Vetenskap som beskriver, förutser eller förändrar

Vetenskapen är en allt annat än enhetlig verksamhet där man bara undantagsvis är överens, och även om alla metoder som används har som mål att nå mer och bättre kunskap finns det inte en enda vetenskaplig metod, det finns alltid flera. Att vara och verka som forskare handlar om att söka och utveckla kunskap, det förenar gruppen forskare, men hur man gör det och vad som räknas som ett godtagbart resultat är en öppen fråga utan givet svar. Det känns viktigt att påpeka det eftersom det sprider sig en föreställning i samhället om att saken skulle vara avgjord och att alla forskare är överens. Jag reser här inga anspråk på att sitta inne med några svar men jag har för avsikt att reflektera över några olika sätt att kategorisera vetenskap på för att skilja olika metoder och utgångspunkter åt för att på det sättet skapa förståelse för vad forskning kan handla om.

Vi lever i en kultur där en massa saker tas för givet. Föreställningen att alla frågor har ett enda, bestämt och bästa svar, är ett sådant förgivettagande. Ett annat är att det är forskningens uppgift att leverera det enda rätta svaret. Dessa och andra liknande kulturella föreställningar rörande kunskap påverkar vetenskapen och möjligheten att bedriva forskning. Accepterar vi att alla frågor (oavsett hur de formuleras) har ett svar tvingas vi godta att frågeställarens önskan om att få ett svar är viktigare än forskarens kunskaper och erfarenhet av att söka svar.

Det finns forskare som beskriver världen, forskare som samlar intryck efter principen ju mer/fler iakttagelser desto bättre. Induktion handlar om att samla empiri för att söka mönster och skaffa underlag för det som hävdas i namn av vetenskap. Om det man forskar om är lagbundet är detta en bra metod. Planeternas banor, naturens skiftningar, vattenströmmar och liknande fenomen där det ena leder till det andra går att förstå med ledning av insamlade iakttagelser.

Det finns forskare som bygger modeller för att försöka förutse vad som ska hända i framtiden. Här använder man både iakttagelser och logik för att räkna ut vad som kommer att hända. Kunskapen växer i samspelet mellan teori och empiri där insamlade data ger stöd åt förutsägelser och approximationer. Fysikens kunskapsmål är att försöka räkna på det som komma skall, och det går att göra ifråga om en lång rad fenomen, men handlar det om människor är det vanskligt att lita på modellerna. Ju större grupper av människor man studerar och ju kortare tidsspann man undersöker desto mer pålitliga blir prognoserna, men helt säkra kan de aldrig bli. Litar man för mycket på modeller i samhällsplanering och liknande är risken överhängande att man utsätter samhället för risker. Och därför är det olyckligt om man tänker sig att detta är vetenskapens enda mål.

Jag forskar om kultur och undersöker förutsättningar för förändring (av kultur), genom att skapa verktyg som kan användas i arbetet med att försöka förändra. Det är ett annat sätt att bedriva forskning, varken bättre eller sämre än något annat. Min forskning är lika VETENSKAPLIG som annan forskning, men den handlar varken om att beskriva eller göra förutsägelser. Jag forskar dock om människor som kan läsa det jag skriver och som har en egen vilja och förmåga att agera annorlunda. Detta måste jag som kulturforskare ta med i beräkningen, och därför ser min forskning annorlunda ut än biologer, fysiker och andras forskning.

Vad kommer du fram till? Den frågan får forskare ofta. För kulturforskaren är det inte alltid en välkommen fråga eftersom den är felställd eller den bygger på en felaktig föreställning om att alla forskare arbetar på samma sätt och enligt samma metod. Kulturforskare kommer sällan fram till något bestämt och forskningen leder ingenting i bevis eftersom det som undersöks inte fungerar på det sättet. Kunskapsmålet för kulturforskningen är ett annat än det som vanligtvis antas vara målet med all forskning. Det finns inga givna svar på frågor som rör kultur eftersom kultur inte bara passivt finns där, den skapas, omskapas och förändras hela tiden genom människors integration med varandra och världen omkring.

Jag skriver denna bloggpost för att försöka att förklara varför önskan om att få definitiva svar på frågor rörande kultur leder tanken fel och varför man bör undvika att närma sig kulturen på det sättet. Undersöker man kultur och förutsättningar för förändring är frågorna och reflektionerna viktigare än svaren. Akademin är en kultur och forskning är resultatet av mellanmänskliga överenskommelser, därför är det så viktigt att förstå detta om man verkligen vill förstå kunskap och förutsättningar för lärande. Paradoxalt nog håller det på att växa fram en kultur som, genom att avfärda kulturforskarens försäkran om att det inte går att lämna ett bestämt svar på frågan om vad kultur är, förnekar sin egen existens. Risken är att kulturforskaren härigenom offras för en orimlig vilja att veta något om det som inte går att veta något om. Det är olyckligt att det blivit så, även om jag som kulturforskare kan förstå hur och varför.

Avslutar denna första bloggpost efter påskledigheten med att citera en text jag skrev för några år sedan som fångar just det jag vill försöka visa på här. Texten skrevs med utgångspunkt i boken Café du Monde, av den svenske, världskände antropologen Ulf Hannerz. Det är ett slags memoar, eller reflektionsbok som handlar om hans vetenskapliga gärning. Undertiteln är: Platser, vägar och människor i världsvimlet, som skulle kunna vara en beskrivning på ämnet kulturvetenskap. Böcker är en speciell typ av text, en öppen plats med andra möjligheter för tänkande och reflektion än i en artikel där man måste fokusera och skriva effektivt. Där finns litet utrymme för att låta språket blomma. Sammanfattningen av slutsatserna är viktigare än vägen dit och därför passar boken bättre för att förmedla tankar om kunskap om kultur, menar jag.

Hannerz skriver oerhört vackert och texten vindlar sig fram. Den röda tråden är platserna, globaliseringen, människorna och rörelsen, men det är ingen linjär redogörelse. Det läsaren får sig till livs är en inspirerande och vacker berättelse. Så kunde man skriva inom akademin förr, när det fanns tid att stanna upp och när man kunde tänka efter innan man uttryckte sig om ämnet som beforskats. Jag blir nostalgisk, för jag fick smaka på det där. Sedan togs det ifrån mig, och inte bara mig. Akademin anammade näringslivets ekonomiska logik och förvandlades till en produktionsenhet med prestationskrav och kvalitetsstyrning. Formen blev viktigare än innehållet och kunskapen kom att betraktas som en formalitet, om bara METODEN följdes.

Hannerz skriver inledningsvis om metoden han använt i sin vetenskapliga livsgärning, och han väljer ordet Serendipitet för att beskriva den. Han redogör alltså inte för alla mått och steg som måste tas för att studierna ska kunna betraktas som vetenskap. Han väljer ett ord för att beskriva metoden, och jag förstår precis vad han menar. Jag instämmer. Inom vetenskapen och bland uppsatsskrivande studenter läggs alldeles för mycket tid och fokus på att FÖLJA en på förhand uppgjord metod, istället för att upptäcka, undersöka, analysera och skriva om kulturen som undersökts. Vill man verkligen förstå kultur måste man tänka annorlunda. Det gör Hannerz. Han pekar på tillfälligheternas spel som kulturens främsta kännetecken, och det går aldrig att fånga eller förstå med någon strikt metod. Den kulturvetenskapliga metoden är lika vetenskaplig, för målet är ju (vetenskapligt hållbar) kunskap om det som studerats. Någon enkel och effektiv lösning på kulturens gåta existerar inte, så kravet på att kulturforskaren ska arbeta vetenskapligt, det vill säga följs regler som skapats för naturvetenskapliga ändamål, diskvalificerar och gör verksamheten ovetenskaplig. Damed if you do, and damed if you don't. Så fungerar kulturella normer och därför för humaniora en tynande tillvaro.

Serendipitet är ett ord från engelskan. Det finns inget riktigt bra ord på svenska. Slump är ett slags synonym, men serendipitet rymmer mer och är ett mer komplext begrepp. Letar på nätet och hittar följande definition, som alltså skulle kunna fungera som metodavsnitt i en kulturvetenskaplig bok.

Serendipitet är en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter eller utförande av något annat.

Kunskap om och förståelse för kulturens komplexitet och icke-linjära förändring får man sällan om man följer en plan, och vet man vad man söker, om projektet handlar om att leda en hypotes i bevis, vad är det då för mening med att undersöka saken. Kulturen som undersöks har dessutom förändras innan artikeln publicerats. Och när texten läses påverkar mottagandet av innehållet ofta kulturen som forskaren skriver om. Kultur är rörelse, den uppstår mellan människor och den går aldrig att fånga. Serendipitet är ett ord som kan fungera som påminnelse av just det och det är en fin beskrivning av vad kulturvetenskap handlar om. Flyktlinjer är ett annat ord som fångar samma "kvalitet", både kulturens och kulturvetenskapens. Jag lever i och tillsammans med det jag studerar och snubblar ständigt över oavsiktliga upptäckter som först i efterhand visar sig vara konstruktiva verktyg för förståelse. Att studera kultur är att ständigt överraskas, men det handlar också om att lära sig se och fånga flyktlinjerna när och där de dyker upp. Jag söker förståelse, men den finns oftast inte där jag tror. Därför är tillvarons serendipiteter inte ett problem, det är både en förutsättning, ett verktyg och själva resultatet av det vetenskapliga arbete som kulturvetaren utför.

Ordet användes ursprungligen för att beteckna förmågan att ta tillvara upptäckter, som man kommit över av en tillfällighet vid sökandet efter något annat. Idag avses det ofta också för själva föremålet för upptäckten.

För att bli en bra kulturvetare finns en poäng med att ha problem att följa rigida regler. Serendipitet är en värdefull egenskap. Förmågan att se, förstå och tillvara resultatet av tillfälligheternas spel, i sökandet efter något annat. Just det är vad kulturvetenskap handlar om. Jag är inte (bara) obstinat när jag revolterar mot METODEN eller rasar över kvalitetsstyrningen av den akademiska verksamheten, det är också vetenskapsmannen i mig som gör sin röst hörd. Att göra motstånd handlar inte om att sabotera utan om att värna KUNSKAPEN som går förlorad när barnet kastas ut med badvattnet i jakten på effektivitet, kontroll och överblickbarhet. Det jag studerar och den kunskap jag söker låter sig inte inordnas i en mall. Kulturstudier handlar om serendipitet. Därför bloggar jag, för det är ett medium som passar som hand i handske för det jag söker och vill uppnå.