Om examensarbeten och uppsatsers olika delar

Studenterna som går sista året är nu inne i den mest intensiva fasen av sin utbildning. Om några veckor är det dags för avslutningsceremoni och sommarlov. Först måste dock examensarbetet godkännas. På vägen dit anordnar vi lärare ett antal seminarier där studenterna får opponera på varandra för att på det sättet både lära sig granska vetenskapliga arbeten och försvara sina egna resultat. Imorgon är det dags för det vi kallar mittseminarium och då ska studenterna jag handleder diskutera sina arbeten så här långt. Ju mer man har skrivit och gjort desto bättre, för härifrån går det snabbt och om bara två veckor är det dags för det sista seminariet som är en förövning till slutseminariet. Jag har under dagen här läst arbetena som ska seminariebehandlas imorgon och studenterna ska få både individuella kommentarer på texterna som lämnats in och allmänna tankar om uppsatsens olika delar, och de senare tänkte jag dela med mig av här.

Det jag tycker är allra viktigast att som handledare poängtera och som student tänka på är att uppsatsen är en redovisning av resultaten av ett självständigt, undersökande arbete. Uppsatsen är ingen tenta där man visar sina lärare vad man läst, vad man gjort och vad man kan; texten handlar i sin helhet om det resultat man kommer fram till och allt som skrivs i uppsatsen relaterar på ett eller annat sätt till den kunskap som undersökningen gett.

Jag tänker att det är bra att se sig som författare när man skriver, inte som student. Texten ska vända sig till en allmän publik eller i alla fall till någon som befinner sig på motsvarande nivå i sin utbildning. Alla texter man lämnar ifrån sig tycker jag i och för sig ska kunna fungera i kraft av sig själva men det är särskilt viktigt med uppsatsen som är ett självständigt arbete där man för externa läsare visar vad man kan (vi uppmuntrar alla studenter att publicera sina godkända uppsatser på nätet), inte bara vad man kommer fram till. Det är därför bra att tänka på dramaturgin i upplägget; vad behöver läsaren veta och när samt hur ska det presenteras? Det är frågor som saknar givna svar och som student/författare måste man ta ett eget beslut och sedan försvara både upplägget, innehållet och resultatet av undersökningen. Det går inte att skylla på handledare eller hänvisa till normer eller anvisningar som dessa tankar. Arbetet är självständigt och det måste fungera i kraft av sig själv genom att på egen hand besvara alla frågor som läsaren har tänkas ha.

Inledningen eller bakgrunden (vilken rubrik man väljer beror på vilken typ av berättelse man vill förmedla) kan se väldigt olika ut. Det finns inga rätt eller fel, måsten eller förbud; men texten ska så klart hänga ihop med resten. Vissa undersökningar kräver att man som författare ger läsaren bakgrundsfakta eller att man placerar undersökningen i ett sammanhang och då är detta platsen man gör det på. Jag brukar säga att jag som examinator bara läser denna del översiktligt och det gör jag för att betona att bakgrunden eller inledningen inte har med undersökningen att göra, det är en hjälp till läsaren och ett sätt för uppsatsförfattaren att väcka intresse för undersökningen och resultaten. Långa redogörelser för tidigare forskning eller resonemang som handlar om hur det är fungerar mindre bra, och om texten ser ut som en redovisning av resultat blir man förvirrad som läsaren. Denna del av uppsatsen ska leda läsaren in i uppsatsen och hjälpa hen förstå samt driva berättelsen fram till nästa rubrik.

Problemdiskussionen är tillsammans med syftet uppsatsens nav. Som examinator är det denna del jag läser först och den är syftesformuleringen som avgör hur uppsatsen blir läst och bedömd. Ett välformulerat och genomförbart syfte inte följs upp med en metod, ett material och en analys som håller måttet räcker inte för att få godkänt. Allt måste hänga ihop. Uppsatsen är en helhet bestående av delar som står i direkt förbindelse med varandra. Problemdiskussionen är en diskuterande genomgång av uppsatsförfattarens argument för studiens relevans och värde samt en genomgång av motiven för syftet. Om läsaren inte förstår eller underkänner argumenten fungerar inte problemdiskussionen och då spelar det ingen roll hur resten av uppsatsen ser ut och fungerar. Detta är med andra ord en kritisk passage i berättelsen. Här kommer man till framställningens första crescendo, skulle man kunna säga. Om problemdiskussionen fungerar och läsarens intresse, som väcktes av inledningens/bakgrundens lockande innehåll, håller i sig och helst har stärkts kommer syftet som ett slags förlösning, förtydligande och sammanfattning.

Kommen så här långt i läsningen bör läsaren veta vad som ska undersökas och varför det kan anses viktigt. Och när man läst syftet är man redo för nästa akt i berättelsen, nästa del av uppsatsen. Det kan se olika ut i olika ämnen och man kan göra lite som man vill, men hos oss är det vanligt att man presenterar undersökningens teoretiska referensram.

Den teoretiska referensramen är INTE en redogörelse för något slags undersökning och det är inte en tenta där man går igenom ett antal texter man läst. Under denna rubrik förväntas man redogöra för det förarbete man gjort innan man formulerade sitt syfte och satte igång att samla in empiri. Här redogör man för aktuell forskning på det fält som ens egen undersökning tangerar eller relaterar till. Vad har andra forskare gjort; hur ser den aktuella forskningen på fältet ut? Vem har forskat? Hur har man forskat? Vilka är nyckelreferenserna som "alla" hänvisar till, och vad kommer man fram till? Är forskningen på fältet kvalitativ eller kvantitativ? Går det att se några mönster? Är forskarna på fältet överens eller kommer man fram till olika saker? Hur kan man förstå de resultat som redan gjorts och går det att identifiera luckor i den kunskap som finns? Detta är viktiga frågor för även om kraven är lågt ställda måste man i sitt examensarbete komma fram till något nytt och för att kunna veta vad som är ny kunskap måste man ha koll på det som redan gjorts. Här är platsen där man redogör för detta.

Många studenter har problem med att hitta ett bra anslag i denna del och en del skriver om den tidigare forskningen som om det vore en presentation av resultat. För att undvika problem kan det vara bra att påminna sig om att man bara ska skriva om det man har koll på, det vill säga om det man läst. Hur det är ute i samhället rörande det som ska undersökas hör hemma i resultatdelen, här ska det handla om vad andra har gjort och hur tidigare genomförda studiers resultat förhåller sig till varandra. Ett annat vanligt problem är att man inte riktigt förstår skillnaden mellan aktuell, tidigare forskning och teori. Det är två olika, om än inte väsensskilda saker. Teori är också resultat av forskning, men teorin kan vara relevant under mycket längre tid och dess generaliseringsgrad är högre. Ett sätt att skilja sakerna åt är att tänka på tidigare forskning som resultat av forskning och teori som redogörelser för hur man kan tänka om det som ska undersökas. Motivation, kultur eller ledarskap, till exempel är frågor som forskare ägnat mycken möda åt och det har utkristalliserat sig allmänna förgivettaganden; detta är teori. Hur kan man tänka och hur har olika framstående forskare tänkt om ledarskap? Det är teori, till skillnad från tidigare forskning som handlar om aktuella forskningsresultat rörande, i detta fall, ledarskap.

Det blir en teoretisk referensram när texten pedagogiskt och överskådligt går igenom befintlig kunskap på området och när man vänder och vrider på olika teoretiska definitioner av det man ska undersöka. Referensram kallart man det eftersom det är härifrån man hämtar stöd för sina tolkningar av den egna empirin. Om andra forskare kommit fram till liknade saker är det en indikation på, men inget bevis för, att det ligger något i de resultat man kommer fram till i sin egen undersökning. Går de egna resultaten på tvärs mot andra forskares resultat är det viktigt att man reflekterar över vad det kan tänkas bero på. Teorin ger en vägledning i arbetet med att samla in material, därifrån kan man hämta värdefull inspiration till frågorna i sina enkäter eller kvalitativa intervjuer. Och teorin behövs även för att fördjupa analysen av materialet man samlat in. Andra forskares arbete är inget facit, det tror många. Uppsatsen som helhet handlar om resultaten av den egna undersökningen, inget annat! Den teoretiska referensramen ger perspektiv och utgör en fond mot vilka de egna resultaten kan ställas mot för att bli tydligare genom kontrastverkan,

Kommen så här långt i uppsaten har ens intresse väckts och man har fått ta del av motiven för undersökningen samt informerats om vad som är syftet och vet därmed vad som ska undersökas. Dessutom har man nu koll på vad andra forskare gjort, vilka teorier som finns och vad de går ut på samt vad vi redan vet. Därmed är man redo för att ta del av tankarna som ligger till grund för designen av den studie vars resultat man nu förhoppningsvis är nyfiken på att ta del av.

Metod och material ska handla om den undersökning som genomförts. Det är inte en tenta där man skriver om metod i allmänhet. Man ska heller inte tala om vad det står i olika metodböcker eller redogöra för vad andra anser. För att läsaren ska förstå är det viktigt att detta avsnitt i uppsatsen är logiskt uppbyggt och det är lämpligt att börja med ett resonemang om vilken typ av kunskap som behövs för att leva upp till ansatserna som redogjorts för i syftet. Den diskussionen leder sedan över i ett resonemang om vilka metoder som skulle kunna komma i fråga för att nå kunskapen man söker. Skriver man så visar man att man har koll och att undersökningen som helhet hänger ihop och inte består av ett antal fristående delar. En lämplig rubrik att fortsätta berättelsen under är metodval och där visar man hur man resonerat när man designat insamlingen av material. Använder man intervjuer är det viktigt att man tydligt redogör för vilken typ av intervju man valt och det är också viktigt att argumenten man lutar sig mot är väl förankrade i det aktuella ämnets kanon. Det finns massor av metodlitteratur och det viktiga är inte vem man hänvisar till utan att argumenten man hämtar därifrån fungerar.

Hur ser materialet ut? Hur långa var intervjuerna och hur många sidor transkriberad text har analyserats? Detta är viktiga uppgifter för den som ska avgöra undersökningens reliabilitet och validitet, vilket för övrigt är en lämplig rubrik att avsluta metod och materialavsnittet i uppsatsen med. Där, under den rubriken, redogör man hur man gjort och hur man tänker samt för hur man ser på resultatens generaliserbarhet och vad man gjort för att uppnå högsta möjliga grad av tillförlitlighet. Innan dess måste man dock redogöra för etiska aspekter och källkritik. Läsaren behöver se hur författaren har tänkt i alla led som lett fram till designen av undersökningen och ta del av författarens argument för de val man ställt inför. Tydlighet och transparens är nyckelorden, här liksom i resten av uppsatsen.

Nu är läsaren redo att ta del av uppsatsens centrala del, den del som allt som skrivits hittills pekar fram emot, det vill säga resultatet av undersökningen. Problemdiskussionen, syftet, den teoretiska referensramen och metod- och materialdiskussionen läser man för att kunna bedöma resultatet och det är som sagt viktigt att uppsatsen ses som och presenteras som en sammanhållen helhet.

Under rubriken empiri kan man med fördel presentera de mest centrala och betydelsebärande delarna av materialet som analyserats, gärna i enlighet med den struktur som skapades i den teoretiska referensramen, just för att accentuera att uppsatsen är en helhet. Och det gör man för att uppnå kravet om transparens. Vetenskapliga analyser sker inte i det dolda läsaren och den som ska granska resultatet måste kunna följa hela vägen dit och om det uppstår tveksamheter rörande tolkningen av materialet är det viktigt att läsaren på egen hand kan bilda sig en uppfattning om och diskutera tolkningens relevans och resultatets värde och grad av pålitlighet.

Nu är det äntligen dags för den stora finalen, det absolut viktigaste avsnittet som hela uppsatsen står och faller med: Analys, resultat eller vad man väjer att kalla den. I den bästa av världar diskuteras allt fram till den delen vid mittseminariet, för att kunna ägna slutseminariet helt och hållet åt att diskutera analysen och undersökningens resultat, samt helheten så klart.

Detta brukar jag säga till studenterna och det är vad jag kommer att ta upp och poängtera imorgon också. Jag försöker att aldrig upprepa mig men det är så klart oundvikligt att det blir upprepningar i någon mån, i alla fall av sådant som är sig likt över tid. Genom åren har jag samlat på mig en rad tips och trix och har dessutom sett det mesta och vet vad studenterna har problem med. Och allt det där försöker jag varje år revidera och fräscha upp minnet kring, bland annat genom att inte återanvända tidigare års texter utan skriva nya varje år. Ingen studentgrupp är den andre lik och varje år ställs både jag och studenterna för nya problem och utmaningar.

Hoppas mina tankar kan vara till hjälp för någon där ute. Dela gärna om ni finner innehållet användbart och hör av er om ni ser problem eller reagerar på något. Jag tror inte jag har uppfunnit hjulet eller att mina tankar är unika; jag sökte mig till akademin för att lära sig saker och det är så jag ser på mitt arbete som lärare också.