Deleuze, en introduktion 4

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Den fjärde premissen handlar om kontexten, eller elementet vari vetenskapande utförs. Vår värld, helt enkelt. Och den består, i alla fall när det konventionella tänkandet filtrerats genom Deleuze prisma, av original och av representationer av original (vilket punkt 1 som handlar om individen, det autonoma subjektet, och punkt 3, som handlar om Sanningen som mål, illustrerar). Utgångspunkten för vetenskap är att verkligheten består av urskiljbara, unika delar och att allt och alla är mer eller mindre perfekta avbilder av original. Hela systemet med patent och upphovsrätt bygger på denna tanke.

Utgångspunkten för tänkande och vetenskap är att verksamheten bedrivs av exceptionella och excellenta forskare som söker efter helt ny kunskap och unika resultat. Det faktum att alla vet att ingen vetenskap är möjlig utan samverkan mellan en lång rad människor och med hjälp av olika typer av verktyg visar att premissen är ett kulturellt skapat, grundläggande antagande och den uppfattningen förstärks av insikten om att ny kunskap alltid på ett eller annat sätt bygger på tidigare forskargenerationers arbete. För att kunna upprätthålla övertygelsen om att forskare är autonoma genier som söker ny och unik kunskap krävs förnekelse av en lång rad insikter som alla har och som lätt kan medvetandegöra. Fast det sker inte eftersom kunskap hänger samman med makt och den som upphöjts till geni eller lyckats ta patent på något har allt att förlora på en alternativ och mer relationell och kollektivistisk syn på forskare och forskning.

Här finns en viktig pusselbit till den utbredda svårigheten att förstå kultur, tänker jag. Problemet bottnar i att man inte ser rörelse, komplexitet och mellanrummens betydelse. Och det gör man inte eftersom det kräver en annan blick. Det tog lång tid och krävdes enorma resurser för att bryta med föreställningen om att jorden inte låg i universums centrum; men ser ju att solen går upp (och likväl är det jorden som rör sig). Idag vet vi och tar detta för givet, men så har det inte alltid varit, inte överallt och i alla sammanhang. Även om Darwin idag (och med rätta) uppfattas som ett geni möttes hans teori och evolutionen med skepsis när den lanserades eftersom den gick på tvärs mot uppfattningen om att Gud skapat människan. Och vi vet dessutom att han publicerade sina tankar om naturligt urval först när en annan forskare stod i begrepp att publicera en liknande tanke. Darwin må ha varit klok, men han fanns och verkade inte i ett vakuum. Ingen människa kan bli upphöjd till geni helt på egna meriter. Tron på excellens är en föreställning om hur det är, en kulturellt skapad premiss. Berättelserna om geniet som kommer utifrån och löser tidigare tillsynes olösliga problem är utryck för samma längtan efter en frälsare som gav upphov kristendomen.

Det dominerande sättet att tänka idag är ett tänkande som inte beaktar blivande och förändring. Det utgår från att det finns original och kopior, att det finns sanningar, unika och excellenta subjekt och fulländade tankar samt mer eller mindre bleka kopior av dessa. Därför sitter både forskare och allmänheten fast i denna väldigt trånga föreställningsvärd. Så länge vi håller fast vid premissen som handlar om att det finns original och kopior är vi alla instängda i ett slutet rum där all förändring uppfattas som ett hot mot rådande ordning. Vetenskap som bedrivs med den utgångspunkten handlar om att avgöra vems vetande som är mest likt originalet och vilka vetenskapliga resultat som ligger närmast Sanningen. Och eftersom kunskapen, inom ramen för detta tänkande, utgår från autonoma subjekt som leds av ett sunt förnuft, och eftersom kunskapen antas vara universell, blir vetenskap en intern uppgörelse om vem som är bäst och därför ska tilldelas makten över Sanningen. Jag kan inte ställa upp på denna syn på vetenskap och människor och därför menar jag att det är viktigt att bryta mot alla akademiska konventioner, fast lika viktigt är det att inte bryta mot vetenskapens grundprinciper (vilka Galileo och Darwin följde i sökandet efter bättre och mer användbar kunskap). Det akademiska rummet behöver vädras för att kunskapen inte ska kvävas under sin egen tyngd eller dö av intellektuell inavel. Världen förändras och det gör även utgångspunkterna och premisserna för den vetenskapliga praktiken, i alla fall om det är människors vardag och levda erfarenhet man undersöker.

En som förstått detta och som är inne på samma linje som Deleuze (trots att han är en uttalad kritiker till allt vad postmodernism heter) är Johan Asplund som skiljer på konventionell, rationalistisk vetenskapsteori och den vetenskapsteori han själv förfäktar. Han ställer inte upp på tanken att vetenskapens uppgift är att skapa simuleringar, det vill säga exakta kopior av verkligheten. Han menar, och jag håller med, att en sådan vetenskap inte tillför någon ny kunskap. Han lanserar begreppet simulacra som alternativ till den rådande definitionen av verklig kunskap som bygger på att det finns original och att forskare upptäcker dessa. Han definition av simulacra lyder så här: ”Ett kvalitetstest för ett simulacrum kunde ha följande lydelse ’Ett simulacrum är bra nog om en bedömare upplever en slående likhet och samtidigt också en diskrepans mellan illusion och verklighet.” (Asplund 2003:40. Kursiv i original). Den konventionella vetenskapsteorin, menar Asplund, präglas av att den idealiserar och endast godkänner ”simuleringar”, det vill säga exakta avbildningar av verkligheten. Asplund däremot erkänner även simulacra som vetenskap. Och ett simulacra,

skall vara sådant att det ger upphov till en upplevelse av slående likhet och samtidigt en upplevelse av en diskrepans mellan illusion och verklighet. (Jag erinrar om Picassos tjurhuvud som består av ett cykelstyre och en cykelsadel.) Det säger sig självt att frånvaron av varje diskrepans innebär att ingenting nytt eller oväntat har blivit sagt. Den som upplever att X är ”alldeles lik” Y utan att också uppleva en diskrepans mellan X och Y får bara bekräftat vad han redan visste. (Asplund 2003:61).

Motivet för att presentera en vetenskaplig framställning som har karaktären av simulacra är att en simulering egentligen inte säger något nytt eller i varje fall inget oväntat om verkligheten. Ett annat skäl är att en läsare som ställs inför vattentäta ”fullbordade” faktum (vilket alla simuleringar är) lätt hamnar i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet med mer än att hela resonemanget kullkastas. Vetenskap med simulering som ideal ger lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden innehar initiativet. Självklart är detta inte det samma som att hävda att subjektivitet eller relativism är att föredra framför objektivitet. Som jag tolkar Deleuze och Asplund lanserar de inga egna nya sanningar och talar heller inte om hur man ska tänka. Det sätt som jag bedriver vetenskap på hämtar inspiration från både Asplund och Deleuze och jag ser det som att resultatet av mitt arbete handlar om att presentera förslag på alternativa förståelser, som efterhand kan korrigeras processuellt, i samspel med en bred allmänhet. Det är något helt annat än att resa anspråk på att vara ett geni och söka finita sanningar.

Asplund och Deleuze menar att väldigt mycket av den vetenskap som produceras och även många av de vetenskapliga metoder som hålls högt inom akademin strävar efter att presentera så noggranna kopior som möjligt av det man undersökt. Det är bara studierna som lyckas skapa ”exakta” avbildningar av undersökningsobjektet som kan räkna med att erkännas som god vetenskap. Men vad är det för mening med det? Vad tillför sådan forskning världen egentligen? Tänk till exempel på den perfekta kartan som är så pass detaljerad och exakt att den tar lika stor plats som den verklighet den avbildar. Det är inte längre en karta. Om framställningen däremot får läsaren att tänka till och att tänka annorlunda kan studien bli ett incitament till förändring, utan att vetenskapen bestämmer världens vara. Exakta kopior, perfekta resultat och hyllade experter riskerar att hämma den kollektiva kreativitet som behövs i ett samhälle för att hantera tillvarons komplexitet.