamhället är demokratiskt och öppet; bara så kan kunskap värnas och utvecklas. Och kausaliteten är dubbelriktad eftersom det ena banar väg för det andra. Bara där och när KUNSKAPEN står i fokus och skolan och utbildningssystemet strävar efter bildning och bara där vägen fram är målet och ingen slår sig till ro med den kunskap man redan har, kan ett verkligt kunskapssamhälle växa fram. Där anses ingen vara expert eftersom det inte handlar om vilka resultat man uppnått eller vilka insignier man kan visa upp, utan om vad man faktiskt kan vilket dels måste kommuniceras dels granskas kritiskt av andra för att man ska kunna avgöra kunskapens användbarhet och värde.

Skummare blir dummare

Läser Johan Thentes artikel i DN och tankarna börjar snurra. Vad håller vi på med, alla? Hur hamnade vi här? Hur kunde vi få för oss att intellektuell utveckling går att skynda på? Varifrån kommer den befängda iden att utbildning kan EFFEKTIVISERAS, att det finns genvägar till kunskap? Stanna upp lite och tänk på saken utifrån evighetens perspektiv. Är inte våra liv korta och obetydliga nog; vad är poängen att skynda när allt ändå är över på ett ögonblick? Skummare blir dummare, skriver Thente. Det är kloka ord och så sant. Finns inte tiden att läsa EFTERTÄNKSAMT kan man lika gärna låta bli. En deckare kanske man kan skumma för att få reda på vem mördaren är, men hur torftigt är inte det; är det inte själva sinnebilden av vårt moderna, kunskapsresistenta samhälle? Vi vill så snabbt som möjligt veta vem som dödade någon vi inte kände eller brydde oss om, och vi vill och gör det om och om och om igen. Deckare är den största genren och marknaden för litterära verk skapade för att läsas långsamt, för att njuta av språk, stämningar och för att förmedla mänsklig vishet krymper betänkligt.

Orka läsa, tänker vissa. Jag lyssnar på en uppläsning istället; kanske en där mellanrummen mellan orden krympts för att öka hastigheten. Och man lyssnar medan man gör annat, för att vara effektiv. Lätt fånget, lätt förgånget. Vi vet att det är så, och att det som tar tid och kräver möda stannar kvar i medvetandet och uppskattas mer, längre. Trots att vi vet söker vi snabb, snabbare, snabbast tillfredställelse i allt mer lättillgängliga texter. Hur kan det komma sig, hur hamnade vi här?

Den amerikanska neurovetenskaparen och passionerade litteraturläsaren Maryanne Wolf upptäckte en dag att hon hade svårt att läsa romaner. Hon hade blivit skummare, så som vi alla har blivit skummare och därmed dummare.

Jag känner igen mig; även om jag stretar emot och som dyslektiker dessutom redan har svårt att läsa snabbare känner jag mig tvingad till det. Det finns ingen tid. Viljan att läsa är större än möjligheten att göra det. Det gäller oss alla, och verkar kunna vara en av förklaringarna till fördumningen av samhället som tar sig allt mer tydliga och bisarra uttryck i vardagen.

I den nya boken ”Reader, come home” analyserar hon hur hjärnan rent fysiskt påverkas av detta ständiga skummande efter direkt information, på bekostnad av djupare analytiskt tänkande. Wolf kallar detta senare för ”kognitivt tålamod”.

Jag har tidigare skrivit om och återkommer ofta till den vetandets hierarki som jag menar att vi borde göra oss mer uppmärksam på. Idag pressas utbildningsansvariga att överge ambitionen om att skolan ska vara bildande, vishet har nog altid riktigt varit ett mål. Idag är vi på god väg att överge kunskapen för snabba, kvalitetssäkrade fakta och när det uppstår problem är det inte förståelse som efterlyses, utan information. Sociala nätverk svämmar över av alternativa fakta och destruktiva debatter där ingen orkar eller vill lyssna. Allt färre samtalar mer varandra, alla sitter med böjda nackar och blicken fokuserad på mobilen där väldigt många söker FÖRSTRÖELSE för att bota ledan och lindra rastlösheten. Nätets scrollande har sin motsvarighet i läsandets skummande. Detaljerna och nyanserna går förlorade och tunnelseendets fönster krymper och gör tillvaron till en grå, grå, grå och intetsägande transportsträcka.

I en intervju säger hon att den största faran är att det nya, digitala sättet att icke-läsa inte tillåter sådant som kritiskt tänkande och empati. Om man förlorar romanen, så förlorar man också möjligheten att betrakta världen ur andra perspektiv än ens eget, konstaterar hon.

Digitaliseringen infantiliserar och göder individualiteten. I min bubbla kan jag vara den jag vill, och den som kritiserar mig och min grandiosa självbild ska dö. Det är vad digitaliseringen gör med oss. Romanläsande främjar samtal, eftertänksamhet och reflektion. Romanläsande tar tid och kräver något av oss. Romaner läser man inte som förströelse, i väntan på nästa egoboost. När jag ser världen med dina ögon får jag också syn på mig själv, jag lär mig hur andra betraktar mig. Det ökar chansen att man blir ödmjuk. Donald Trump läser inga romaner; han bryr sig bara om sig själv och kräver att andra ska se honom med hans egna ögon. Han är en skum president som skummar grädden av tillvaron och lämnar oss andra med mager mjölk och en växande otillfredsställelse som underblåser behovet av mer och intensivare förströelse. Tänk om vi lärde de unga i skolan att LÄSA romaner och andra texter istället för att konsumera tillrättalagda, pedagogiska, faktaspäckade läroböcker skapade för att nå snabba resultat.

Naturligtvis innebär skummandet också att vi okritiskt köper den enklaste informationen, de mest okomplicerade svaren och de skränigaste demagogerna. 

Donald Trump blev inte president för att han är exceptionellt kunnig, det är bara vad han tror själv. Han blev president för att han talade till massorna på massornas språk. Han erbjöd en stunds förströelse och lovade frälsning; precis som i TV-serierna och dokusåporna. Han är den skumläsande generationens president och ett tidens tecken. Han är så osannolik att ingen tänkande människa kan ta honom på allvar, och just därför får han makt. För allt fler bryr sig allt mindre om vad politikerna gör. Det blir så när man mals ner av alla utspel som blåses upp för att skapa rubriker och klickbara "nyheter", han ger oss det vi söker och begär: Förströelse. Det är så tragiskt.

Gudskelov är hjärnan ett flexibelt organ. Den minns fortfarande de gamla läskartorna, minns var de förbuskade stigarna brukade gå. Så hur länge måste man avgifta sig för att få sin djupläsning tillbaka? 

Vad händer med de unga idag, alla som aldrig läst en bok och som inte vet vilka fantastiska upplevelser som man går miste om när man skummar fram till slutet eller inte ens öppnar en bok. Tänker på Platon och hans grottliknelse, på det omöjliga uppdraget att förklara det oförklarliga. Hur visualiserar man en tredimensionell värld för den som bara känner två dimensioner? Romanen mångfaldigar och problematiserar, ger perspektiv och berör. Den är alt det som digitala medier INTE är. Jag läser romaner och minns, även om det aldrig finns tid för det. Jag behöver ingen avgiftning; men hur förklarar jag för mina studenter, hur övertygar jag dem om allt de går miste om när de efterfrågar fler instruktioner, tydligare krav och mer pedagogik? Hur får jag dem att ta sig över tröskeln till romanernas underbara universum när ansvariga för utbildningsfrågor talar om att EFFEKTIVISERA den högre utbildningen genom att målstyra och utvärdera mer och när min administrativa börda ökar och tiden krymper? Det är inte mig själv jag är orolig för, det är den uppväxande generationen. Jag sörjer allt vad de går miste om utan att ha en aning om det.

Forskningen är inte färdig med detta, men för Wolf tog det två veckor innan hon började känna igen sitt gamla läsjag. Å andra sidan, konstaterar hon, var hon väldigt motiverad, så man får nog räkna med lite längre tid än så. Jag föreställer mig upplevelsen som en halvblind som återfinner sina glasögon. En nygammal skärpa. 

Dagens unga är närmast blinda och många vet inte vad det innebär att se; de har ingen aning om vad de saknar. Och det är inte deras fel, det är vårt fel. Det är vi som digitaliserar och bortrationaliserar alla hinder på vägen mot snabba, mätbara RESULTAT. Det är vi som underminerar själva basen som samhället vilar på. Först när vi som fortfarande minns hur berikande och belönande romanläsningen är och faktiskt tar oss tid att läsa och samtala om våra upplevelser; först när kunskapen återupprättats och bildningssträvande inte längre ses med misstänksamhet kan vi alla börja hoppas. Där är vi inte.

Nackdelen torde dock vara att omgivningen framstår som skummare än någonsin. För att fortsätta glasögonliknelsen: som att allmänheten skumögd drumlar omkring i tillvaron och går in i och välter saker. Ungefär som det brukar vara på Bokmässan, alltså. 

Jag valde bort bokmässan i år, för första gången på kanske 20 år. De första åren var det en BOKmässa men med tiden har den allt mer utvecklats till en bokMÄSSA, till kommers. Ett hysteriskt jippo, ett tillfälle till förströelse i väntan på Black Friday och utlysningen av årets julklapp. Jag tar mig tid att bara vara istället. Jag vilar i tanken och sätter ord på oron. Jag läser, promenerar och tar in livet och försöker känna tacksamhet över allt som är fint och bra i livet.

Personligen har jag för vana att aldrig ha mobilen i samma rum som jag läser i. Jag fräser åt de kvävda signalerna och ropar att vill du mig något så får du väl skriva en bok!

Tänk om det var så vi kommunicerade med varandra, genom romanernas språk, genom att låta orden formas på sina egna premisser och tankarna ta den tid de tar. Tänk om vi lyssnade mer på varandra och faktiskt försökte förstå, både oss själva och dem vi inte känner. Tänk om läsande och utbildning inte var målfokuserade verksamheter, tänk om läsande och lärande hade ett värde i sig och om vägen var målet.

Mål och utvärdering eller tilltro och uppföljning?

Hur många Nya Karolinska, Södertunnlar eller andra ambitiösa byggprojekt som målsäkrats och upphandlats i konkurrens ska tillåtas överskrida budgeten med 100-tals miljoner innan vi inser vilket katastrofalt tankefel hela samhällsplaneringen bygger på? När ska vi inse att den som landar ett så pass stort projekt får ett oproportionerligt stort maktövertag gentemot beställaren, det allmänna som företräds av politiker som allt mer saknar makt. Samhället har ingen nytta av ett halvfärdigt sjukhus, så för att inte pengarna som redan satsats ska vara kastade i sjön tvingas man skjuta till mer medel, och mer medel, och i vissa fall ännu mer. Jag är ingen vän av konspirationsteorier men känslan av att det finns en systematik är svår att skaka av sig. Och oavsett hur det är med den saken har alldeles för många stora byggprojekt misslyckats med att hålla budget för att det ska kunna anses samhällsekonomiskt hållbart. Det behövs nya sätt att se på och förvalta samhällsekonomin.

Jämför upphandlingen av ett prestigebygge med andra typer av satsningar och mindre projekt. Där är det som om man kompenserar bristen på kontroll i storsatsningarna med en närmast brutal kontroll, även av det som är okontrollerbart. Följande projekt bedömer jag som omöjligt att genomföra idag, men det borde inte vara så; särskilt inte med tanke på hur det ser ut i förorterna. Tänk vilken skillnad en satsning på en miljon som delas ut till några människor i ett utsatt område, som de får använda efter eget huvud till vad de vill, skulle KUNNA göra. Fast så kan och får man inte tänka idag, det anses vara ett tecken på ansvarslöshet med offentliga medel. Men tänk vilken skillnad i bemötande det blir om man visar tilltro till och delar ut pengar för att man tror på människorna och att pengarna kan göra skillnad samt med enda kravet att mottagarna sedan ska redovisa vad pengarna gått till. Sådana projekt skulle kunna leda till oväntade resultat. Och blir det inte som man tänker sig kan det dels leda till något bra ändå, dels har man full kontroll över utgiften och behöver inte skjuta till mer medel. Betänk att prestigeprojekten I BÄSTA fall håller budget, och om allt går enligt planen får man det man beställt på utsatt tid. Trots att historien visat att prestigeprojekten regelmässigt leder till att planerna INTE hålls finns det alltid nya pengar till fler sådana projekt, medan projekt som verkligen går att ha ekonomisk koll på lika regelmässigt möts med misstänksamhet. Vi vet att kriminalitet kostar samhället enorma summor men med nuvarande regler går det inte att ge pengar till människor som vill lämna kriminaliteten förrän de har bevisat att de lever svenssonliv, vilket är nästintill omöjligt. 

Idag har vi försatt oss i en situation där den som presenterar den bästa PLANEN får uppdraget och pengarna. Och när arbetet väl satts igång finns inget annat att göra än att fullfölja investeringen för att inte pengarna som redan satsats ska gå förlorade. Detta vet så klart entreprenörerna och planerna anpassas efter rådande regler för upphandling, med alla risker som det medför. Jag har väldigt svårt att se hur detta sätt att tänka och agera kan kallas ansvarsfullt. Som samhället fungerar idag kan det bli så att den som vill skänka en gunga till en stadsdelsförvaltning kan få nobben eftersom det inte finns pengar budgeterade för underhållet av gåvan. Bara det som står i planen får genomföras och endast den som vinner upphandlingen får genomföra projekten, även om risken är överhängande att kostnaderna skenar. Om gatukontoret satsar på utökad plogning och sandning på vintern vet man att det kan leda till att antalet brutna lårbenshalsar sjunker; man vet bara inte hur mycket pengar samhället kan spara och därför går det inte att räkna på saken och skapa en plan. Dessutom har respektive avdelning eget budgetansvar och det finns inga incitament för gatukontoret att öka sina kostnader för att hjälpa sjukvården (och medborgarna) att sänka sina kostnader. Tanken bygger på det utbredda missförståndet att komplex och komplicerad är synonymer.

Verkligheten är komplex och går inte att kontrollera; det spelar därför ingen roll hur bra PLANEN är, allt är avhängigt utförandet och sammanhanget där projektet genomförs. Samhället befolkas av MÄNNISKOR och människor har känslor och är inkompletta; det är förutsättningen, inte ett problem. Slutsatsen jag drar är det inte är fler ingenjörer som behövs, inte hårdare budgetdisciplin eller mer kontroller och tydligare mål. Det är inte information som saknas! Vad som behövs är TILLTRO och UPPFÖLJNING. Ge människor förtroende och ansvar, och låt dem genomföra sina drömmar först och be dem sedan motivera och förklara. Försvann pengarna till ingenting finns ingen anledning att fortsätta ge verksamheten stöd, men blir det bra kan man fortsätta ge bidrag. Det är ju EKONOMIN som ska kontrolleras, vilket är fullt möjligt att göra. Verkligheten och livet går dock inte att kontrollera, det handlar om dynamiska flöden man bara kan följa med och engagera sig i samt försöka påverka på marginalen. Bara så kan mångfald hanteras och samhället bli mer integrerat och långsiktigt hållbart.

Humaniora, vi behöver mer av bildning och humanvetenskaplig kompetens. Kunskap om människa och kultur ger oss inga lösningar, men med ökad förståelse för vilka problem vi står inför och vilka förutsättningar vi måste lära oss hantera ökar chansen att samhället blir bra och hållbart.

Varifrån kommer pengarna som det fria näringslivet tar åt sig äran för?

Vad utgör fundamentet i ekonomin? Pengarna som genereras av det privata näringslivet, hävdar många. Det kan vara så, men innan den frågan avgjorts måste man förklara varifrån pengarna kommer ursprungligen, för näringslivet är ju ingen sedelpress. Tankefelet som naiva förespråkare för en oreglerad kapitalism och kraftigt sänkta skatter begår är att de bortser från det faktum att det inte finns någon utsida varifrån pengar kan importeras och dit problem kan exporteras. Det finns bara en insida där allt och alla interagerar med varandra och vartannat. Pengar uppstår inte bara, de skapas; men inte av entreprenörer eller särskilt begåvade människor, som bara använder pengar som verktyg för att lyckas. Pengar genereras ur mänsklighetens samlade vilja att förverkliga drömmar. Både entreprenören och hens anställda samt inte minst KUNDERNA som betalar för varorna och tjänsterna bidrar alltså till välståndet och tillväxten som pengarna bara är ett medium för. Pengar är RELATIONELLA och dess värde är relativt. Svaret på den inledande frågan är att det inte existerar något fundament, det som ytterst gör ekonomin och samhället möjligt är mänskliga relationer. Ekonomin uppstår och förändras i dynamiken mellan människor och är i grund och botten ett kretslopp.

Drar mig till minnes en berättelse som jag tror det var Gregory Bateson som förmedlat. Den gick ut på att han eller om det var någon annan efter en föreläsning om kosmologi söktes upp av någon som hänvisade till en naturfolksföreställning som handlade om att världen vilade på en stor sköldpaddas rygg. Bateson ställde då motfrågan; fast vad står sköldpaddan på? Efter ett tag fick han svaret att sköldpaddan stod på en sköldpadda som stod på en sköldpadda och att det var sköldpaddor hela vägen ända ner. Till vad kan man undra, men där slutar historien som inte låter särskilt sannolik, men som ändå är talande eftersom den illustrerar hur många tänker om ekonomi. Man utgår från att det finns ett fundament och bygger sin självsyn och ekonomiska teori på den tanken, vilket är minst sagt olyckligt.

Jag som arbetar i statlig tjänst och vars lön bekostas med skattemedel får ibland höra från vänner och släktingar att de minsann arbetar ihop till min lön och allt annat som staten finansierar, om de nu inte själva arbetar för det offentliga. De menar att jag och alla som lever på bidrag ska vara tacksamma för deras slit, eller också utrycker man ilska över att behöva bidra till andra människors försörjning. Den som säger och tänker så resonerar som hen som talade om sköldpaddor; det är uppenbart en helt befängd tanke. Lönen som betalas ut i privata företag kommer ytterst från kunder som betalar varans eller tjänstens pris. Fast var kommer de pengarna ifrån? De odlas ju inte i någons trädgård precis. Pengarna kommer antingen från en arbetsgivare (skattefinansierad eller privat), från ränta eller annan avkastning på kapital eller någon försäljning av något slag. Det privata näringslivet är (viktiga) aktörer i det ekonomiska kretsloppet, men på egen hand klarar de sig inte. Privata företag, men också skattefinansierade arbetsgivare, FÖRMEDLAR pengar och utgör ett slags noder i det ekonomiska systemet. Om arbetarna och den stora massan av medborgare inte får lön kan de inte handla varor och tjänster, och då försvinner inte bara pengarna från marknaden, även marknaden försvinner till slut. Då spelar det ingen roll hur entreprenöriell och driftig den självständige, frie företagaren är. Hen står och faller med kunderna och sina anställda och är lika beroende av flödet av pengar som alla andra.

Företag som bygger sjukhus på samhällets uppdrag eller vårdföretag skapar inte sina vinster ur tomma intet. Privatägda friskolor driver verksamheten med hjälp av ”elevernas” skolpeng men pengarna kommer ju från det allmänna och det händer inget magiskt med dem under sin väg genom företagets bokföring som gör att man kan skilja på privata pengar och pengar som kommer från skatt. Ägarna hävdar att överskottet i verksamheten är deras, men följer man logiken som försvaret för vinstdrivande företag i välfärdssektorn bygger sina resonemang på är ju pengarna egentligen ytterst skattebetalarnas. Fast det finns som sagt inget fundament, ekonomin är ett flöde utan källa; en intensitet som bara kan kanaliseras.

Ju mer företagen betalar sina anställda i lön och ju mer som betalas i skatt totalt sett, desto större blir den kaka som alla har att dela på. Det är så ekonomi fungerar. Marknaden växer ju fler aktörer som agerar på den, och ju mer pengar respektive aktör förfogar över, desto högre blir intensiteten i flödet av varor och tjänster vilket styr storleken på landets BNP. Om företagare ser sig som frälsare och agerar egoistiskt och girigt, om de genererar vinst ur verksamheten genom att höja priserna och pressa ner lönerna eller mekanisera verksamheten och friställa personal kan de helt säkert tjäna pengar i det korta perspektivet, men om alla företagare tänker och agerar så, om andelen av befolkningen som är i arbete (oavsett om de arbetar i privat eller offentlig sektor) minskar, minskar även kakan som alla delar på. Någon måste som bekant köpa varorna och tjänsterna som företagen producerar. Det gäller även pengar som tjänas på ränta eller aktieförsäljning, tillgång och efterfrågan styr processen och reglerar flödet. En jämn och hög fördelning av rikedom i befolkningen skapar bäst möjlighet att hålla ekonomins intensitet på en hög nivå, och det är så generellt välstånd och (ekonomiskt) hållbara samhällen skapas; det är så nationer som blir till föredömen ibland resten av länderna byggs upp, från grunden och mellan människor som bryr sig om VARANDRA.

Tanken på att skatt är stöld och att det finns närande och tärande är korkad och bygger på grundlösa antaganden, därför är den förödande för samhällets långsiktiga överlevnad. Pengarna som cirkulerar i det ekonomiska systemet är det fundament som samhället vilar på, och det är beroende av, dels att fler förstår den här typen av samband, dels att egoism och cynism fördöms och solidaritet kan främjas. Nej, det är inte kommunism eller proletariatets diktatur jag talar om. Det är en falsk motsättning att ställa kommunism mot kapitalism; båda systemen skapas och förändras genom mellanmänsklig interaktion. Inget av systemen är perfekt, och mycket talar för att kapitalismen är bättre. Oreglerad, nyliberal och hänsynslös kapitalism som bygger på tanken att marknaden alltid vet bäst och att girighet är en god egenskap, leder dock alltid förr eller senare till att klyftorna växer. Och när de rika blir färre och de fattiga fler urholkas den bas varifrån kundunderlaget som köper varorna och tjänsterna som företagarna skapar sina vinster med hjälp av. Flödet sinar och samhället går i baklås. De rika sitter på pengar som blir värdelösa i och med att ingen producerar varor och tjänster eftersom ingen har råd att köpa varorna och tjänsterna.

Jag återkommer ofta till det jag lärde mig på kursen i ekonomisk historia, som jag gick på 1990-talet; det var när företagarna i Manchester höjde lönerna så pass att arbetarna kunde köpa varorna de producerade som industrialismen tog fart. Henry Ford lär ha resonerat på samma sätt, och resten är, som man brukar säga historia. Ford agerade i egenintresse och tjänade mer pengar när han höjde lönen; samma gäller för skatteuttaget idag. Skatt är en investering i samhället och det ekonomiska systemets långsiktiga hållbarhet. Idag tänker man tyvärr annorlunda. Idag sparar företagen och lojaliteten är varken med de anställda eller med samhället man finns och verkar i; multinationella företag anser sig endast svara inför aktieägarna, den anonyma massan som bara är intresserad av en enda sak, nämligen så hög avkastning som möjligt. På detta sätt sugs samhälle efter samhälle ut, och det går så länge det går, men när kundunderlaget krymper eller helt försvinner finns ingen som kan köpa varorna och tjänsterna som produceras och då spelar det ingen roll hur entreprenöriell man är för det är omöjligt att skapa något ur ingenting.

Lite ödmjukhet vore på sin plats. Gick det att skapa pengar ur inget, med två tomma händer som i myten om the self made man, hade det ändå inte fungerat; inflationen hade nämligen gjort att pengarnas värde minskade. Oavsett hur man ser på saken är vi alla beroende av varandra. Så låt oss göra upp med myten om att det fria näringslivets pengar är bättre och mer värda än pengarna som kommer från skattefinansierad verksamhet. Att fortsätta på den inslagna vägen vore korkat.

Med anledning av att KomVux fyller 50 år

Vad har KomVux betytt för dig? Fångade upp frågan i flödet på ett av de sociala nätverk jag är aktiv i. Svaret som dök upp i huvudet, omgående, är: ALLT. Det vore att överdramatisera om jag säger att jag inte hade levt, men det som fick mig att söka till KomVux var dels en längtan efter kunskap och förståelse, dels en djupt känd livsleda. Jag arbetade som bagare, inte för att det var mitt livs dröm utan för att mina betyg från grundskolan inte räckte till mer än ett yrkesgymnasium. Där, alldeles för sent, upptäckte jag att det var läsämnena jag uppskattade mest. Det var inte ämnena och lärandet jag hade problem med när jag gick i skolan, det var mig själv; dyslexi, ADHD, mobbing och en allmän känsla av att inte höra hemma. Det var skolans ORGANISERING och syn på kunskap och lärande som banade väg för min skoltrötthet, inte kunskapen eftersom jag alltid haft en brinnande lust att lära. Mitt problem i grundskolan var att jag lärde mig det jag lärde mig rätt saker men i fel sammanhang. Tankarna levde sina egna liv och pusselbitarna som planterats i huvudet under biologilektionen föll på plats när jag satt och lyssnade på historieläraren. Jag lärde mig enormt mycket under alla åren i skolan, men betygen var urusla.

Jag är en av dem som Björklund gör sig till talesperson för när han säger att gymnasieskolan inte ska vara högskoleförberedande för alla. Han säger att alla inte är lämpade för studier på högskolan, vilket jag finner oerhört cyniskt. Han och många andra i högern idealiserar individuella framgångar men föraktar KUNSKAPEN och kraften som alla människor har att LÄRA. Det är min smala lycka att skolpolitikerna och lärarna jag mötte i grundskolan på 1970-talet inte hade den synen på människor. Ingen förstod mig, men de lämnade mig i alla fall i fred, jag fick ta ansvar för min egen skolgång och betygen jag fick definierade mig bara delvis som människa, men, och det var AVGÖRANDE, det fanns generösa möjligheter att ta igen det jag missade eftersom jag inte var redo och skolan inte var anpassad efter min personlighet (det är så jag ser på dyslexi och ADHD, som som diagnoser och hinder, utan som förutsättningar; det är den jag är, inte något jag lider av, i alla fall inte efter att jag lärt mig förstå mig själv och hur jag fungerar och vad jag behöver). Då var målstyrningen av skolan inte uppfunnen, men det fanns en läroplan som skulle följas, och det var avsaknaden av frihet och uppstyrningen jag hade problem med, inte kunskaperna och lärandet.

På KomVux fick jag läsa mer på mina egna villkor, där och när det passade mig. Jag märkte till exempel att jag har lättare att koncentrera mig på kvällen, så därför valde jag kvällskurser hellre än kurser som gick på dagen (även om jag läste sådana också). När jag kunde planera min tid märkte jag vilken enorm skillnad det var. Grundskolans bottenlösa leda byttes mot KomVux-lektionernas lust och glädje över nyvunna kunskaper. På KomVux fick jag ta eget ansvar och kunde studera där och när jag önskade och det passade mig. Jag kunde ta vara på bageriårens uppövade förmåga att komma upp ur sängen tidigt och märkte att om jag satt på café fann jag ro att läsa. Och som jag läste under de där två åren, inte bara kurslitteratur utan allt. Det var som att få livet tillbaka och det fanns så enormt mycket att ta igen. Faktum är att jag fortfarande lever på kraften jag fick på KomVux, och idag är jag docent. Om jag inte bryts ner av alla negativa effekterna som New Public Managements fokus på målstyrning, kvalitetssäkring och effektivisering för med sig vet ingen, allra minst jag själv, vad jag skulle kunna åstadkomma inom forskningen och i utbildningssystemet.

Utan KomVux hade jag inte varit den eller där jag är idag; därför råder ingen tvekan om att jag har ALLT att tacka KomVux för, vilket jag skrivit om många gånger här och upprepar i andra sammanhang. Det är omöjligt att bygga en kunskapsnation genom att tvinga tonåringar att välja väg för livet. Pengarna man sparar, om man nu sparar några pengar, på att effektivisera skolan är INGENTING i jämförelse med vad samhället kan tjäna på att erbjuda lärarna och eleverna friheten att följa sin egen väg. Synen på utbildning som en kostnad som ska hållas på ett absolut minimum för att möjliggöra skattesänkningar är KORKAD och leder till (eller är en effekt av) samhällets fördumning. Utbildning är en investering, en möjlighet. Bara genom att ge kan man få; kärlek, kunskap, tillit, solidaritet och lycka, allt som är viktigt men svårt. Den som har pengar kan köpa sig personlig framgång, men den som fått möjlighet att få en andra chans på KomVux är tacksam och kommer under resten av sitt yrkesverksamma liv att bidra till samhällets långsiktiga förvaltning och demokratins försvar.

Avslutar denna bloggpost med ett utdrag ur den roman jag skrivit, vilken aldrig hade blivit skriven om jag inte gått på KomVux. Den blev inte antagen på något förlag, men det var heller inte därför jag skrev den; utan för att förstå mig själv. Den är självbiografisk och handlar om minnen av åren i grundskolan samt uppbrottet från bageriet och vägen fram till universitetet. Det är många år sedan nu som jag skrev texten och jag rodnar när jag läser, men idag har jag ett grundmurad självkänsla och har inga problem att bjuda på det.

När hösten kom började jag på Komvux. Det blev en nyttig prövning. Jag sov inte på hela natten innan första dagen på skolan. I god tid tog jag spårvagnen ner till Ullevis hållplats, än en gång spelar just den spårvagnshållplatsen en viktig roll i mitt liv. Sedan följde jag spåret fram och vek av efter polishuset, ner mot Odinsplatsen, svängde av till höger vid Friggagatan. Efter några meter var jag framme vid den mörka stenbyggnaden. Från vägen och utsidan ser den verkligen grå och tråkig ut. Åsynen av skolan fyllde mig med allvar, ångest och sprudlande lycka i en enda röra. Med spänd förväntan äntrade jag skolgården som var full av människor i varierande ålder. Magen bubblade. Men jag hade bestämt mig. Demonerna från Förortsidyllen skulle inte få förstöra detta för mig. Detta var mitt val, min chans och de kunde dra åt helvete. Men att mingla runt bland okända människor var jag inte redo för, inte ännu. Jag letade snabbt upp dörren och gick förundrad in i entrén. Det var en sliten skola, men väl där inne väcktes en låga av hopp inombords. Här skulle jag ta igen allt som jag förlorat och förvägrats, både av egen och av andras förskyllan, förra gången jag gick i skolan. Hungern efter kunskap var svår och förväntningarna enorma. Ändå minns jag inte speciellt mycket från de två åren på Östra vuxengymnasiet. Konstigt, men allt gick å andra sidan så fruktansvärt fort. 

Min första lektion hade jag i religion, etapp ett. Det jag minns mest därifrån var lärarinnans propagerande för ekosofi och hennes kategoriska nekande av mitt förslag på fördjupningsämne, Rastafarireligionen. Nej, sa hon bara, det får du inte skriva om. Slut på diskussionen. Jag fick skriva om Buddismen istället och det gick lika bra för mig, men varför jag inte fick skriva om Rastafari förklarade hon inte. Voodoreligion, som också är en karibisk blandreligion gick bra, det fick några andra skriva om. Men Rastafari gick inte bra. Fördjupningsarbetet om Buddismen skrev jag för hand, i den för studier inredda klädkammaren i Kortedala. 10 handskrivna sidor lämnade jag efter några veckors intensivt arbete in till fröken. Helt otroligt att tänka på det idag när jag i princip inte kan skriva en rad utan min dator. Det är inte så länge sedan och barnen tror mig nästan inte när jag talar om att vi skrev våra inlämningsuppgifter för hand. Om någon av mina studenter någon enstaka gång lämnar in ett handskrivet papper då tycker jag det är jättejobbigt. 

Att skriva gick väl an, men arbetet skulle dessutom presenteras muntligt inför klassen. Det var en mardröm som höll mig vaken många nätter. Återigen kom minnena från skolan tillbaka då jag tvingades att ställa sig inför ”kompisarna” och tala om något jag inte ville tala om och därför inte hade förberett mig på. Vad jag kände när jag ställde mig upp inför klassen där på Komvux för första gången var därför: Skräck! Idag när jag i princip dagligen gör muntliga presentationer och undervisar vet jag varför det var så ångestladdat i grundskolan. Av nervositet så förberedde mig inte. Jag var så förlamad av tanken på att tala att jag glömde att förbereda något manus om det jag skulle tala. Det har jag dock lärt mig, att den självklara arbetsgången är som följer, samla fakta, planera upplägget, skriv stödord, och lär in. Har man bara ett papper där allt man ska säga står så går det oftast bra att hantera sin nervositet, har jag insett och dessutom lär man sig ganska snart inom universitetsvärlden att alla som talar inför andra människor är nervösa, mer eller mindre, samt att det nästan är en förutsättning för att kunna tala väl. Idag blir jag därför mer nervös om det välkända pirret i magen inte infinner sig. Jag har också lärt mig att vila i vetskapen om att jag inte behöver lita på minnet när jag står där framme, ensam inför den hungriga vargflocken och då har jag insett att jag faktiskt tycker riktigt bra om att tala inför grupp. Fast det som idag ter sig nästan barnsligt enkelt och självklart var ännu då på Komvux ett nästan, men bara nästan, oöverstigligt hinder att ta sig över. Men jag klarade det.

Det ämne som framförallt slog an en ton hos mig var ämnet psykologi. Läran om hur vårt psyke fungerar fick mig att läsa intensivare än någonsin. Här hade jag hittat något. Nycklarna till min förståelse av mig själv gavs till mig av läraren, en, efter en, efter en, efter en. De lektionerna var en fröjd och jag ville aldrig att de skulle ta slut. Längst bak i klassrummet satt jag, precis som på högstadiet. Med de skillnaderna att jag här kände mig som en jämbördig medlem i gruppen och att jag dessutom lyssnade uppmärksamt på allt vad läraren sa. Fast när jag fick tillbaka det första provet höll jag nästan på att tappa sugen, först. Jag tyckte att det hade gått bra när jag skrev det, med min nya fina och för tillfället speciellt inköpta stiftpenna. Max på provet var femtio poäng. När jag vände på pappret stod där tjugofem. En trea. Om det varit på högstadiet så hade jag betraktat det som en stor framgång, men då läste jag ju aldrig några läxor. Det hade jag ju gjort nu, mer än någonsin dessutom. Jag tyckte att jag verkligen kunde litteraturen på mina fem fingrar. Hur kunde då gå så dåligt? Jag gick inte här för att få knappt godkänt. Besviken tittade jag åt sidan. Där satt en kille som jag talade med ibland på rasterna. Jag frågade honom hur det gått. ”Sådär”, sa han och visade sitt papper. Tjugosju, också en trea. När jag visade honom mitt prov sken han upp, och sa att ”det blir bättre nästa gång. Det är alltid svårt att få till det på första provet i ett nytt ämne”. Men så när alla fått sina prov tillbaka sa läraren till oss att kontrollräkna våra poäng. ”Ibland missar jag det”. Håglöst och utan hopp började jag lägga ihop de poäng som stod efter varje fråga och sakta tändes hoppet. När en sida återstod var jag uppe i trettiofem och på den sista sidan hade jag full pott, tio poäng. Ja, skrek jag inom mig samtidigt som jag sträckte upp armen och viftade. Du har missat några poäng på mitt prov, sa jag. ”Ja det var skillnad det”, sa han när han kontrollerat resultatet. ”Så mycket fel brukar det inte bli. Du höjde ju dig från en trea till en femma. Bra!”. Då sneglade jag lite skamset mot killen vid min sida. Han tittade rakt fram och vi talade inte om poäng mer. Han var inte på komvux för att läsa vidare, visade det sig senare på terminen. Han var där i första hand för utbildningsbidragets skull. ”För att slippa jobba”, som han sa. Men jag var helt klart där för att överleva och den där första femman fyllde mig med ett gryende hopp om att jag kanske dög något till ändå, att Förortsidyllens domare hade fel i sin värdering av mig.

Ungefär hälften av det gäng som efter några veckor formerade sig, och som jag till min glädje utgjorde en självklar del av, hade planer på att efter komvux fortsätta till universitetet. Jag sällade mig till dem och det utkristalliserades efter ett tag en grupp i gruppen av likasinnade. De flesta berättade att de hade planer på att läsa till lärare och det blev också min ursäkt för att slippa att högt uttala min dröm att bara få läsa vidare, vidare, vidare och att låta det ena ge det andra i en process som drevs vidare av jakten på den kunskap som jag sökte i första hand. Inte ens för mig själv vågade jag erkänna att jag närde sådana drömmar. Lärare däremot, det sågs av andra som en utbildning till något, och om man läste något sådant så skulle de leda till ett handfast arbete, något konkret. Lärare gör en viktig insats i samhället, det vet alla. Säger man att det är därför man läser då slipper man ytterligare frågor och då förstår den som frågar att det finns ett slut, att studierna är en väl avgränsad period. Säger man att man läser till lärare då visar man att man har ett konkret mål med det man gör, och därför svarade jag, ”om fyra år”, när jag fick den obligatoriska frågan, ”och när blir du klar då?”. Därigenom förstod de som frågade, fast de egentligen inte fattade ett dyft eftersom de inte var ett dugg intresserade egentligen av vad jag sysslade med. Om jag hade svarat sanningsenligt hade de trott att jag blivit galen, och eftersom jag redan allt för väl visste vilka risker man utsätter sig för genom att låta sig uppfattas som underlig, så var det något jag ville undvika i det längsta. Och det gick förvånansvärt lätt. Inte kan man gå i skolan hela livet. En utbildning måste ju ha ett slut, eller hur? Kanske de hade rätt trots allt, åtminstone i det att för den som växt upp inom en miljö av studieovana människor så är högskoleutbildning inte något självklart. För den som bara rör sig i arbetarkretsar så uppfattas studier som något. Fast det var först långt senare som jag upptäckte att det fanns en dold prislapp kopplad till det jag var på väg att göra. Här kunde jag återigen ”tacka” erfarenheterna av utanförskap. Jag hade inget att förlora på att kasta sig ut i det okända. Och det var verkligen vad jag gjorde på komvux. Kastade mig ut över det bottenlösa stupet och när jag väl befann mig i fritt fall fanns det ingen återvändo. Skeppen var brända. 

Senare på hösten sa en av killarna i gruppen, inför en fördjupningsuppgift i svenska, att han skulle skriva den på maskin. Han skulle tvinga sig till det även om han inte hittade tangenterna, sa han. ”Om det så ska ta hela natten”. Det kommer jag aldrig att lära mig, tänkte jag då tyst för mig själv. Det är alldeles för jobbigt. Ämnet maskinskrivning fick mig att tänka på terminerna med ekonomitillval på högstadiet. En timme i veckan hade vi maskinskrivning. Jag och Patrik ägnade oss då åt ”seriösa” tävlingar i vem som kunde framställa den längsta räkneapparatsremsan. Vi brukade landa någonstans i trakterna av fem meter genom att trycka upprepade gånger på enterknappen. Andra viktiga uppgifter vi ägnade oss åt var att måla skorna med tippex, samtala om musik, drömma om vad vi skulle göra efter skolan och annat som inte hade med kunskap och inlärning att göra. En av de sista gångerna sa fröken till oss att vi väl inte hade lärt oss någonting. Men då ”bevisade” vi att vi visst kunde hitta bokstäverna genom att sätta oss vid en maskin och knattra på. Efteråt gick vi rusiga hem från skolan uppfyllda av bubblande skratt. ”Fattaru, hon tittade aldrig på myllret av bokstäver!”, sa vi om och om igen till varandra. Vi kände oss som kungar och tyckte vi var smarta som överlistat överheten. I själva verket var vi väl totalt genomskådade för länge sedan, och redan klassade som hopplösa fall. Vi fick hållas. Jag förtjänade helt klart min första och enda etta, vilket också kan sägas vara en erfarenhet. Konstigt bara, att tänka på det nu. Ekonomilektionerna var de enda där jag uteslutande befann mig bland vänner. Där fanns inga plågoandar. Det var en av orsakerna till att jag valde det framför teknik. Och så använde jag tiden till att bara strula bort alla chanser att lära mig nyttiga saker. Antar att det var enda chansen för att mig att göra uppror. Priset för det var emellertid högt. Förvisning på fem år till bagerihelvetet. Men betygen från högstadiet säger naturligtvis inget om mina kvaliteter. Jag provade faktiskt på alla betygsgraderna. Etta i ekonomi, tvåor i massor av ämnen och ungefär lika många treor, beroende på hur intresserad jag var. Fyra i teckning och femma i engelska. Allmän engelska visserligen, men ändå. Läxor vägrade jag att läsa. Det blev istället till en sport att se vad jag kunde få på proven utan att läsa hemma. Korkat kan jag väl tycka idag, men eftersom jag tilldelats den roll jag hade i skolan så blev det mitt sätt att överleva. Har alltid varit intresserad av världen runt omkring mig, av kunskap och jag har också vetat djupt där inne, att intelligensen kan det inte vara något fel på. Men jag har samtidigt alltid haft ett högst kluvet förhållande till måsten, krav och konventioner. Naturligtvis eftersom jag aldrig riktigt lärt mig hur man gör för att inte vara till lags, skötsam och pliktuppfyllande. Resultatet blir då, antar jag, lätt självförakt. Och när man sedan försöker hantera sin situation tvingas man uppfinna svar på massa irrelevanta frågor. Men gör man bara det tillräckligt bra, då finns det oanade möjligheter, så länge som man förmår hålla tankebollarna i luften under kontroll. Det tar på krafterna, och fan vet om det varit värt mödan. 

För mig handlade högstadiet i väldigt hög grad om att överleva från en dag till en annan. Min enda riktiga vän i klassen var Patrik. Och vi hängde ihop från ettan till nian. Tillsammans flöt vi båda två genom skolan utan att lägga ner någon möda på meningslösa läxförhör och prov som ändå bara konstruerats för att bevisa för alla vilka nollor de redan visste att vi var. Konsekvensen av allt detta blev att jag lite betraktade alltihopa från ovan. Där satt de andra och slet sitt hår på proven. De läste dagar i sträck och som lön för mödan fick de en trea eller fyra. Vilket slöseri med tid tänkte jag samtidigt som blickarna från dem som var en del av gemenskapen brände ytterligare hål på mitt redan dåliga självförtroende. Jag tänkte inte lägga ner någon tid på att lära mig meningslösheter som man ändå glömde strax efter. Men Förortsidyllen handlade det om korvstoppning och skolan jag gick på var verkligen en drivbänk för ambitiösa medelmåttor. Den som inte kunde fylla ut den kostymen förpassades till avbytarbänken, eller i mitt fall petades ur laget, och till oss knöts inga som helst förhoppningar. Grundskolan som jag tvingades igenom på 1970-talet, i Förortsidyllen, var marknadens plantskola. Där fostrades följsamma individer som kunde dansa efter mammons pipa. Den som stred hårt och tog hjälp av föräldrarnas kapital, socialt såväl som ekonomiskt, han eller hon har kunnat se fram emot ledande positioner inom systemet och de som lyckades sämre har fått finna sig i att spela andrefiol. Bra betyg innebar en säker trygg plats i ekorrhjulet, ett sämre betyg en något mindre säker plats och den som inte ansågs platsa i laget, ens som avbytare, den ignorerades och lämnades åt sitt öde. Jag klarade mig genom att hålla andan. Likt en som inte vill ha lungcancer drog jag inga halsbloss på skolvärldens cigarett. Jag puffade inte ens. Fick inte göra det. Länge trodde jag verkligen att jag var värdelös. Att de hade rätt och jag hade fel. Visst kunde jag bjuda på att vara den som representerade LGS (lägsta godtagbara standard), tänkte jag. Men det räckte tydligen inte för vissa att bara känna glädje över att deras betyg var bättre än mina. Det räckte tydligen inte att deras resultat i idrott var bättre. Och det räckte inte att deras föräldrar tjänade mer än mina. De behövde dessutom uppenbarligen någon att kliva på och jag passade tydligen som handen i handsken för sådana syften. Ständigt när jag rörde mig i skolan hade jag blickarna på mig. Alla ”visste” att jag var en förlorare och lät mig tydligt veta det. Antingen genom att av ”barmhärtighet” lämna mig ifred, så att de slapp förknippas med mig. Ensamheten jag kände bland ”klasskamraterna” bär jag fortfarande med mig. Men samtidigt, det kunde varit värre. Man måste jämföra, som Ingemar säger i Mitt liv som hund, jag blev inte misshandlad. Tvärt om slapp jag därifrån fortfarande med livsgnistan i behåll och jag knäcktes inte av deras agerande. Utanförskap kan även generera energi har jag märkt. Och att slå ut underläge är en egenskap jag utvecklat till fulländning. Min första triumf var visserligen inte mycket att hänga i julgranen, men om man ser den som inledningen på en annan utveckling, som ett tecken på att en tendens brutits, då får händelsen en annan betydelse. Samtidigt blev det en påminnelse om att man inte så lätt kan kasta av sig sin tillskrivna identitet. Händelsen utspelade sig vid mönstringen till lumpen. Där mötte jag för första gången på länge några av ”skolkamraterna”. Till mönstringen åkte jag från ett sammanhang där jag var en självklar medlem i ett sammanhang där jag trivdes, för då gick jag på gymnasiet. Men väl framme i Säve på Hisingen insåg jag omgående att de forna klasskompisarna återigen hade mig i sin makt. På bara några minuter rasade allt jag byggt upp under åren på gymnasiet. Det var smärtsamt, även om jag visste att det var övergående. Triumfen kom dock den andra dagen då jag som den ende i min gamla klass kallades till telegrafistprovet, som de som hade bra resultat på intelligenstestet blev uttagna till. ”Va fan Larry”, sa en av ”kamraterna” uppenbart förvånad. ”Ska DU göra telegrafistprovet”. Idiot tänkte jag tyst, samtidigt som jag svarade att så var det. Visserligen gick provet åt skogen. Inte kunde jag höra några meningsbärande skillnader mellan de där pipen och blippen. Telegrafist blev jag alltså inte, men jag bevisade för mig själv och de där människorna att betygen i grundskolan inte på något sätt var en indikation på min kapacitet som människa.

På komvux, när jag äntligen läste på mina egna villkor, så läste jag verkligen för min egen skull. Inte för någon annans. Detta var mitt projekt och jag ville göra det på mitt sätt. Och då kom ju också resultaten. Snacka om lättnad. Efter provet i psykologi fick jag upp ångan och kunde äntligen börja bygga ett fundament att finna stöd i och att kunna svinga mig ut i det okända från, och jag gjorde det nu äntligen från grunden. Den riktiga revanschen fick jag i svenska, där jag verkligen upptäckte hur kul det kan vara att studera. Jag skrev om Pär Lagerkvists bok Dvärgen och kände att min värld växte. Samtidigt upptäckte jag livet. Det riktiga livet. Jag gjorde det med hjälp av världslitteraturen som nu låg framför mina fötter. Jag kastade mig över allt jag kunde komma åt, utan urskiljning. Det var Camus, Kafka, Sjöwall/Wahlöö, Lundell – mycket Lundell var det ett tag – Kerouac, Burroughs och en hel del science-fiction, högt och lågt i en salig blandning. Hela tiden på komvux läste jag nästan hysteriskt ikapp mig på skönlitteraturen. Men jag tycktes aldrig komma i kapp. Ju mer jag läste desto tydligare insåg jag hur mycket som jag inte läst. Kurslitteraturen ägnade jag bara precis så mycket tid som krävdes för att få bra betyg och det fick jag utan problem nu när jag läste med motivation. Proven ägnades några dagar av koncentrerad inläsning, och sedan åter till skönlitteraturen. Allt kändes så enkelt och jag trivdes verkligen med alla ämnen jag läste, med undantag möjligen för mattematiken där jag bara fick en visserligen ”stark”, men ändock bara en, trea. Under de två åren på komvux fick jag bevisat för mig, att det jag hoppats så innerligt på genom hela grundskolan visade sig vara sant. Jag var inte värdelös. Det var då jag bestämde mig för att inte sluta läsa innan jag nått gränsen för min förmåga.

Bara en enda sak störde mig på komvux, och det var att studiekamraterna aldrig ville tala om det vi lärde oss, på rasterna. Det var andra ämnen som behandlades då och den som försökte ta upp något som rörde lektioner, litteratur eller kunskap möttes med tystnad. Speciellt två killar fick mig att inse att alla som utbildade sig inte gjorde det med samma glöd, intresse och upptäckarglädje som jag. Killarna jobbade extra vid sidan av studierna, som ABAB-vakter, och de lärde mig att det finns tre kategorier av människor: bus, Svensson och så poliser och väktare. De läste på komvux för att höja sina betyg och deras mål var söka sig till polishögskolan. På rasterna talade de gärna om sin fascination för vapen och förde långa beundrande, längtansfulla samtal om främlingslegionen, men aldrig om något som vi lärde oss på lektionerna. Jag försökte därför så gott det gick att undvika deras sällskap, men det var inte så lätt för de ville verkligen sprida sitt evangelium.

Rädslan för andra människor, för att ta ställning och för att ge sig in i diskussioner gav sakta, sakta, sakta med sig. Det var befriande men fick emellertid inte bara positiva konsekvenser. Efter att jag klarat kursen i religion med bra betyg fick jag en släng av hybris, vilket gjorde att jag en dag släppte in två killar från Jehovas i lägenheten. Jag gav mig in i diskussionen med liv och lust. Äntligen skulle jag få användning för den nyvunna kunskapen och det i sin tur hoppades jag skulle kunna hjälpa mig att öka på självkänslan. Jag var verkligen övertygad om att jag skulle kunna sätta dem på pottkanten med initierade frågor. Men det visade sig att de var väl förberedda på precis alla invändningar. Killen som stod bredvid och som inte sa ett dyft kunde alltid, på uppmaning av ledaren, bläddra fram ett bibelcitat som skulle punktera mina argument. Efter att tag stod jag där, avklädd intellektuellt in på bara kroppen. Vittnena trodde verkligen att de i mig hade funnit en ny potentiell medlem, men jag hade inga sådana planer alls. Istället ljög jag om att jag skulle iväg för att bli av med dem. De var emellertid sluga, för de frågade när de kunde komma tillbaka. ”Kom på måndag, då är jag hemma”, sa jag. Och det fick jag bittert ångra. För jag hade dem springande hos oss i Kortedala i flera år. Tina ville de aldrig tala med. Det var mig de ansåg sig ha på kroken. När hon öppnade dörren och sa att jag inte var hemma, vilket bara i undantagsfall överensstämde med sanningen, så frågade de när de kunde återkomma. Och även om jag lyckades hålla mig undan så gav de inte upp. Faktiskt, samma dag som vi flyttade kom de och knackade på dörren. Då hade jag ju den ultimata ursäkten för att slippa tala med dem, trodde jag. Där och då lärde jag mig vikten av att vara tydlig, att säga rakt, ärligt och omgående, vad man menar och tänker till folk. För det sista jag hörde mig själv säga till dem innan de gick var att jag såg fram emot ett besök av deras kollegor. Som tur var såg jag aldrig till dem, och idag har jag lärt mig läxan och vet att man aldrig ska ge dem så mycket som en antydan om att man är intresserad. Om de ska fatta måste man stänga dörren redan innan de presenterat sig färdigt. Deras frälsning, lärde jag mig, handlar egentligen inte om att sprida budskapet till människor, i alla fall inte om att få med sig dem de talar med.

Även om minnena från komvux ganska mycket är en enda gröt av intryck och känslor så är det vissa händelser och människor som jag minns tydligt. En av dessa var min samhällskunskaps- och historielärare. Det var verkligen en annorlunda figur. Han är nog den enda som jag ibland tänker på, fortfarande. Inte för hans djupa kunskaper, livfulla lektioner eller för sina pedagogiska insikter, tvärt om, för han saknade allt sådant. Inte många pedagogiska influenser hade passerat den mannens huvud under åren som gått. Han var en riktig anomali, eller en relikt från realskolan på fyrtiotalet. Om det inte vore för hans rapporter från det senaste God morgon världen på P1, som han bandade och spelade upp valda delar från för oss varje vecka, så kunde man lätt tro att han inte hade någon som helst kontakt med nutiden och omvärlden. Men det hjälpte nu inte mycket för han satt verkligen hjälplöst fast i historien och sin högst personligt otidsenliga världssyn. När jag läste historia för honom fick alla i turordning läsa högt ur boken för varandra. Läraren avbröt läsningen ibland för att ingående och omständligt förklara för oss vilka rader och ord vi skulle stryka under. Han tog också alla tillfällen i akt att visa hur mycket han kunde och regelbundet, fast mer eller mindre krystat, reciterade han sin husgud, den engelske historikern Palmer. Samma sak varje gång och samma munterhet som spred sig i klassrummet. Med ett fnissande, mysande ansiktsuttryck och en sanslöst torr humor återgav han vad Palmer hade sagt. En gång när vi kollektivt läste högt om Voltaire och encyklopedisterna i Frankrike, var han bara tvungen att återge vad Palmer förtäljde om Voltaires tid vid det Preussiska hovet. Enligt Palmer, kunde läraren berätta, utspelade sig följande mycket lustiga episod vid hovet. Närvarande var Katarina från Ryssland, Fredrik den andre av Pommern, och Voltaire. Sällskapet roade sig med att skriva lappar till varandra. Läraren fnissade, redan innan han börjat, åt poängen. Alla i klassrummet log åt läraren och han, den arme människan sporrades av detta och trodde säkert att munterheten var riktad mot Palmers historia. När han själv inte kunde hålla sig för skratt höll vi på att explodera, men inte åt berättelsen. ”Votaire fick en lapp, av Fredrik, där det stod följande”, sa han muntert, ”Voltaire är en gris”. Poängen som vi pedagogiskt fick förklarad för oss, var att Voltaire inte visste om han vågade återgälda smädelsen. Fredrik var ju trots allt en upplyst despot och kung av guds nåde. Men Voltair dristade sig, enligt läraren och Palmer, till att sända följande meddelande tillbaka: Fredrik den andre. ”Ha, ha, ha… Ja, Palmer han kan vara rolig ibland”, sa han med sin otidsenliga torrhet. Vi skrattade och han trodde verkligen att det var för att vi var nöjda med hans undervisning. Nöjda var vi visserligen, men mest glada åt att få känna en fläkt av en svunnen tid. När betygen skulle delas ut i historia visade det sig att läraren gick rakt av på resultaten på de två prov vi haft. Han tog ingen som helst hänsyn till fördjupningar och aktivitet på lektionerna. Proven var av typen ett, kryss, två. Oerhört frustrerande. Jag fick en fyra. Men det kunde jag ha överseende med, speciellt när jag nästa termin insåg att jag skulle ha samma lärare i samhällskunskap etapp tre. Då visste jag vad som väntade mig och hur jag skulle prioritera läsningen och fick jag en femma med bara hälften nedlagd energi. Dessutom kunde jag läsa mer skönlitteratur. Just den våren då jag läste samhällskunskap utbröt kriget i Kuwait. Det var rena julafton för den gamle realskoleläraren. Vi började veckans timme med en exalterad rapport om den senaste utvecklingen i kriget. Det hade inget med kursen att göra, ”men det är nutidshistoria som rullas upp inför våra ögon” sa läraren. Av honom fick vi också veta att muslimer kan man inte lita på. Han hade läst koranen, sa han, och där stod det ”svart på vitt” att det inte var ett brott att döda kristna. Om han inte var så apart skulle han kanske kunnat vara farlig, men det gick liksom inte att ta något han sa på allvar.

Två år går fort. Speciellt om man lever i en sorglös och lycklig tillvaro där nya saker lärs in och upptäckter görs. Under vårterminen sista året på komvux lämnade jag med viss vånda in ansökningshandlingarna till universitetet. Var jag verkligen redo? Det blev inte lärarlinjen, men det visste jag ju redan innan. Kulturvetarlinjen lär dock intressant. Jag hade emellertid inte en aning om vad det var för en linje, med det lät lockande. Ingen matematik, det tyckte jag lät bra och så fick det bli. Fast tänk om jag inte kommer in, slog det mig när ansökan väl var inlämnad. Vad gör jag då? För att gardera mig hämtade jag kurskatalogen över enstaka kurser också. Herre gud vad många ämnen det fanns, tänkte jag på balkongen i eftermiddagssolen i Kortedala. Ämnen som jag aldrig ens hört talas om. Vad skulle jag välja? Psykologi var det första jag fastnade för. Tjugo poäng psykologi på A-nivå, skrev jag på raden för förstahandsval. Andrahandsalternativet blev, Idé- och lärdomshistoria, vilket verkade roligt och intressant. Men fortfarande fanns det en chans att jag inte skulle komma in. Jag kände att jag var tvungen att helgardera mig med en kurs som hade platsgaranti. Där fanns det inte lika mycket att välja på, men etnologi, folklivsforskning hittade jag något som hette. Och där kunde jag komma in, om jag nu inte skulle komma in någon annanstans. Etnologi fick bli mitt tredjehandsalternativ. Ansökan till enstaka kurser lämnade jag in i början av maj 1991. 

Fast nu tittar de lite konstigt på mig bakom disken i busscentralens café. Kanske dags att röra på sig? Det gäller att veta när ens tid är ute och det är dags att gå. Det har jag lärt mig genom åren av studier, på just caféer, i Göteborg. Min känsla för vart man ska gå vid vilken tid och hur länge man kan sitta på varje ställe innan man bör dra vidare, den har under åren utvecklats till fulländning. I början på komvux gick jag mest på café för att jag kunde och för att det kändes högtidligt, lite som om jag var ledig, vilket jag ju faktiskt var. Ledig från bageriet. Det var så det kändes, för jag hade ingen aning om ifall det var tillfälligt eller om jag skulle återkallas till tjänstgöring på heltid som bagare igen. Väldigt länge studerade jag utan något riktigt mål i sikte, bara med en tanke i huvudet: måste bort från bageriet och det liv jag levde, den jag var. Nu 241 högskolepoäng [alltså inte hp, som man räknar idag och som bygger på att man får 1.5 poäng per veckas heltidsstudie. Vi fick en poäng] och en doktorsavhandling senare inser jag att jag troligtvis aldrig kommer att behöva ställa mig i ett bageri igen. Som lektor på högskolan har jag nått den dröm jag aldrig någonsin vågade uttala, ens för mig själv.

Kunskapen växer ju fler som deltar i arbetet med den

Drömmen om det ensamma geniet är en korkad och helt orimlig dröm. Det är en dröm om en frälsare som ska komma och förlösa en från problemen man sitter i eller försatt sig i. Kunskap är ett kollektivt projekt och växer på kvadraten av antalet människor som engagerar sig i processen. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte kunskapen vi önskar oss. Alla försök att effektivisera utbildning eller arbete med innovationer är dömda att misslyckas; det spelar ingen roll hur intrikata system för säkring av kvalitet man skapar och implementerar. Hela tankekonstruktionen bygger på en destruktiv missuppfattning om att kunskap är något i sig själv. Kunskap finns bara mellan människor och dess värde är avhängigt engagemanget för den och omsorgen om den.

Kunskap är inte ett verktyg för att uppnå något; fakta däremot kan fungera på det sättet, och fakta kan kontrolleras och tas fram på mer effektiva sätt. Kunskap är heller inte makt, vilket information kan vara. Viktigt att inte blanda ihop begreppen. Kunskap kan inte tvingas fram. Lärande är en komplex process. För att veta något måste man förstå vad man INTE vet och var gränsen för det vetbara går. Utan ödmjukhet inför svårigheten i uppdraget och generöst med tid samt en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande och lyhört lyssnande, både rörande kunskapen man söker och på andras tankar om ämnet man vill fördjupa sig i kan inget LÄRANDE uppnås. Ingen lärare i världen kan heller LEDA någon annan till bättre vetande; möjligen kan läraren visa på vägar fram. Arbetet med att utveckla kunskap är BÅDE kollektivt och individuellt. Kunskapen uppstår i växelspelet mellan läsa, lyssna, tänka och analysera kritiskt. Kunskapen uppstår och förändras mellan människor som bryr sig om, både varandra och kunskapen som skapas och förvaltas gemensamt. Avlärande är dessutom lika viktigt som inlärande.

Dagens skol- och utbildningspolitik bygger mer på önsketänkande och mindre på kunskap om och förståelse för människor, vetande, makt och möjlighet till förändring. Kunskap är ingen vara som kan standardiseras, kvalitetssäkras och effektivt produceras och spridas. Att just skolans och den högre utbildningens organisering bygger på önsketänkande och orimliga förväntningar är olyckligt; att inte fler i ledande ställning och på ansvarsfulla positioner förstår och bryr sig mer om KUNSKAPENS karaktär och unika kvaliteter är djupt oroväckande eftersom samhället idag är mer komplext än någonsin. Dessutom lever vi i hög grad på lånad tid i och med att klimatet förändras allt snabbare, som en konsekvens av vårt sätt att leva och de kunskaper samhället vilar på.

Kunskap är ett mål man aldrig når. Lärande är en strävan upp, ut och bortom tillvarons gränser och livets begränsningar. Skolans uppgift är inte att informera och forskare producerar inte fakta. Alla som finns och verkar i såväl utbildningssystemet som samhället är delaspekter av samma kunskapsgenererande och självorganiserade anordning. Skolan är en plats, ett sammanhang, där kunskap UTVECKLAS. Vi måste komma bort från målfokus, prestationstänkande och resultatfixering samt mätande, jämförande och konkurrens. Bara genom att SAMARBETA kan kunskap utvecklas, och endast i en miljö där man bryr sig om varandra, där man är ödmjuk och inte ser misslyckande (det gäller lika för såväl lärare som elever/studenter) som ett problem, kan lärande bedrivas. Samverkan är nyckeln till kunskap, och ju fler som deltar i arbetet desto bättre blir resultatet.

Läraryrket håller på att förändras, liksom skolan och den högre utbildningen även om det finns en eftersläpning i systemet. En del äldre lärare lämnar yrket och många av de som väljer att stanna kvar brottas med en växande frustration över att arbetet handlar mer om annat än om KUNSKAP och LÄRANDE. Oron och sjukskrivningarna är alarmerande signaler på tillståndet i kunskapsskolan och indikationer på kunskapens status i utbildningssystemet. Kunskapsnationen Sverige står inför ett vägval; antingen placerar vi kunskapen i centrum och låter lärare vara LÄRARE, eller också gör vi om skolan till en informationsförmedlande och faktaproducerande organisation. Dagens dubbla budskap är förödande för både lärarna och kunskapsutvecklingen. Det finns inga genvägar till kunskap eftersom lärande är en omväg och vishet en strävan. Utan ödmjukhet och insikt om att det är vägen som är målet kan ingen kunskapsskola växa fram och därmed kan heller inget kollektivt engagemang främjas. Liksom ifråga om klimatförändringarna är utvecklingen, eller i skolans fall avvecklingen, inte linjär; förr eller senare når samhället en tröskel och väl där blickar vi ut över okunskapens avgrund och står oskyddade och hjälplösa inför dumheten, girigheten, misstänksamheten och allt annat som endast kunskap kan skydda oss och vårt samhälle från. Det är med andra ord inte för att få kunskap man går i skolan eller utbildar sig, det är för att rusta sig inför tillvarons öppenhet och det ständigt närvarande och idag växande hotet från människors informerade okunskap, dumhet och ignorans.

Ekonomiska band, och andra

Banden mellan människor kan vara starka eller svaga. Samhällets hållbarhet handlar i mångt och mycket om kopplingar mellan individer och verksamheter, om intensiteten i den mellanmänskliga utbytet. Balans mellan är dock viktigt. Allt för mycket kollektivism och individualism leder till problem. Blir sammanhållningen för hård kvävs individerna under kollektivets tyngd, och om individualismen drivs allt för långt löses banden mellan människorna upp och risken finns att ett allas krig mot alla bryter ut. Utmaningen vi alla måste hantera är att att både ta hand om varandra och oss själva, samtidigt och lika mycket.

Mångfald är svårt men nödvändigt; mångfald i den vidaste betydelsen av ordet, på livets och samhällets alla områden är nyckeln till hållbarhet. Samhället är ett slags buffert, en garanti för både individens och kollektivets rättigheter. Samhället är liksom kunskapen allas och ingens. Det handlar inte längre om vänster eller höger, idag är HÅLLBARHET viktigare än allt annat. Hållbarhet på det sociala området handlar i korthet om att värna demokratin, hantera mångfalden, garantera kunskapsförsörjningen och se till att rättssystemet fungerar. Om politiker i sin jakt på makt går till val med löften om lägre skatt och minskat inflytande för politiken (vilket låter som lite av en paradox), om man lovar mer frihet för individen banar man samtidigt, oundvikligen väg för framväxten av monopol av olika slag.

Människor har svårt att se bortom det omedelbart förnimbara och givna. Ingen vill ha MINDRE pengar i plånboken och sänkt skatt är en quick fix, men den typen av lösningar gynnar bara de som redan har pengar och förfogar över makt. Skatt handlar, givet att vi lever i en demokrati, om att OMFÖRDELA makt. Skatt är ett verktyg för att öka samhällets hållbarhet. Även här handlar det om balans; för mycket eller för litet skatteuttag leder till olika problem. Skatten ger politikerna makt att värna samhället som utgör garanten för individens fri- och rättigheter. Om företagen tillåts växa och tjäna allt för mycket pengar kommer det för eller senare att leda till att företagen får mer makt än politikerna. Redan idag är maktfördelningen oroväckande skev, vilket leder till att multinationella företag i princip kan skapa sina egna regler och kan använda sin makt för att spela ut länder, regioner och människor mot varandra för att öka sin vinst. Miljöhänsyn kostar pengar och den som har makt nog att slippa betala och bara anser sig ansvara inför företagets anonyma massa av avkastningshungrande aktieägare kommer att motarbeta politikerna och vänta in i det längsta innan man gör det man måste och världens samlade miljöforskare menar borde gjorts för länge sedan.

Kulturen är den plats, det sammanhang, där individerna, ekonomin och miljön strålar samman. Utan balans mellan delarna blir helheten dysfunktionell. Där står vi idag. Så ser utmaningen ut. Det finns inga enkla lösningar och ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det spelar roll vilket parti man röstar på och hur man tänker när man planerar sin semester eller står i affären för att handla middagsmat. Allt spelar roll, alla önskningar och handlingar sammantaget leder till utvecklingen av det samhälle som utgör förutsättningen för mänsklighetens framtid.

Jag sitter verkligen inte inne med någon lösning, men jag tänkte dela med mig av en tanke som med åren vuxit fram och som blivit både viktigare och allt mer integrerad i mitt liv viktigare. Det handlar om pengar och (konsument)makt. Jag försöker ta ansvar genom att spara mina pengar i etiska och klimatfonder. Jag köper (i princip) inte kött och väljer i möjligaste mån ekologiskt. Kan jag så undviker jag att handla det jag behöver av företag som strävar efter monopol; jag försöker välja lokala, småskaliga producenter, tillverka och tjänsteutövare. Fikar gör jag helst på små, privatägda kaféer, vilka trängs undan allt mer av det invasiva förteget med monopolambitioner; Espresso House. Om inte vi konsumenter värnar mångfalden och väljer varor med vårt intellekt istället för på känsla eller med plånboken kommer valfriheten som hålls så högt snart att vara ett minne blott, och dne utvecklingen påskyndas om vi dessutom väljer att rösta på politiker som lockar med lite mer pengar i plånboken som vi får betala för genom att minska vår personliga makt och öka företagens.

Under arbetsåret fokuserar jag på att spara pengar, men på sommaren tillåter jag mig att konsumera. Bland annat brukar jag kombinera den årliga resan ner till Malmö/Köpenhamn och Skånes nordvästkust med ett besök på keramikverkstaden Wallåkra som tillverkar saltglaserade skålar, förvaringskärl och liknande. Där upprätthåller man i liten skala ett gammalt hantverk och man är direkt beroende av att människor köper deras varor. Jag handlar där lika mycket av solidaritet med småskaligheten och hantverket som jag gör det i protest mot monopoliseringen. Höganäs, som är mycket mer känt, tillverkar också saltglaserad keramik och den kostar lika mycket, men deras tillverkning är förlagd till Thailand. Jag är svensk och vill värna svenskt hantverkskunnande och svenska arbetstillfällen, därför väljer jag allt oftare och på allt fler områden, ju mer pengar jag tjänar, att konsumera lokalt och småskaligt samt hållbart producerade varor och tjänster. Det gör mig inte til en bättre människa och var och en får göra som hen vill. Allt och alla hänger emellertid ihop. Inser vi inte det, bryr vi oss inte om varandra, värnar vi bara oss själva och vår egen ekonomi och tänker kortsiktigt, kommer den frihet och det samhälle vi vant oss vid att ta för givet snart att vara ett minne blott.

Tänk på detta och vad du värderar mest och tror på, i väntan på nästa regering; det skulle jag vilja uppmana alla till. Och låt oss sedan samtala med varandra om olika lösningar och vägar fram mot ett hållbart samhälle.

Bildning, mångfald och hållbarhet

Återvänder till frågan om bildning, till den ständigt aktuella frågan om vad vad man ska lära sig och hur man ska hantera kunskap. Till tankarna på en mer kunskapsintensiv högskola. Utvecklingen i dagens samhälle oroar. Bildning är bra, det ska vi ha; sägs det i högtidstal och i samband med utnämningar. Fast egentligen bara där. Fortfarande finns trots allt en lockande, guldskimrande glans över detta med bildning och ingen ifrågasätter den. Paradoxalt nog tvingas man samtidigt konstatera att väldigt få satsningar görs på bildning. I tider av kris och neddragningar är det bildningsinnehållet som först får stryka på foten. Det är kurser med högt bildningsinnehåll som har lägst söktryck och följaktligen blir det dessa som läggs ner först. Tänkte försöka bringa lite reda i detta paradoxala förhållande. Frågan och problemet handlar om många olika saker. Först, vad är bildning? Sedan, vad ska vi ha den till. Därefter, vem ska utveckla och förvalta den?

Vad är bildning, till att börja med? Om det råder det ingen riktig enighet, men det går i alla fall att se två tydliga aspekter eller spår i resonemanget. Bildning som innehåll, ett slags kanon av klassiska texter som anses fånga innebörden i det man benämner bildning. Listan på texter är dynamiskt föränderlig och det förs en ständig debatt om vilka verk som kan anses kvala in på listan. Tyvärr och olyckligtvis stannar det ofta där. Det blir sällan mer än just en evig diskussion om vilka författare och verk som ska ingå i kanon. Det andra spåret eller aspekten av bildning handlar om form. Här förknippas bildning inte primärt med ett speciellt innehåll, utan anses mer vara en teknik för att organisera tänkande och värdera utfallet av olika tankestilar. Kritiskt tänkande är denna bildningsaspekts adelsmärke. Det är den definition av begreppet som jag själv förfäktar. Kanon har sina poänger, men tänker man så tenderar bildning att bli något man försvarar mer än använder.

Bildning måste sättas i verket, måste användas och avsätta spår i världen för att bli meningsfull. Det är i alla fall min fasta övertygelse. Och det leder över till frågan om vad vi ska ha bildning till, som är den viktigaste aspekten av bildning. För om man inte kan svara på den frågan kan man heller inte försvara bildningens roll på universiteten och högskolorna. Bildning får inte bli ett självändamål, någon som per definition anses gott, i sig. Den måste kunna försvaras på en rad olika sätt. Bildning riskerar annars att bli ett slags grädde på moset. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Just därför måste alla som säger sig värna och försvara bildningen kunna presentera hållbara argument för varför man ska satsa resurser på bildning. Vill man ha bildning måste man kunna argumentera för dess nytta, även om man har aldrig så goda argument för att vara kritisk till nyttobegreppet i sig.

Om humanvetenskaplig kunskap ställs mot annan kunskap och om all kunskap jämställs riskerar kunskapen som humaniora bidrar med att framstå som obegriplig, och humanisterna får lägga en massa tid och resurser på att värja sig mot fördomar, förklara missförstånd och kämpa mot illvilja och okunskap. Det är därför jag ser diskussionen om bildning som så oerhört viktig. Den behövs för att samhället ska kunna uppskatta och ta till sig all den värdefulla kunskap som humanister kan bidra med i samhällsbygget. Behovet av bildning har som jag ser det uppstått just för att forskning allt mer kommit att förknippas med enkla lösningar på temat: Forskning visar. Bildning utgör en betydelsefull motpol till ekonomiseringen, snuttifieringen och förenklingen av kunskapen.

Ett exempel från mitt liv på hur svårt det är för bildning att nå igenom i bruset av röster: För några år sedan satt jag i 20 minuter i en studio på radiohuset i Göteborg och svarade på frågor om alkohol och droger. Det var en journalist på P3 som intervjuade mig, och jag vinnlade mig verkligen att tala om resultatet av min forskning på ett enkelt och tydligt sätt, för att passa den lite yngre publiken. Tyckte även att jag fick möjlighet att uttrycka mig på ett nyanserat sätt om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och där jag humanist tycker att jag har massor att tillföra, inte som alternativ till annan forskning utan som komplement. Jag kände mig nöjd med intervjun och det kändes som väl investerad tid att offra en förmiddag på den så kallade tredje, folkbildande, uppgiften. Jag visste att intervjun skulle redigeras till ett fem minuter långt inslag, och jag fick frågan om jag fått med allt och tyckte jag var tydlig med vad som var viktigast. Besviken tvingades jag sedan lyssna på mig själv uttrycka självklarheter under tre minuter (för på P3 ska det ju spelas lika mycket musik som det talas) som bara bekräftade fördomarna, som jag var tydlig med att jag med min forskning ville motverka. Jag känner spelreglerna och kan ta det, men det är ju för att synen på kunskap ser ut som den gör som humanister ständigt hamnar i den där situationen. Jag är hjärtinnerligt trött på det! Talet om bildning är dock inte ett hinder för humaniora utan en förutsättning för framväxten av ett mer hållbart kunskapssamhälle där humaniora erbjuds plats på egna meriter, istället för som idag blir inbjuden med armbågen och på naturvetenskapens premisser. Humaniora behövs, menar jag eftersom få andra (mer direkt "nyttiga" och tillämpbara) ämnen verkar bry sig om akademisk mångfald. Humaniora och bildning är två sidor av samma mynt, inte två saker som utesluter varandra. Värdet med humaniora är inte bara bildningen, men bildningen är en betydelsefull del av värdet.

Varför uppskattar inte samhället kunskapen som humaniora förvaltar mer? Varför ser inte politiker och arbetsgivare värdet av humaniora? Jag ser bildning som en förutsättning för arbetet med integration. Utan självinsikt kan samhället inte bli hållbart, och där finns en stor del av nyttan med humaniora. Nyttan med humaniora handlar om kunskaperna och kompetenserna att skapa självinsikt. Humaniora handlar om människan, om oss själva. Humaniora är den enda vetenskapliga disciplin som inte bara problematiserar den andre utan lika mycket normen, makten och det som tas för givet. Humaniora handlar om kultur och det som finns mellan människor. Vi har som jag ser det inget migrationsproblem, vi har ett samhällsproblem som bara kan lösas gemensamt. Där spelar kombinationen humaniora och bildning en viktig roll. Det är olyckligt om vi accepterar föreställningen att det skulle handla om antingen eller, när det så väldigt ofta handlar om både och. Just det där både-och, förmågan att hantera komplexitet, är en annan av humanioras förtjänster.

Lika viktigt som det är att humaniora och bildning finns på högskolan är det att allmänheten får del av insikterna. Samhället skapas inte uppifrån och ner, utan nerifrån och upp. Det är ur folkdjupet politik, kunskapssyn och mångfald skapas och det är först när kunskapen når dit som samhället kan bli hållbart. Humaniora och bildning handlar om demokrati och samhällets intellektuella klimat. Jag ser ett stort behov av en annan syn på forskaren, inte som en expert utan som en utbildad medmänniska som lever i samhället tillsammans med alla andra och vars kunskaper integreras i vardagen, ute på arbetsplatser, på gator och torg samt i vardagen. En viktig poäng med bildning är att det handlar om hur kunskapen omsätts i vardagen och kommer till nytta i samhället. Sanningen är ju den att vi inte bara behöver ny kunskap, lika viktigt är det att kunskapen vi redan har kan användas på ett klokt sätt. Humanioras värde handlar om det, om att kritiskt granska även synen på kunskap. Likställs humaniora med annan forskning riskerar särarten i ämnet och mångfalden i akademin att gå förlorad.

Vad vi behöver är en annan och mindre instrumentell syn på kunskap, och en annan syn på utbildning. Livslångt lärande handlar inte om att samla på sig kunskaper, utan om att ständigt vara öppen för att lära nytt och lära om. En annan syn på misslyckande behövs också, inte som slutet på något utan som början. Behovet av flexibilitet talas det ofta om, men inte i termer av rörlighet. Flexibiliteten som efterlyses av näringslivet handlar allt som oftast om arbetsgivarnas rätt att välja och vraka bland de arbetssökande . Mångfald handlar inte om hudfärg eller kön, utan om alla aspekter av begreppet och kanske framförallt om olikhet i tänkandet. Här har humaniora en central roll att spela. Mångfald och hållbarhet är utmaningar som ständigt måste hanteras, inte problem som kan lösas med hjälp av riktade forskningsinsatser. Vi behöver en mer öppen och generös akademi som inte dignar under orimliga krav på prestation eller som måste visa ekonomiskt resultat.

Varför skiljer sig det önskade läget så mycket från hur det ser ut? Tyvärr misstänker jag att det inte handlar om okunskap eller bristande intresse. Jag misstänker starkt att det handlar om informerat ointresse. Problemet är inte att man inte vet eller förstår, utan att man aktivt valt bort humaniora eftersom ämnet uppfattas som besvärligt. Därför behöver politikerna inte bli mer medvetna, samhället behöver istället en annan syn på kunskap. Bildning är en annan syn på kunskap, och med bildning följer förmågan att uppskatta humaniora. Inte minst därför tycker jag det är olyckligt att ställa bildning mot humaniora. För mig handlar kampen för bildning inte om att föra fram humanioras förträfflighet. Jag ser bildning som en förutsättning för humaniora. Utan en utbredd förmåga i samhället att uppskatta bildning kommer humaniora att få svårt att hävda sitt värde. Humaniora kan inte reduceras till bildning, det är viktigt, men minst lika viktigt är att vara medveten om att bildning inte bara handlar om humaniora. Jag tror faktiskt att humaniora behöver bildningen mer än bildningen behöver humaniora.

Mångfald är inte ett mål, det är utgångspunkten för liv. Därför måste mångfalden värnas, och det är omöjligt utan motstånd mot enhetstänkandet och strävan efter att hitta den eller det enda och den eller det bästa. Humanioras och bildningen värde finns som jag ser det där, i förmågan att förstå värdet av mångfald och i kunskaperna och verktygen som behövs för att skapa förutsättningar för mångfald i ordets vidaste bemärkelse.

Rätar ut några missförstånd angående yttrandefrihet

I ett öppet och demokratiskt samhälle måste alla garanteras rätten att utrycka sina åsikter. Om rätten till yttrandefrihet används för att sprida lögner utmanas dock demokratin på ett otillbörligt sätt. Misstankar och rykten som florerar och sprids med motiveringen att man får tycka vad man vill och att ordet är fritt är uppenbart demokratifientliga handlingar och måste därför fördömmas. När Voltaire tillsammans med andra upplysningsfilosofer på 1700-talet drog upp riktlinjerna för friheten, jämlikheten och den medmänskliga gemenskapen var han tydlig med att rätten att ha och uttrycka ÅSIKTER är viktigare än att vara överens. Demokratin bygger inte på att man tycker lika, utan på att man förstår varandra och gemensamt värnar samhällets öppenhet, att man lär sig respektera varandras olika åsikter. Kanske eftersom det moderna samhället inte var så utvecklat som det är idag anslöt sig Voltaire dock inte till demokratin, trots att han var kritisk till och motarbetade religiös intolerans, politiskt förtryck och okunnighet och fördomar på alla områden. Eller kanske just därför; han insåg att demokrati utan ansvar, anständighet och i avsaknad av kollektiv respekt för KUNSKAPEN aldrig kommer att kunna fungera.

För att demokratin inte ska lösas upp i ett allas krig mot alla och öppenheten förvandlas till ett förödande slagfält krävs att man håller sig till vissa grundläggande regler. Kunskapen måste respekteras och lögner samt missförstånd bekämpas. Om kunskap och fakta jämställs med och används som synonymer för åsikter, om allt fler anser det vara deras rättighet att tycka vad de vill även om sådant som går på tvärs mot vetenskap och beprövad erfarenhet, om känslan tillåts övertrumfa vetandet, segrar dumheten. Och därifrån leder vägen snabbt utför. Dilemmat är att alla försök att kontrollera människors tankar och åsikter förr eller senare också leder till förödande konsekvenser och hotar demokratin.

Hur gör man då? Yttrandefriheten är dubbelriktad och därför har alla ett ansvar för att värna den. Om inte vi som tror på och kämpar för demokratin och det öppna samhället försvarar kunskapen och använder vår rätt att yttra oss för att påpeka för den som sprider lögner att det är just vad hen gör, blir vi medlöpare till de antidemokratiska rörelser som försöker skrämma oss till tystnad och som använder demokratin och öppenheten för att underblåsa ogrundade känslor av hot och för att sprida lögner och åsikter som inte är förenliga med deklarationen om mänskliga rättigheter, som demokratin ytterst vilar på. Falska påståenden är lögner, inte åsikter. Tummar man på den skillnaden är man ute på ett sluttande plan alternativa som förr eller senare slår tillbaka på en själv. Titta på Donald Trump, på hur man allt mer målar in sig i ett hörn och allt hetsigare måste försvara sig för alla lögner, halvsanningar och problematiska åsikter han utryckt.

Man kan tycka att straffet för våldtäkt ska höjas och att asylsökande som döms för brott ska utvisas. Det är legitima åsikter som fritt måste kunna uttryckas. Men hävdar man att våldsbrotten ökat i Sverige fast statistik och forskning talar mot är det påståendet är det inte en åsikt längre, i bästa fall är det ett missförstånd. Självklart måste man tillåtas ha fel, men den som använder sin grundlagsskyddade rätt att uttrycka åsikter för att sprida lögner och falska anklagelser måste vara beredd  på att utsättas för kritik. Och det är då inte personens åsikter som kritiseras, utan felaktigheterna och missförstånden som torgförs. Om världens samlade forskare hävdar att klimatet förändras av människans sätt att leva är det inte ett uttalande man kan anmäla avvikande åsikt om. Påståendet är underbyggt av empiri som granskats kritiskt, det är inte bara något som några TYCKER. Samma gäller våldsstatistiken i Sverige. Om en ensam polis hävdar att läget är katastrofalt i förorterna är det en åsikt, och om den åsikten går på tvärs mot aktuell forskning och polismyndighetens samlade bild av läget bör åsikten inte spridas vidare. Inte av någon som säger sig värna demokratin och öppenheten i alla fall, och yttrandefriheten skapades inte för att vem som helst ska garanteras rätten att säga vad som helst om vilka företeelser man önskar. Bara för att man kan betyder inte att det är rätt och att man bör.

Av rätten att yttra åsikter följer heller inte någon rätt att bli lyssnad på eller tagen på allvar. Väljer man att outa sin egen dumhet och sitt ointresse för demokrati och öppenhet får man stå sitt kast och finna sig i att bli kallad både det ena och andra, utan att kunna hävda att det är en kränkning. Kritikern uttrycker en legitim och grundlagsskyddad ÅSIK. Yttrandefriheten handlar som sagt om allas rätt att uttrycka sina åsikter och tycker man att någon är korkad eller delar med sig av vidriga åsikter garanterar yttrandefriheten även kritikerns rätt att uttrycka sin ärliga åsikt om idiotin. Där och när åsikter betraktas som synonymer med fakta och kunskap kommer demokratin förr eller senare att lösas upp och yttrandefriheten kommer då snart att begränsas eller avskaffas helt. Därför är det så viktigt att ta ansvar för och försvara den värdefulla rätten, samt att kritisera alla som inte förstår eller bryr sig om vad som är vad.

Konstens ovärderliga kompetens

Utan en väl utvecklad, kollektiv förmåga, i samhället som helhet, att skapa samt utveckla och använda fantasi går mänskligheten under. Konst handlar om fantasi, om att tänka och göra det som ingen annan tidigare tänkt, om att tänja på ramarna och undersöka gränserna för det som går att föreställa sig. Konst handlar inte om att tänka utanför någon box (det är en pinsam floskel), utan om att tänka utan hänsyn tagen till boxar och konventioner och om att gestalta helt nya uttryck. Anledningen till att mänskligheten går under om denna förmåga utarmas är att om allt reducerats till siffror och kända fakta och om utvecklingen styrs mot förment realistiska och klart formulerade mål har tillvaron berövats sin vitalitet och livet upphört att vara levande. Att vara människa är att hantera det okända och utmana gränserna för tillvaron. Meningen med livet finns inte, den måste SKAPAS. Och det är en av konstens uppgifter.


Under valrörelsen talade SDs kulturpolitiska talesman om att partiet vill förbjuda alla konstnärliga uttryck som inte stämmer överens med partiets bild av Sverige och de värderingar SD menar är svenska. Om en sådan politik drivs igenom vore det förödande för samhällets vitalitet och långsiktiga hållbarhet. Kultur är förändring mer än något annat och alla försök att hindra eller styra förändringen i en speciell riktning som hittills genomförts i mänsklighetens historia har ändat i katastrof. Lika illa är det att driva en politik som går ut på att konsten inte ska få stöd av det allmänna, att utlämna den till marknadskrafterna. Konst är inte uppbygglig och heller ingen vara; utan något HELT annat. Det oroar mig att förståelsen för konstens roll i samhället utmanas och att så många bryr sig så lite om den. Exemplen på försök att förlöjliga konstnärer och konstnärliga utryck är oroväckande många och vore det inte så allvarligt skulle man kunna le åt dumheten.

Det som får mig att aktualisera dessa tankar, som tangerats många gånger här på bloggen, är helgens besök på Louisiana, Humlebaek, Danmark. Dit återvänder jag ständigt. Första gången jag var där var jag 10 år, och sedan har det blivit många, många besök. Bara byggnaderna är värt ett besök; oerhört inspirerande plats. Den aktuella utställningen handlade om månen. Nästa år är det 50 år sedan Armstrong tog sitt lilla steg, och mänskligheten sitt gigantiska kliv. Månlandningen var en triumf för vetenskapen och ingenjörskonsten.

Bilderna är tagna av den dräkt som Armstrong använde när han tog sina steg på månen. Insikten om att kläderna varit på månen fångar i alla fall min fantasi.

Handsken på bilden användes av Eugene Cernan som reste med Apollo 17, 1972, och han var den senaste människan som satt sin fot på månen. Idag vet jag inte hur man tänker och om det finns något intresse av att resa till månen, men dess förmåga att trigga fantasin är fortfarande stor, stark och högra grad levande.

Utställningen visar hur länge månen på olika sätt fångat människors fantasi och triggat kreativitet hos både forskare och konstnärer. Galilei och Johannes Kepler (vars texter och bilder visas på Louisiana) riktade sina blickar mot månen, vilket fick dem att inse att jorden inte var universums centrum. Månen har alltid funnits där och konstnärer har fascinerats av den, dess ljus och olika faser. Det är nästan omöjligt att inte börja fantisera när man ser månen. Kreativitet är dock inget som bara kommer av sig själv, det är en kompetens som kan utvecklas och som behövs för att samhället inte ska stagnera. Månresornas historia började till exempel inte med rymdkapplöpningen och Kennedys berömda ord från den 25e maj 1961, om att USA inom 10 år skulle placera en människa på månen. Den kreativa processen som kröntes av Apollo 11 påbörjades långt före det. Jules Verne skrev sin bok Resan till månen redan vid slutet av 1800-talet, och filmen med samma namn hade premiär 1902. Och så där är det med allt, det börjar sällan där och när man tror. Det finns åtminstone alltid en förhistoria.

Fantasin är en urkraft och den kan inte tyglas utan problem. Utarmas förmågan eller om den till och med fördöms eller utsätts för restriktioner går det ut över samhällets långsiktiga hållbarhet. Kreativitet är vitalitet och utan den finns inget liv. Tänk på det nästa gång du skrattar åt ett konstprojekt du inte förstår. Det är inte självklart att det är konstnären eller konstverket som är problematiskt, det kan mycket väl vara du som väljer att ställa dig på fel sida och senare kommer att skrattas åt. Förhoppningsvis blir det enklare att förstå konsten om man tänker så och om inser att det handlar mer om en kompetens än om enskilda uttrycks estetiska värde.

Konsten är en upptäcktsresa som ständigt rör sig i alla möjliga och omöjliga riktningar. Den dag konsten INTE utmanar gränser eller trotsar fantasin är den död, och förr eller senare kommer samhället och kultren som låter det bli så eller som tvingar fram den utvecklingen också att vara dött.

En kunskapsintensiv högskola

Sitter på ett tåg och utanför fönstret passerar det halländska landskapet revy. Det är helg. Tänker, som så ofta, på mitt arbete. Som lärare är jag aldrig ledig, jag tar bara paus ibland. Arbetar man med kunskap måste man dels vara i arbete, dels få distans till arbetet. Kunskapen utvecklas i mellanrummen. Växlingarna är viktigare än vad som händer i arbetet och på fritiden. Lärande är en dynamisk och ömsesidig process. Vi får den kunskap vi förtjänar och det lärande vi skapar förutsättningar för. Det finns inga genvägar. Just därför är det lätt att bli dyster över utvecklingen. Jag vet att många av mina texter om skola och utbildning andas pessimism, men det blir så eftersom jag bryr mig så mycket. Kunskap och lärande ger mitt liv mening och riktning; är mitt liv.

Detta är nu inte en dystopisk post. Denna text skriver jag för att jag av en slump fann en text som fyller mig med hopp. Det är professor Lars Strannegård på Handelshögskolan i Stockholm som skriver på DNs sida för kulturdebatt om ett brev som några studenter skrivit till Handelshögskolan, där man klagar på att man inte får tillräckligt med kunskaper om klimatfrågan och ekonomisk ojämlikhet. Hans svar och sätt att tänka, liksom studenternas krav, fyller mig med hopp. Han skriver till exempel (jag citerar inte hela inlägget, bara delarna som fångar dess andemening och det som gör mig glad):

Sedan ett antal år har vi ökat inslagen av konst och humaniora i miljön med syftet att göra Handelshögskolan än mer kunskapsintensiv. Vi vill inte berätta för våra studenter vad de skall tycka, utan stimulera dem till att tänka. Vi vill att de skall få djupa kunskaper inom våra kärnämnen och öka sin kritiska förmåga och sin kulturella förståelse. Målet är att de skall se världen ur många olika perspektiv, reflektera över sin egen roll i världen och höja sin medvetenhet om vem som styr deras attityder, preferenser och livsval.

Högskolan ska vara kunskapsintensiv och studierna måste vara självständiga, annars är det inte HÖGRE utbildning man bedriver. Innehållet på kurserna måste också ha bredd och djup. Förmågan att tänka kritiskt måste utvecklas på egen hand, den kan man inte undervisa om eller förmedla med hjälp av instruktioner. Kunskap och kompetens är aldrig isolerade företeelser. Mening uppstår alltid i och relaterar alltid till ett sammanhang. Kvaliteten i den högre utbildningen är ett resultat av samverkan mellan ledning, lärare och studenter. På högskolan förväntas man bedriva SJÄLVSTÄNDIGA studier och det innehåll som erbjuds måste man själv sätta sig in i och arbeta kritiskt med. Att vara och verka på högskolan som student handlar om att ta eget ansvar för sitt eget lärande och de kunskaper man väljer att fördjupa sig i. Det spelar ingen roll hur engagerade lärarna är eftersom studenterna alltid är fler och kulturen som skapas är ömsesidig. Jag kan inte dra mig till minnes att jag mött några studenter som ställt den här typen av krav på mig som lärare; studenter som vill ha MER kunskap, FLER uppgifter och HÅRDARE krav. Det är ovanligt, men också väldigt hoppingivande.

När nu en grupp studenter i DN skriver att de vill ha mer av detta så är det en mycket tydlig signal till oss som försöker göra utbildningen så relevant som möjligt. Vi anser inte att vi på något sätt är färdiga eller att vi ens har nått ett delmål. Världen står inför nästintill oöverblickbara utmaningar och Handelshögskolan utbildar individer som ofta får beslutande positioner i samhället. Därför har vi ett ansvar att ständigt utveckla och förbättra våra utbildningar för att förbereda våra studenter att möta och förändra den värld de går ut.

När studenterna kräver mer och visar att de vill öka sitt engagemang väcks lusten att lära hos alla verkliga lärare. Jag har inget som helst intresse av att göra mindre, jag vill göra mer. Antingen gör jag på eget initiativ och med utgångspunkt i mina personliga intressen, eller också gör jag det på studenternas initiativ. Det senare är mer givande eftersom krävande studenter tvingar mig upp på tårna och hjälper mig inse var gränsen för mina kunskaper går. Det är där jag vill vara, vid gränsen. Det är när jag inser att jag har fel och när jag befinner mig i okänd terräng och inte riktigt vet som jag känner mig som mest levande. Jag vill utmanas och blir ledsen när jag tvingas hantera önskemål om mindre text och sänkta krav. Därför fyller Strannegårds text mig med tillförsikt och glädje.

Vår tids utmaningar sätter stora krav på hur vi skall bedriva utbildning. Vi på Handelshögskolan vill ta ansvar för vilken typ av värld som våra utexaminerade studenter är med och skapar. Därför behöver vi, precis som alla andra utbildningsinstitutioner, få ständig återkoppling om vi gör rätt eller inte. Så när jag söker efter det ord som bäst fångar vad jag vill säga till de fem studenterna är svaret enkelt. Ordet är tack.

Jag instämmer och säger också TACK, till både Strannegård och till alla studenter som ställer krav på sin utbildning, till alla som vill utmanas och leva upp till mer än bara minsta godtagbara standard. Tänker på bildning och letar bland posterna på bloggen. Det jag skrev 2011 om ämnet är lika aktuellt idag, och kanske (förhoppningsvis) håller saker och ting på att förändras i rätt riktning.

Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är detta att tillhandahålla användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Det är i linje med den typen av resonemang som jag argumenterar för bildningens nytta. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar.

Användbarhetsaspekten har tyvärr underkommunicerats av bildningens förespråkare, om den inte har ignorerats helt. Det är frustrerande att se hur många försvarare av bildning som håller sig med en föraktfull inställning till dem som inte ser nyttan med bildning. Ännu värre är det att själva frågan om nyttan med bildning, av en del, anses handla om att sälja sin själ till djävulen. Men med en sådan inställning till det egna arbetet och de kompetenser man har gräver man sin egen grav. Varför skall samhället satsa medel på bildning om inte ens de som förvaltar bildningen kan tala om till vad den kan användas? Det går över mitt förstånd hur den som gör anspråk på att vara bildad kan hålla sig med en sådan inskränkt och världsfrånvänd inställning. Det är hög tid att kliva ner från elfenbenstornen, ta på sig arbetshandskarna och delta i byggande av samhället. Våra kompetenser behövs och är viktiga. Dags att visa det, i handling!

Bildning är nyttigt, både här och nu och på sikt! Genom att tillägna sig bildning får man förmågan att tänka kritiskt och man lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem. Det är i högsta grad samhällsnyttiga egenskaper. Utan dessa egenskaper, utan kritiskt tänkande och analytisk förmåga, faller samhället ihop som ett korthus. Bildning är därför inte nyttigt, det är livsavgörande för livet som vi känner det. Detta måste alla vi som ser oss som bildningsföreträdare inse, formulera och kommunicera till resten av sammhället. Att lägga sig i fosterställning och vagga kommer inte att lösa finansieringen som är det fundament som bildningens framtid vilar på, i det samhälle som vi lever och verkar i här och nu. Att fjärma sig på sin kammare och odla drömmen om förr i tiden, då bildningen uppskattades och allmänt ansågs ha ett värde i sig. Tyvärr, den tiden är förbi. En bildning som är i otakt med tiden är per definition ingen bildning, om ni frågar mig. Ingen kommer att satsa på bildning av barmärtighet. Det är upp till oss att försvara vår ställning och bevisa vår nytta.

Slutligen vem ska utveckla och förvalta bildningen? Ska bildning förmedlas i speciella kurspaket på universiteten, eller ska det spridas brett och genomsyra hela samhället? Svårt att uttala sig om detta. Frågan är komplex, och det ena förutsätter delvis det andra. Vem ska utbilda dem som ska sprida bildningen, till exempel? Är bildning ett ämne i eget namn, eller ett inslag i och en aspekt av kunskap? Tänk om det var det vi talade om, om det var sådana frågor som debatten om skolan och den högre utbildningen fokuserade på. Tänk om! Utan engagerade studenter som inser att de spelar i samma lag som sina lärare och som ställer höga krav och har ett eget intresse och personligt driv kan den högre utbildning aldrig bli högre. Låt oss aldrig glömma det.