NPM och en växande känsla av bristande tillit

Jag hade ingen verklig relation till musiken som artisten Avicii skapade eller människan Tim Bergling, men jag har svårt att skaka av mig känslan av obehag som jag känner inför det faktum att han är död. Ingen verkar veta hur eller varför, men han var bara 28 år och hade verkligen allt det som idag anses känneteckna ett gott liv. Han var rik, berömd och omnämnd av statsministern som en exportframgång och del av det svenska musikundret. Kanske var det just det som var eller är problemet, för om inte ens den som till synes har allt och befinner sig på toppen är lycklig, vad är det då för samhälle vi skapat för oss och vad är det vi strävar efter egentligen?

Det sägs, särskilt i dessa valtider, att skolan är viktig och att man måste vara utbildad och kompetent för att komma någon vart. Och visst är skolan och kunskapen viktig, men jag ser trots politikernas vackra tal om utbildningens betydelse allt fler tecken på att det inte räcker, eller jag ser i alla fall att tjänsterna och positionerna som kräver kunskap och kompetens är så pass få att utbildning, kunskap och personlig kompetens och drivkraft inte är någon garanti för framgång. I takt med att kostnaderna pressas och kraven på effektivitet ökar, förvandlas företagens lönekostnader till växande budgetposter. Allt som kan mekaniseras kommer att mekaniseras, för att sänka kostnaderna. Samtidigt som talet om kunskapssamhället intensifieras och kravet på allt högre utbildning höjs har Donald Trump blivit vald till president i USA, vilket borde vara omöjligt om det stämmer det som politikerna säger: att det krävs kunskap och kompetens för att lyckas. Något är uppenbarligen fel i grunden i det samhälle som växer fram mellan oss människor idag.

Tim Berglings död borde vara en väckarklocka. Samhället som växer fram mellan oss är inte hållbart på något enda sätt. Absolut inte utifrån ett ekologiskt perspektiv, definitivt inte utifrån ett ekonomiskt perspektiv och socialt är tillståndet katastrofalt. Lägg därtill omedvetenheten om att felet är inbyggt i samhällsstrukturen och det utbredda ointresset för hur andra människor faktiskt har det. När inte ens målen som alla strävar efter leder till lycka och tillfredsställelse borde vi stanna upp och tänka efter. Målen som jagas leder bara till nya mål; mål som dessutom ska nås snabbare och till lägre kostnad för att ekonomin kräver det. Tim Bergling var en ensam artist, men bara på pappret; i verkligheten befann han sig bara i toppen av en pyramid och han dignade tydligt under kraven på prestation inifrån organisationen som var beroende av honom för sin överlevnad. I samma stund som musikundret uppmärksammas som en exportframgång förvandlas artister som behöver frihet och förståelse för komplexiteten i den skapande processen till något de inte kan leva upp till, till något ingen människa kan leva upp till. Ett samhälle och en kultur där ekonomin är målet och människorna medlet är inhumant, ohållbart och destruktivt.

Även jag har allt man kan drömma om, och som lektor på högskolan lever jag egentligen min dröm. Jag får arbeta med det som jag sent i livet insåg var det jag finner alla mest meningsfullt: Kunskap och utveckling. Jag har fått möjlighet att studera och jag har uppnått både doktors- och docentgraden. Idag har jag skaffat mig både kunskaperna och erfarenheterna som krävs för att kasta mig ut i det okända för att där söka ny kunskap på oväntade ställen; kunskap som behövs för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle. Ändå är det inte glädje jag känner inombords, istället brottas jag allt oftare med känslan av tappad lust och bristande intresse, och orsaken till det är jag i mitt arbete allt mer sällan får utlopp för den där livsbejakande känslan som infinner sig när jag får ansvaret att göra det jag utbildats för, på mina egna premisser och med KUNSKAPEN i fokus. Jag känner mig lurad när det jag utbildats till och vill göra inte räknas. Drar jag inte in pengar betraktas forskningen jag utför som, i bästa fall, hobbyverksamhet. Och känslan av att inte vara litad på tär på mig. Friheten som krävs för att skapa ny kunskap kringskärs av tvingande administrativa system, rigida regler och krav på produktion av bibliometriska data och mätbara resultat.

New Public Management är en bluff; jag inser det allt mer. Det är en uppsättning principer, som liksom politikerna i sin desperata jakt på väljare, lovar runt men håller tunt samtidigt som tomheten i centrum och i toppen av systemet växer i takt med att intensiteten i de ekonomiska flödena ökar. NPM är ett tomt löfte om framgång och rikedom, för när målen nås ersätts de omgående av nya mål. Ju mer jag lär mig och ju bättre jag blir på mitt arbete desto mindre användning har jag av kunskaperna, kompetenserna och erfarenheterna, eftersom jag tvingas följa allt fler standardiserade regler, system och rutiner. Ju högre utbildad jag blir desto mer kontrollerad känner jag mig, och desto mindre blir glädjen i arbetet. Det kan ingen lön i världen kompensera för. NPM bygger på att kunskap och handlag flyttas från människor till system, för kvalitetens, effektivitetens och måluppfyllelsens skull. Ekonomin går bättre än någonsin, men allt fler känner allt oftare att man litar allt mindre på dem. Det är tomhetens triumf, vilket bekräftades när Donald Trump valdes till president i USA.

NPM bygger på den huvudlösa och destruktiva tanken att människor inte går att lita på och den fåfänga drömmen om att pengar är en universellt värde som kan växlas in till vad som helst, även lycka och tillfredsställelse. Konkurrens driver inte kvalitet i alla lägen, överallt. Konkurrens driver in kilar mellan människor och sliter isär samhället inifrån; i alla fall så länge den mänskliga faktorn betraktas som ett hinder för (ekonomisk) utveckling.

Utan ömsesidig, mellanmänsklig tillit finns ingen chans att samhället blir hållbart. Tilliten är det kitt som håller helheten samman och som gör man kan ägna sin energi och uppmärksamhet, sina kunskaper och sin kreativitet samt inte minst sin tid, till annat än att avvärja reella och befarande hot. Tillit är mer värdefull än alla pengar i världen, för utan tillit finns inga pengar. Efter att guldmyntfoten övergavs finns ingen annan grund för ekonomin än människors ömsesidiga tillit. Ingen människa är en ö, kulturen skapas av oss alla tillsammans och den växer fram mellan människor. Utan tillit löses kittet upp och helheten försvagas. Därför är den utveckling som går under samlingsnamnet NPM så destruktiv, för den sätter ekonomin i centrum och offrar människor, tillit, regnskogar, rent vatten och etik, på tillväxtens heliga altare. När jag inte litar på dig litar du inte på mig och båda förlorar. Om jag väljer att lita på dig har jag gjort vad jag kan och även om jag blir sviken har jag i alla fall inte gjort fel. Rent statistiskt är risken liten att den jag möter inte går att lita på, och oddsen går att påverka för den som visar att hen litar brukar mötas av tillit tillbaka. Tillit fungerar som kärlek på det sättet, ju mer man ger desto mer får man, trots att det aldrig finns några garantier. Men när ekonomin blir ett mål blir människorna ett medel, och den mellanmänskliga tilliten förvandlas till en risk som till varje pris måste elimineras för att inte hota tillväxten.

Kunskap och tillit hänger ihop, och båda är mellanmänskliga kvaliteter som tar tid att bygga upp, men som kan raseras på ett ögonblick. Nytänkandet som är nödvändigt för att hitta lösningar på framtidens problem och utmaningar hämmas av kraven på mätbara resultat och ekonomisk framgång som leder till att en sårbar monokultur växer fram, vars enda syfte är att få ekonomin att växa. Mångfald är nyckeln till hållbarhet, men det är ingen lösning. Många tror att den som talar om mångfald menar att det löser allt, men mångfald löser ingenting. Mångfald är ett slags indikator på hur väl man lyckats sprida tillit i samhället. Därför är mångfald vägen fram, inte målet. Mångfald kan liksom tillit och kunskap bara växa underifrån och mellan. Mångfald kräver förståelse för komplexitet, humanism och marginaler samt insikt om att i samma stund som pengar blir målet blir människorna och miljön medlet.

Tillit kan bara växa mellan människor som litar på VARANDRA, den kan aldrig tvingas fram uppifrån. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Detta måste vi förstå och acceptera innan arbetet med att skapa hållbarhet och främja tillit kan börja. Bara genom att ge kan man få, och ju mer man ger desto mer får man. Kalla mig gärna drömmare, för det är vad jag är. Utan drömmar finns inget samhälle, bara tomhet och meningslöshet. Kunskap, visioner, tillit och kärlek, liksom hot, hat och misstänksamhet finns bara i människors huvuden. Därför är det så svårt och därför är det så viktigt. Det känns kanske klokt och logiskt att skapa system för trygghet och måluppfyllelse samt att sätta ekonomin i centrum, men det enda kloka och långsiktigt hållbara är att placera kunskapen och medmänskligheten där och att välja att lita på sina medmänniskor.