Tittade på en dokumentär igår, om bönder som sysslade med kycklinguppfödning i USA; eller det handlade varken om bönder eller uppfödning, det handlade om industriproduktion av kött i enorma anläggningar. De som intervjuades såg ut som bönder och de ägde sina gårdar, men i praktiken vad det statare jag såg och lyssnade på. I USA och i världen domineras kycklingindustrin av några få GIGANTISKA, multinationella företag som dikterar villkoren för uppfödarna, som tar hela risken (till och med den bonus som duktiga uppfödare får betalas av mindre framgångsrika uppfödare), ända ner på detaljnivå. Och den som inte följer kontrakten får inte sälja kycklingar och riskerar att gå i konkurs, för det krävs enorma investeringar och marginalerna är i minimala. Jag visste att det var illa, men inte att det var så illa, och jag är tacksam för att jag för ett tag sedan beslutade mig för att i princip inte äta kött. Det är inte bara djuren som behandlas som handelsvaror, även människorna som arbetar i produktionen ses som kostnader som ska minimeras till varje pris; samma gäller för övrigt kunderna fast åt andra hållet eftersom de ska förmås betala så mycket som möjligt för varan som säljs med hjälp av marknadsföringsstrategier som går ut på att skapa bilden av en lantlig idyll som inte existerat på decennier. Ägarna till just det företag som dokumentären handlade om fanns och verkade i Brasilien och dikterade därifrån villkoren för massor av människor och djur över hela världen.
Förra veckan såg jag en dokumentär om VW och fifflet med clean diesel, och det slår mig att medan vi här hemma är fullt upptagna av de alt mer affekterade och förvirrade turerna kring Svenska Akademin håller världen på att förändras till oigenkännlighet. Politikernas makt har minskat i takt med att tonläget i politiken har ökat. Som bekant skramlar tomma tunnor mest, vilket är oroande eftersom medierna liksom köttindustrin styrs av några få multinationella ägare som tjänar sina pengar på människors affekter. Igår skrev jag om vad som riskerar att hända med skolan om och när den ekonomiseras fullt ut, vilket bara är en tidsfråga eftersom allt idag handlar om EKONOMI. Multinationella företag drivs inte av intellekt och eftertänksamhet utan av anonyma aktieägarmajoriteter. Det är i praktiken våra egna pensionspengar som förslavar oss.
Stordrift är lockande, för det är lönsamt. Den som hanterar stora kvantiteter kan tjäna pengar där mindre aktörer går bet. Stordrift är därför alla ekonomiska verksamheters yttersta mål. Den heliga tillväxten kräver det och eftersom det är marknadens motor och följaktligen den väg politikerna tvingar samhället och medborgarna in på genom att locka med sänkt skatt och mer trygghet samt bättre välfärd; alltså samma typ av marknadsföring som köttindustrin använder. Stordrift ser på pappret ut att vara lösningen på snart sagt alla problem. Stordrift är helt enkelt förbannat lockande. Samtidigt är det en förbannelse eftersom målet väldigt lätt blir till ett medel, vilket visar sig i bransch efter bransch. Vägen mot målet, ökar tillväxt och högre vinst, är underordnad. Förhäxade av lönsamhetens lockelser och stordriftens ekonomiska fördelar underkastar vi oss omaket och följer lydigt marknadens krav, och djuren som vi äter föds upp i enorma fabriker med ett enda mål: att öka vinsten för ägarna till varje pris.
Vad är det vi håller på med egentligen? Vilka andra konsekvenser innebär stordriften, än lägre priser och ökade vinster? Vem är det som tjänar pengar och till vad används pengarna? Vad händer med samhället när stordriften implementeras och tillåts tränga ut och förgöra mindre aktörer? Mångfalden utarmas som en konsekvens av jakten på effektivitet och behovet av kunskap och kompetens, bildning och klokskap förvandlas till en fråga om pengar, det vill säga en kostnad som ska hållas nere så mycket det bara går. Kunskap har aldrig varit makt, men idag är det tydligare än någonsin med tanke på vem som är president i USA och varför just han innehar världens mäktigaste ämbete. Ekonomiseringen är ett virus som likt en pandemi sprider sig och påverkar oss alla och samhällena vi lever i.
Stordriftstänkandet har gett oss fler kaféer, men till priset av minskad variation och ökad likritning. Ett fåtal aktörer flyttar aggressivt fram sina positioner allt mer och tränger ut privata, småskaliga entreprenörer med mördande konkurrens. När jag var ung fanns det bagerier i varje kvarter, som anställde bagare och annan personal. Idag sker tillverkningen hos kedjorna centralt. Efterfrågan på bagare har minskat och lönerna kan pressas. För vem är det lönsamt med stordrift? Inte för personalen som avskedas eller pressas ekonomiskt i jakten på effektivitetsvinsterna som stordriftens ger. Inte för kunderna som får betala kraftiga överpriser för att få tillgång till kaffet och lokalerna som ser likadana ut överallt, och som i praktiken är de som driver utvecklingen mot mer av samma. Ägaren, eller ägarna om det är ett aktiebolag, tjänar på stordriften. Inte samhället som ofta tvingas ge företagen fördelar (det vill säga skattelättnader och sekretess) för att de överhuvudtaget ska etablera sig. Skatt betraktas av företagen som en kostnad som hotar lönsamheten och eftersom företagen ofta är mäktigare än nationalstaterna använder företagen makten som tillbedjan av den heliga tillväxten ger dem till att inte betala tillbaka till samhället och det allmänna. Om utvecklingen fortsätter kommer alla som ens har en anställning att tvingas leva och verka under förhållanden som liknar gamla tiders statare eller moderna uppfödare av kycklingar.
I samma kvarter som bagerierna huserade under 1990-talet när jag var student och frekventerade verksamheterna fanns också lokala tobakshandlare som sålde tidningar och godis, frukt och annat. Varje handlare hade liksom bagerierna sitt utbud och sin karaktär. Idag domineras gatubilden av Pressbyrån och SevenEleven. Där det tidigare fanns liv, rörelse och dynamik, en mångfald av olika typer av aktörer, växer idag fram en allt mer specialiserad monokultur, med ett enda mål: att tjäna pengar, på stordrift, till varje pris. Jakten på effektivisering leder till att antalet anställda hålls på ett absolut minimum och eftersom logiken idag sprider sig till snart sagt alla typer av verksamheter, till och med vård och skola, konkurrerar vi mot varandra i en kollektiv jakt mot botten.
Kläder. Samma där. Galleriorna domineras av internationella kedjor. Samma utbud torgförs överallt. Ett krympande antal aktörer slåss om marknadsandelar och kampen om kundernas pengar är en kamp på liv och död för som arbetar med tillverkning och som befinner sig längst bort från kommersens glätta yta där man med hjälp av marknadsföringsstrategier styr kundernas känslor och uppfattningar. Tydligast syns effekterna kanske i den hård pressade teknikbranschen som tvingat mindre uthålliga aktörer i konkurs. Vapnet är löjligt låga priser, som upprätthålls genom att förlägga tillverkningen i länder där det råder misär och där konkurrensen om arbetstillfällen bokstavligen är mördande, vilket tvingar fram låga löner. Vem tjänar på den utvecklingen? INGEN! Kunderna som lockas med låga priser ser ut att vara vinnare, med det är bara en skenbar vinst. Låga priser kostar och någon måste betala. Det är du och jag och alla andra som betalar och det enda vi får på sikt är ökade krav på sänkta löner och försämrade arbetsförhållanden. Evig tillväxt är omöjligt i en ändlig värld som vår. Marknaden och de rikaste, liksom tillbedjarna av den heliga tillväxten kan möjligen köpa sig tid genom att göra som Rockefeller (tror jag det var, som köpte kollektivtrafiken i Los Angeles och utnyttjade sin monopolställning för att lägga ner den och tvinga folk att köpa och köra bilar som gick på bensinen han tjänade sina pengar på) och köpa upp skolor och dels tjäna pengar på effektivisering av undervisning (och skatteupplägg), dels på befolkningens minskade kunskaper som blir konsekvensen av att lärarna pressas på samma sätt som alla andra.
Stordriftsfördelarna utarmar världen, ekonomiskt, ekologiskt, kulturellt och mellanmänskligt. Jakten på effektivitet, tillväxt och pengar som tvingar fram och och förr eller senare leder till stordrift är ett slags svart hål som blivit sitt eget mål. Jakten på vinst är det enda som betyder något, för så fort man nått målet har det flyttats framåt och jakten fortsätter. Alla dras med och tvingas ner i den ekonomiska malströmmen. Kravet på vinst används som motiv för snart sagt allt och tvingar alla till umbäranden, utarmning och livlöshet.
Det var inte så det var tänkt. När jag var ung stod de fria marknadskrafterna för liv och dynamik, variation och inspiration. Det var kommunismen och öststaterna som var liktydigt med tristess och enkelspårighet samt avsaknad av valfrihet. Det var där som Storebror såg och bestämde. Där fanns ingen frihet och vardagen styrdes planekonomiskt. Idag finns i princip bara marknadsekonomi och därför är det skrämmande att se hur den uppvisar allt fler likheter med kommunistdiktaturerna, ifråga om planering och styrning av verksamheterna samt begränsat utbud av varor och förekomsten av monopol. Multinationella bolag är dessutom i många avseenden lika paranoida som Stalin, och deras möjligheter till kontroll skulle göra vilken diktator som helst grön av avund. Idag håller det som var lösningen på kommunismens problem att förvandlas till marknadsekonomiska möjligheter, men det är inte så det säljs in. PR-byråernas och kommunikationskonsulternas budskap är att inget förändrats, allt är lika idylliskt som förr och lyckan finns runt hörnet, åtminstone för den som anammar en entreprenöriell inställning och kämpar på. Snart blir det bättre. Vi är nära. Om bara inte; och här får läsaren själv fylla i vad som anses vara problemet, poängen är att det alltid är något eller någon.
Stordriftsfördelar kommer att bli vår död. Sanningen är att det inte finns någon vinst att göra. Det finns bara ett liv att leva. Och liv kräver dynamik och mångfald för att inte duka under. Stordrift är motsatsen till hållbarhet. Samhällen som drivs med stordrift kväver sig själva till döds i en destruktiv jakt mot botten. Det är bara en tidsfråga. Låt oss därför stanna upp. Tänk efter. Vad sysslar vi med egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar