Nationalstaten sägs av en del vara räddningen och den enda hållbara vägen fram. Jag vänder mig mot den typen av förenklingar och menar att svaren på frågor som rör samhällsorganisering och mellanmänskliga, dynamiska processer aldrig kan eller får uppfattas som kategoriska och givna på förhand. Ett folk, en nation är en lockande tankebild eftersom den talar till känslorna; dessutom till känslan av ett vi som jag redan tillhör. För den som kommer utifrån, som kanske flytt från krig och som drivits bort från sitt hem och har förlorat allt är nationalstaten exkluderande och hotfull. Hen skulle mycket väl kunna bli den mest lojala medborgaren, av tacksamhet och lojalitet med människorna som hjälpt hen att få tryggheten i tillvaron tillbaka, men eftersom tillhörighet regleras av arv blir det svårt. Tanken på vi och dem är dubbelt destruktiv på det sättet för den vänder sig både utåt mot de andra och inåt mot medborgarna. Om vi slår oss till ro bakom våra gränser och värnar det som är vårt kommer de vars land slagits i spillror av olika skäl som ingen enskild rår över att lämnas åt sitt eget öde. Försvaret av nationalstaten och homogena sammanslutningar är kollektiv narcissism.
Thomas Mann var en av många som villigt lät sig påverkas av de nya tankarna. I En opolitisk mans betraktelser, hans krigsessäer från 1918, finner vi exemplariska uttryck för tanken på en tysk särväg (Sonderweg). Av speciellt idéhistoriskt intresse är ett avsnitt betitlat efter en vändning hos Dostojevskij, ”Tyskland, det protesterande riket”, där Mann vill se civilisationen som en från Romarriket obruten, imperialistisk strävan efter världsherravälde, ett universellt ideal som lever vidare i upplysning och i Frankrike efter revolutionen.Civilisationen kommer inte utifrån och den uppstod inte någonstans varifrån den sprider sig. Civilisationen finns inom oss alla och existerar mellan människor som en ständigt närvarande möjlighet. Den är varken en och den samma eller fix och färdig, och ingen kan ta monopol på den. Civilisationer kan se olika ut och förändras dessutom hela tiden. I samma stund som människor väljer att stanna upp och tänka efter och reflektera över olika alternativ samt agerar för det gemensammas bästa uppstår civiliserade samhällen och när många försöker förstå både sig själva och varandra sprids och utvecklas civilisationen. Den är inte, den byggs upp eller raseras hela tiden och överallt.
För Mann är ”civilisation” en farsot som breder ut sig över jorden och utraderar alla faktiska och gemenskapsgrundande skillnader mellan grupper och individer i ett påtvingat ”allmänmänskligt samgående” (allmenschliche Verenigung).Narcissister värnar sig själva och vill inte vara del av ett kollektiv. Det är ett tankens virus och kan bara försvaras av den som lever i förnekelse. Människa blir man tillsammans med andra, det är ett kollektivt projekt som utgör förutsättningen för individuell överlevnad på sikt. Att bjuda in utifrån kommande i gemenskapen berikar kulturen och bidrar till samhällets hållbarhet, det är enhet och homogenitet som är hotet och det kommer oftast inifrån och bara i undantagsfall utifrån.
Thomas Mann gjorde sedermera avbön, i sin bekännelse till Weimarrepubliken i det berömda talet Om den tyska republiken (Von deutscher Republik) 1922. Men idégodset var inte bortglömt, tvärtom. Vi kan se hur de grundläggande tankarna turneras i samhällsdebatten, men också i förment opolitiskt tänkande, inte minst Martin Heideggers.Kulturen är fylld av memer som traderas genom att "infektera" människors hjärnor och där påverka tänkandet. Nationen och jaget är två tankefigurer som lockar den som inte vill eller orkar bry sig eller som inte förstår vikten av att tänka i flera led och bortom den egna sfären, in i olika potentiella framtider. Antisemitism är en sådan figur som verkar vara oerhört svårt att bli kvitt även om alla idag levande människor vet att det är en potentiellt livsfarlig tanke. Det finns inget skydd och bara för att man är berömt och erkänt klok filosof betyder inte att man inte kan drabbas, det är den kanske viktigaste lärdomen vi kan dra av Heidegger.
DET SKULLE FÖRA för långt att med någon utförlighet referera Heideggers filosofi, varför jag tillåter mig en kort rekapitulation av tankar som är intressanta ur ett upplysningskritiskt perspektiv, tankar som senare kommer att leva ett egenliv i Derridas dekonstruktion.
Efter sin berömda vändning (die Kehre) ser Heidegger den västerländska filosofin som en lång förfallshistoria, som når sin kulmen i planetarisk teknik och nivellerande nihilism. Heidegger vill i en återgående rörelse återupprätta den ursprungliga, försokratiska varafilosofin, där frågan efter varat ställdes i ett levande frågesammanhang, ett sammanhang som senare filosofi vanställde genom att ge mångtydiga ordvändningar i klassisk grekiska (sanningen som aletheia, väsendet eller varandet som ousia) karaktären av dogmatiska begrepp, vilka grundlägger filosofin som ett avslutat system. Ett levande, öppet frågande (ett frågande som Heidegger med djupt allvarspatos ofta benämner ”besinning”) ersattes av ett system av stelnade dogmer, som inte fångar det sanna tänkandets ”öppnadhet” och rörelse.Heidegger gick vilse i sitt eget tänkandes universum och han anslöt sig till den nazistiska rörelsen eftersom han i den tyckte sig se den där återgången till det ursprungliga, och han förmådde inte se eller förstå, orkade kanske inte konfrontera sina egna inre motsägelser? Han valde att leva i den perfekta drömvärld han skapat eftersom han tänkte att han knäckt livets och tänkandets kod. Han byggde ett elfenbenstorn varifrån han i skydd av intryck från livets och verklighetens smutsiga och allt annat än perfekta praktikaliteter kunde fortsätta utveckla sitt tänkande.
Det är lika lätt att tala om öppenhet som det är att propagera för stängda gränser och homogenitet, men livet levs vare sig man vill det eller ej i praktiken och alla tankar och handlingar ger upphov till konsekvenser. Tankesystem som har en upphovsman eller som bevakas och som bara den som visat sig värdig får kommentera med auktoritet är per definition slutna, vilket är paradoxalt i Heideggers fall. Öppenhet och rörelse, förändring och mångfald kräver kompetens att förstå och hantera komplexitet, vilket är motsatsen till systematik och ordning. Komplexitet och kultur kan man bara leva i och med sina handlingar bidra till. Livet är det som händer, inte föreställningarna om hur det borde vara eller önskningarna och förhoppningarna som alla bär på. Förmågan att se det och förstå skillnaden är oerhört viktig.
Så är filosofin efter Platon en metafysik som sätter det varandes vara som den översinnliga grunden för allt varande (de platonska formerna eller idéerna, Aristoteles orörlige rörare, i kristen tradition Gud). Men filosofin är också metafysik i det att den tänker grunden för sitt eget tänkande. Heidegger beskriver den nya tidens metafysik, präglad av Descartes rationalism och Kants berömda kopernikanska vändning, som en subjektsfilosofi, där livsvärlden reduceras till objekt för ett föreställande subjekt. Metafysiken når sin kulmen, sin högsta slutpunkt i den fullt utvecklade subjektsfilosofi som inte bara ser människan som alltings mått, utan också som ”jordens herre”, med rätt att behärska och underkuva naturen genom alltmer raffinerade teknologier. ”Varandet i sin helhet är blott föremål för en enda vilja till erövrande”, som det heter i samlingen Timmervägar (”Der Spruch des Anaximander”, i Holzwege).För den som befinner sig på insidan tillsammans med likasinnade, skyddad bakom stängda gränser, utgör kanske den metafysik som Heidegger skapade en förförande lockelse. Viljan till makt, som är en tanke Heidegger hämtade från Nietzsche, måste dock inte handla om människors önskan att äga, erövra och kontrollera. Det är en tolkning av kraften som jag, i min tolkning av Nietzsche, menar att man inte ska tänka på i termer av människor tankar och handlingar. Jag är postmodernist och tänker bortom subjektet eftersom jag övertygats om att det är en bättre utgångspunkt för skapandet av en mångfaldsfrämjande och hållbar filosofi. Jag ser människan som en liten del av en mycket större och långt mer komplex helhet än vad enskilda subjekt med sina begränsade förmågor kan greppa. Heidegger och många med honom såg människan som förnuftig och utgick från att det var det enda människor är; han ignorerade förekomsten av känslor och irrationella önskningar som jag menar att man alltid måste ta med i beräkningen även om man aldrig kan räkna på dessa saker. Viljan till makt är inte någons och tron på att den går att ta makten över samt styra och kontrollera är fatal och potentiellt destruktiv.
Heidegger var inte ensam om denna berättelse om människans exploatering av naturen och dess tillgångar. Adorno och Horkheimer framförde från radikalt andra utgångspunkter liknande tankegångar i Upplysningens dialektik, och tanken på ett instrumentellt förnuft som påtvingar naturen en mål- och medelrationalitet, gör den beräknelig, mätbar, exploaterbar, utvecklades senare också av Habermas.
Men Heidegger är närmast unik i sin extrema betoning av att samhällsomvälvningar är givna av filosofins och speciellt upplysningsfilosofins härskarkaraktär och expansionism. Så finns det enligt Heidegger en inre utvecklingsgång i filosofins grundbegrepp, som leder till planetarisk naturexploatering, hot om undergång och förödande värdenihilism. Heidegger – djupt rotad i jorden, i hembygden, i den lokala gemenskapen, sedvanan, de vardagliga bestyren på landet, i upplysningsfjärran förmodernitet – återuppväcker i själva verket den tankevärld som var framträdande i 1914 års idéer och den konservativa revolutionen.Övertygelsen om att man är i hamn, att man knäckt koden, skådat ljuset och att man vet hur det verkligen är och hur allt fungerar, går att se som ett uttryck för viljan till makt. Det är en mem som framförallt kloka drabbas av, lärda och forskare som borde veta bättre men som förförts av övertygelsen om sin egen förträfflighet. Postmodernismen som jag undersöker förutsättningarna för handlar om att ständigt påminna sig om hur lite vi människor vet och hur viktigt det är att värna känslan av otillräcklighet och ödmjukhet. Det är inte det vi saknar kunskap om som är problemet och som utgör risken, utan det vi vet och tror att vi kan hantera. Som sagt, hotet kommer alltid inifrån.
Också om han inte uttrycker sig så drastiskt är de filosofiska begreppen i viss mening kontaminerade. När vi tänker reproducerar vi subjektsfilosofiska grundtankar, som vi måste lägga bakom oss. På så sätt är det följdriktigt att Heidegger avvisar humanismen, tanken att det finns något allmänmänskligt som förenar alla människor (så i Brief über den Humanismus 1946), ett avvisande som med förlov sagt också är ett avvisande av den universalism som är grunden i den liberala demokratin. Hans eget tänkande kännetecknas av en destruktion (Destruktion) av metafysikens grundbegrepp, en nedmontering (Abbau) av traditionen, som gör det möjligt för ”därvarat” (”det mänskliga subjektet” skulle traditionen skriva) att i en konstruktion (Konstruktion) eller fritt utkast ställa den bortglömda varafrågan.Vi har massor att lära av Heidegger och det fina är att vi kan lära av hans misstag och oförmåga att se sig själv och den filosofi han skapade utifrån och i ljuset av många års historisk utveckling. Jag efterlyser en ny humanism, bortom humanismen, men till skillnad från Heidegger tror jag inte den finns i det förflutna eller inom oss, utan i framtiden och mellan oss människor. Först i efterhand vet vi vad som är ett hållbart samhälle, men det betyder inte att vi kan eller ska slå oss till ro. Livet är rörelse och förändring och tillsammans har vi att hantera tillvarons komplexitet och alla paradoxer som hela tiden genereras i och av processen som drivs framåt av allt och alla, inte bara av människor och absolut inte av något slags rationalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar