Om faran med en urholkad känsla för laget

Befinner mig på resa och tiden som finns för att blogga är begränsad. Det är viktigt för mig att projektet hålls igång och även om det blir en del upprepningar är kulturen så pass mångfacetterad att det alltid finns nya ingångar och vinklar. Även gamla poster som publiceras på nytt några år senare kan ses i nytt ljus eller framstå i annan dager eftersom samhället och människors värderingar hela tiden förändras. Just den här helgen har jag lite snöat in på tankar om solidaritet, lojalitet och (ekonomisk) hållbarhet, och jag hittade en gammal post på det temat som jag gått igenom för att se hur den står sig och hur den relaterar till dagens förhållanden. Idrotten må vara evig, men den förändras hela tiden i relation till samhället där den utövas. Snart är det fortbolls VM, och eftersom det bara är VM var fjärde år blir skillnaderna tydligare. Jag tycker mig se en glidning över tid, i synen på spelet, lagen och enskilda spelare. Förändringarna går att relatera till samhället.

Fotboll handlar för mig om spelarnas laganda och supportrarnas lojalitet, om samspel och kämpaglöd både på planen och läktaren, både i med OCH motvind. Det där och-et är viktigt, det gör hela skillnaden. Fotboll handlar om att spela boll och kämpa väl, om att hålla ihop ett lag över tid och så klart om att vinna matcher. Fast vinsterna är bara en del av helheten; en underordnad del, menar jag. För fotboll är så enormt mycket mer än att vinna och fokuserar man allt för mycket på vinnandet.

Där, i synen på vad fotboll är, blottläggs det ohållbara samhället. Där ligger ideologins konsekvenser i öppen dager. Ingen vacker syn. Framgång och världsledande är det enda som räknas i fotbollen idag, och samma gäller i näringslivet, samhället. Bara framgång, vinst och excellens accepteras. Allt annat rensas ut, eller döljs, förnekas. Däri ligger en ohållbarhet som är svår att kritisera inifrån, och den finns i fotbollen liksom i samhället. Allt och alla är delar av samma kulturella väv och vad som beror på vad är omöjligt att säga säkert.

Fotboll är en lagsport, och just i synen på hur man bygger ett lag finns viktig kunskap att hämta. För byggde man lagen mer underifrån och av spelare som fostrats i föreningen. Idag handlar det mer om att med pengar köpa de bästa spelarnas lojalitet för en tid. Spelarna betraktas som investeringar, och enligt rådande ekonomiska logik kräver den som investerar ränta på insatt kapital. Vad man tjänar pengar på är underordnat. Kraven på avkastning är samma över hela linjen.

Varumärken köps och säljs, liksom allt annat, i en ständig jakt på ökad vinst. Samhället krackelerar, sammanhållningen bryts upp. Basen som allt vilar på vittrar sönder. Olja är det som håller fotbollen under armarna. Utan oljemiljardärer faller hela systemet samman. Den dag flödet av pengar sinar försvinner framgångarna, supportrarna, spelarna och laget. Den dagen, och den kommer att komma, var så säker, har en fin tanke förbrukats. Någon väg tillbaka finns inte. Efter Zlatan och oljemiljonerna finns bara tomhet. Fotbollens själ och anrika historia offras, för kortsiktiga ekonomiska mål. Och det är symptomatiskt för vår tid, vårt samhälle. Det drabbar ingen fattig, kanske du tänker. Men det gör det. Med fotbollen, lagandan, lojaliteten, samspelet och kämpaglöden försvinner en central komponent i det kitt som håller ihop samhällen.

När Elton John köpte Watford var det för att han älskade laget. Han stöttade sitt lag genom att köpa det. Idag köper anonyma oljemiljardärer fotbollsklubbar för att de kan, och för att tjäna pengar. Och spelarna följer pengarna. Supportrarna följer framgången. Alla glömmer att allt detta görs till ett ohyggligt högt pris. Antalet lag har nog inte minskat i världen, men intresset för fortbollen riktas allt mer och allt tydligare mot de fåtal riktigt framgångsrika lagen. Förr höll man på det egna laget som spelade i den egna staden eller i alla fall det egna landet. Idag håller människor över hela världen på de mest framgångsrika lagen i de mest kända ligorna. Färre lag får med andra ord fler supportrar och mer pengar samlas i toppen av den pyramidstruktur som byggs upp.

Saknar tiden när mitt humör styrdes av GAIS med- eller motgångar på plan och i seriesystemet. Saknar känslan av mitt lag, bokstavligen. Jag har en historia gemensam med GAIS. Min pappa bodde i samma trappuppgång som Karl Alfred Jakobssons föräldrar. Mina känslor för laget har gått i arv. Den lojaliteten går inte att köpa för pengar, den kan bara förtjänas. Och den följer med, i vått och torrt, i med- och motgång. Den är evig. Därför är mitt intresse för fotboll falnande. Visst uppskattar jag vackert spel, lagprestationer. Men det är en upplevelse som fyller mig med sorgsenhet idag, för den minner om något värdefullt som gått förlorat. VM som förr handlade om landslagens prestationer håller idag på att förvandlas till en arena för enskilda spelare där de kan visa upp sig för hugade spekulanter. Det blir också allt tydligare för varje VM som går att länderna med de bästa ligorna inte alltid är de bästa fortbollsnationerna, vilket liksom säger allt om vad fotboll idag handlar om.

Solidariteten, sammanhållningen och känslan för laget, i med OCH motgång. Vart tog den vägen? Hur kunde den skåpas ut så snabbt? Och vad händer med samhället när det präglas mer av ekonomisering och egoism än av gruppkänsla och ömsesidig omsorg för varandra?