I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.
Sjätte premissen: Logiken är kungsvägen till sanning. Tanken bygger på att teori föregår praktik, att världens och verklighetens tillblivelse sker i enlighet med en på förhand uppgjord eller inneboende plan och att forskare upptäcker kunskap och med hjälp av vetenskapliga verktyg kan skåda in i framtiden. I enlighet med Platons tankar är idéernas värld den högsta och mest fulländade. Och enda vägen att nå dit (till platsen varifrån Sanningen läcker ut) är att med hjälp av logiken och det sunda förnuftet resonera sig fram till vad som är den bästa kunskapen.
Vad kommer först: kunskapen eller verkligheten? Upptäcker forskningen kunskap om verkligheten eller skapar forskare förlag till förklaringar som mer eller mindre väl kan användas för att förstå? Och vad handlar vetenskap om egentligen? Deleuze utgår från att dessa frågor saknar givna svar och om svaren handlar om framtiden finns inget sätt att avgöra vem som har rätt. Det är avgörande för vetenskapens vetenskaplighet att man accepterar dessa premisser, annars kommer forskning att handla mer om makt än om kunskapssökande. Människor är aldrig mer än människor och en av människans egenskaper är viljan att veta vad som ska hända. Det är en djupt känd önskan som förenar alla, både allmänhet, forskare, politiker och makthavare vill veta vad som ska hända i framtiden. Innan den moderna vetenskapen utvecklats vände man sig till astrologer och siare för att få svar på sina frågor. Det gör man inte längre, men viljan att veta och begäret efter sanningen utövar lika stark lockelse då som nu, och den som har makt har alltid inflytande över kunskapen och människors tänkande. Det råder ingen tvekan om att logiken inom vetenskapen uppfattas som kungsvägen till sanningen, men eftersom framtiden alltid är en mer eller mindre öppen fråga finns inget vetenskapligt sätt att avgöra frågan en gång för alla.
Fysiken är mönstervetenskapen som alla andra vetenskaper jämförs med, och där är logiken verktyget par préférence, både för forskare som ser logiken som ett verktyg skapat av människor och de som ser matematiken som den kod verkligheten består av och liksom Platon utgår från att forskning handlar om att upptäcka kunskap. Fast om man verkligen vill veta varför fysiken kommit att få status som mönstervetenskap måste man reflektera över frågan om det är för att den är bättre och mer vetenskaplig än andra vetenskaper, eller för att fysiken är den vetenskap som kommer närmast föreställningen om vad som kännetecknar vetenskaplighet?
Om det alltid var så att forskare alltid började med att skapa hypoteser med hjälp av logik och extrapoleringar utifrån kända fakta och sedan fann stöd för teorin i iakttagelser och erfarenheter vore saken avgjord. Fast alla aspekter av verkligheten fungerar inte som människor tror eller önskar. Planetbanor och kvarkar går att räkna på och följer fysikens lagar, men så ser det inte ut i naturen. Och är det kultur man söker kunskap om måste man acceptera att mänsklig samverkan styrs av både förnuft, känslor och vilja. Samhället låter sig inte passas in i modeller. Logiken är ett viktigt verktyg, men det är inte ena sättet att nå kunskap och vill man verkligen veta måste man bryta mot den premissen och skaffa sig en större verktygslåda.
Vad händer om flera har formulerat en logiskt hållbar tes som har stöd i empiri? Detta händer ofta i vardagen, för det är så tillvaron ser ut och fungerar. Kultur är till sin natur kontextbunden och därför relativ. Är det kultur man vill veta något om måste man acceptera att det inte finns ett enda, bästa svar på någon fråga som rör den aspekten av verkligheten. Det finns bara olika, mer eller mindre användbara svar på frågor som rör samhället och kultur och eftersom framtiden rörande dessa aspekter av levt liv skapas genom handlingar som styrs av känslor och vilja existerar framtiden först när den realiserats. Ingen kan veta på förhand vad som ska hända i politiken, på börsen eller mellan människor. Viljan att veta är dock stark och det är lätt att förföras av den som är säker och karismatisk. Lätt att i enlighet med logiken, vem är jag att invända, ta det som sägs för sanningen.
Eftersom sanningen är en och odelbar kommer vägen till vetande och även akademisk karriär att handla om och gå ut på att försöka förgöra sin motståndare. I teorin handlar det bara om argument och om vem som har bättre logik och säkrare evidens. I praktiken och eftersom människor inte är mer än människor, handlar kampen dock lika ofta om motståndarens rykte som klok och förnuftig. Kunskap är förkroppsligad, den anses vara någons och har ett ursprung. Därför hänger vetande intimt samman med det subjekt anser sig själv och som anda anser veta hur det är. I teorin är kunskap fristående och forskning har ingenting med subjekt eller subjektivitet att göra, men vetenskap handlar i praktiken sällan bara om kunskap, det handlar lika mycket om individers kamp för erkännande av resultaten av deras forskning. Därför kan man aldrig ta någonting för givet, därför är kritiskt tänkande, transparens och samtal en mycket bättre väg till svar som fungerar till mer än att avgöra vem som har rätt och vem som har fel, vilket aldrig är den viktiga frågan om det är kunskap man söker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar