Målstyrningens och effektiviseringens förödande konsekvenser

Jag följer bara order, någon annan är ansvarig. En för individen behaglig inställning, ett slags frihet från vardagens krav. Någon annan bestämmer och får stå till svars för konsekvenserna. Det är lätt att förstå lockelsen, både för den som slipper ta ansvar och för den som belönas furstligt för att göra det. Alla blir vinnare, eller hur är det med den saken egentligen? Den inledande meningen och tankefiguren den bygger på är en påminnelse om riskerna som byggts in i det system för styrning och förvaltning av allt fler verksamheter i samhället idag. Kraven på effektivisering och jakten på lönsamhet underblåser en logik som gör allt fler till passiva och okritiska följare och allt färre till ledare med allt mer makt. Jag ser med oro på hur det håller på att växa fram ett slags diktatur som tar över allt mer av ansvaret och ledningen för samhället; en rationalitetens och tillväxtens diktatur där ett fåtal ledare dikterar villkoren för det stora flertalet i enlighet med objektiv expertkunskap. Vad kan rimligen gå fel med detta vattentäta upplägg? Hur skulle alternativet se ut? Ska alla få göra som de vill, utan regler och mål, utan uppföljning? Jag hör invändningarna: E du go eller?

Det sägs att vårt samhälle är ett kunskapssamhälle, och det stämmer så klart i många fall eftersom det är högteknologiskt, men eftersom ingen har överblick och få kan eller orkar bry sig om helheten och när bara ett fåtal människor har mandat att ta egna beslut och kan ta ansvar utarmas graden av kollektiv vishet i samhället och ersätts med allt mer differentierad expertkunskap. Problemet utifrån systemets perspektiv är att individuell frihet och personligt ansvar riskerar att gå ut över graden av måluppfyllelse och kan påverka effektiviteten negativt, vilket (kanske) hotar lönsamheten. Det är en kedja av beslut som vart och ett tagna för sig är rationella som försatt oss i den prekära situationen där allt färre förstår eller orkar sätta sig in i frågan om hur klokt det är att agera på detta sätt. När kampen för att få livspusslet att gå ihop tar allt mer tid och intellektuella resurser (och så har det blivit eftersom valfrihet anses vara det högsta goda) är det bekvämt att bara följa order och tänka att någon annan är ansvarig, vilket överallt och alltid riskerar att leda till förödande konsekvenser.

Allt fler lever med och tvingas fokusera allt tydligare på målbilder som kommer uppifrån eller utifrån, som beskriver en ideal framtid och pekar ut, inte bara en riktning utan även ett mål. Ledningen ansvarar för att målet nås och medarbetarna följer order och utför standardiserade handgrepp och följer strikta rutiner. Allt mer kunskap och beprövad erfarenhet flyttas från individer, även högutbildade individer som läkare, lärare och forskare, till system och omvandlas i effektiviseringens och måluppfyllelsens heliga namn till algoritmer. Målen ska vara ambitiösa och den ledare som sätter upp det mest ambitiösa målet anses bäst och får mest makt samt flest resurser och underställda, lojala orderföljare. Systemet fungerar perfekt i teorin, men i praktiken är det långt ifrån självklart att rationaliteten är klok och systemet hållbart eftersom ingen vet något om framtiden, om vad som kommer att hända eller hur förhållandena ser ut där och då. Oftast är det just därför klokare att bygga system med flexibla mål eller helt avskaffa målen och fokusera på vägen fram och det som faktiskt görs här och nu.

Målstyrningens, effektivitetsfixeringens och den underliggande logiken som driver utvecklingen idag behöver granskas kritiskt eftersom dess effekter är förödande på så många olika sätt. Kunskapen och den kollektiva visdomen som finns i mångfalden, vilken idag i rask takt avskaffas för att höja effektiviteten och garantera måluppfyllelsen, är ovärderlig men offras trots det lättvindigt på den heliga tillväxtens altare.

Vi talar inte om det i termer av planekonomi men det är just vad det handlar om. Målfixering och kvalitetssäkring är bara andra ord för samma gamla system som provats i otaliga kommunistiska diktaturer med ofta katastrofala resultat och konsekvenser. Där målet överordnas vägen och regelföljande blir en dygd och ansvaret alltid förlagts någonstans ligger fältet öppet för sådant som mänskligheten dyrt och heligt lovat sig själv aldrig mer skulle kunna hända. Jag ser med fasa på hur det växer fram en profession i samhället som specialiserat sig på instrumentell utvärdering av verksamheters måluppfyllelse, och det enda utvärderarna är intresserade av är hur snabbt, effektivt och precist målen nås. Verksamhetens resultat som helhet bedöms inte längre med utgångspunkt i vishet och kvalitet; att nå målen anses vara kännetecknet på kvalitet och någon annan typ av bedömning anses inte behövas. Fantasin behöver inte skena iväg för att tankarna ska gå till Stasi eller Gestapo vars interna kontroll utvecklades och förfinades allt mer, ända tills systemet kollapsade under tyngden av sin egen inneboende komplexitet och den underliggande logikens ohållbarhet.

Vad får vi för samhälle där, om och när lärare, forskare, läkare och andra säger att man bara följde order? Än så länge stretar individerna emot. Lärare vill fortfarande vara LÄRARE och läkare LÄKARE. Forskare som bryr sig om kunskapen vill FORSKA. Allt fler får det dock tyvärr allt svårare att verka i vardagen i enlighet med sina kunskaper, sina beprövade erfarenheter och den vishet man genom åren utvecklat. Kraven på måluppfyllelse, effektivitet och lönsamhet blir allt tydligare och kontrollen allt hårdare. Det finns en gräns för hur mycket press enskilda individer kan klara och hur mycket motstånd man förmår bjuda mot en potentiellt förödande logik. Jag tvingas till exempel som lärare inte bara se på när kunskapen utarmas på högskolan och i samhället, om jag vill behålla min anställning på vilken min försörjning vilar tvingas jag dessutom administrera förfallet. Jag bjuder så mycket motstånd jag kan och orkar samtidigt som jag brottas med lockelsen i att bara ge efter, släppa ansvaret, sluta bry sig och säga: Jag följer bara order, någon annan är ansvarig.