Svenska akademins kris handlar inte om offer och förövare

Svenska Akademin kommer aldrig någonsin att bli sig lik. Tiden kom till slut ikapp de aderton när bubblan som ledamöterna levt i sprack och allmänheten fick upp ögonen för hur det gått till bakom sekretessen och de stängda dörrarna. Nepotism, vänskapskorruption och sexuella övergrepp som mörkats och i vissa fall upphöjts till konst; har man makt och lever man avskild från resten av samhället är det lätt att tappa kontakten med verkligheten. I alla sällskap uppstår normer och skapas rutiner som tas för givet, det är så kultur fungerar. Fast det är skillnad på slutna sällskap där upphöjda mäktiga ledamöter tar beslut samt lever och verkar bakom stängda dörrar och skyddas av sträng sekretess, och sällskap där ledamöternas liv och verksamhet öppet granskas och där besluten som tas motiveras.

Med tiden ökar å ena sidan anseendet för institutioner som lever vidare; å andra sidan ökar pressen på ledamöterna att leva upp till de otidsenliga ideal som äldre institutioner oundvikligen tvingar på den som väljs in. Det finns en gräns för hur stora spänningar en enskild människa kan härbärgera, och förr eller senare blir situationen ohållbar, om regelverket inte kontinuerligt anpassas till samtiden. Det är synd om människorna, sa Strindberg, och jag håller med. Människan lider av den olyckliga förmågan att hens syn på sig själv inte alltid stämmer överens med andras uppfattning, och det är kanske detta som slutligen fick akademins korthus att rasa samman. Det är lätt att den som väljs in i en ärad krets och sedan kan blåsa upp sitt ego bakom lyckta dörrar drabbas av hybris. Det som nu kommer i dagen när medlemmarnas tar heder och ära av varandra visar bara att även de aderton inte är mer än människor. Det är inte där skon klämmer, det är inte människorna det är fel på, det är akademin otidsenliga stadgar som är boven i dramat. Strindberg valdes inte in i akademin så hans tankar om den kan läsas som den försmåddes ord, men lika fullt framstår analysen i ljuset av det som hänt som ovanligt klarsynt.

Svenska Akademien, som instiftades av Gustaf III i slutet av förra seklet, är en löjlig institution, sammansatt av aderton goda vänner som själva rekrytera kretsen. Det är inte fråga om en sammanslutning av diktare utan snarare om en klubb av fint folk, exministrar utan namn, okända amatörer och efter den djupt kristna drottning Sophias uppstigande på tronen en mötesplats för biskopar och kyrkoherdar, valda på en höft. De finaste och självständigaste diktarna ha aldrig fått vara med i denna aristokratiska krets. Tyvärr är akademiens inflytande på litteraturen inte ofarligt, beroende på den makt som akademien fått av staten att utdela författarunderstöd och priser till tävlande förmågor.

Ingen vet hur Strindbergs syn på akademin hade påverkats om han valts in bland de aderton, men de som fortfarande hävdar rätten till sin stol framstår som allt annat än ödmjuka. De verkar mer värna sin makt och upphöjda position än akademins anseende. Sara Danius försökte röja upp och skapa ordning i den oreda som tydligen fått leva vidare genom åren. Jag tror inte hon fick gå för att hon är kvinna, utan för att hon avslöjade att kejsare alltid är nakna och att deras storhet bara finns i betraktarnas ögon. Hon satte akademins anseende före sitt eget och offrades därför eftersom makt i alla tider alltid korrumperat människorna som ansvarar för den.

Det är makten och anseendet i kombination med sekretessen och bristen på insyn som är problemet, inte enskilda ledamöters ord och gärningar. Makt och traditioner kräver respekt och ödmjukhet för att fungera, vilket ytters få människor äger förmågan att hantera i praktiken. Man vill gärna tro att man kan hantera integriteten som krävs och att man i kraft av det ärorika uppdraget står över mänskliga svagheter, vilket under det senaste halvåret visat sig vara ett fatalt misstag. Den ende som visat Snille och Smak är som jag ser det Sara Danius som valde att lämna stolen när hon fråntogs ansvaret för uppdraget att vara ständig sekreterare. De som sitter kvar tror kanske att de är vinnare eller att de tar ansvar för institutionen och dess traditioner, men i själva verket klamrar de sig bara desperat fast vid ett sjunkande skepp.

Krisen i akademin hotar att spilla över på och gå ut över Nobelprisets anseende som redan naggats i kanten av liknade händelser av liknade karaktär på Karolinska Institutet. Det som tar generationer att bygga upp kan förfärande snabbt raseras, och det kan mycket väl redan vara för sent att göra något. Låt oss hoppas att så inte är fallet, men om vi verkligen vill värna allt det fina och vackra, viktiga och värdefulla som de anrika institutionerna står för krävs radikala åtgärder, transparens, vishet och ödmjukhet. Och det kräver i sin tur förståelse för kunskap, komplexitet och mänskliga tillkortakommanden. Ett första steg att ta är att göra upp med dyrkan av geniet, sanningen och makten.