Girighet är en så pass stark och potentiellt destruktiv kraft att ekonomin måste regleras för att vara hållbar och tjäna människorna och samhället. Girighet är en mänsklig egenskap som vi får leva med, den går att önska bort. Få vill dessutom erkänna att de känner habegär; det är som med egoism och andra egenskaper som man (med rätta) skäms över. Om man nu inte heter Gordon Gekko vill säga, som kan sägas ha gett ansikte till en hänsynslöst rovgirig kapitalism. Girighet liknar kärnkraft på många sätt, det är en potent kraft, men den måste behandlas med största varsamhet och respekt för att inte bli destruktiv. Kraften måste regleras för att bli användbar.
Kreativitet är en annan mänsklig egenskap; den är som frön eller fiskyngel. Och alla vet att det krävs massor av yngel, det vill säga potentiella fiskar, för att arten ska reproducera sig. Miljön slipar arvsmassan och bara de mest livskraftiga exemplaren överlever till vuxen ålder. Att behandla människor så är cyniskt, men att behandla kreativa idéer på det sättet är nödvändigt. Eftersom man idag är så fixrad vid kortsiktigt ekonomiska vinster har man inte tålamod med misslyckanden, och obrukbara kreativa förslag betraktas som en onödig kostnad, som slöseri med resurser. En långsiktigt hållbar ekonomi är dock beroende av kreativitet och nytänkande, annars utarmas myllan där ekonomin växer. Idéer och nya tankar kan och bör ses som fiskyngel eller frön, medan den som är kreativ måste behandlas ned respekt och förståelse för hens egenskaper. Det är i samspelet mellan uppslagen som lämnar kreatören och den omgivande miljön, de som granskar och värderar förslagen, som kreativiteten får sitt värde. Ingen idé eller människa är ond eller god i kraft av sig själv, det är i samspelet mellan som värdet. Regleringar triggar kreativitet och uppfinningsrikedom, men om dessa egenskaper får fritt spelrum leder det till samma typ av problem som om girigheten får fritt spelrum.
För det första måste vi förstå dessa oundvikliga utgångspunkter, för det andra måste vi skapa arrangemang som kan hantera dem, simultant. Det är en svår och grannlaga uppgift, och det måste man också förstå. Enkla lösningar finns bara i fantasin. Och just detta, sammantaget, glömmer eller undervärderar man betydelsen av, konsekvent. Jag ser det som kulturvetarens uppgift att ansvara för att hålla dessa insikter vid liv. Uppgiften är att sprida förståelse för grundförutsättningarna och hur de måste samverka och utvecklas för gynna det övergripande målet: långsiktig hållbarhet i ordets alla aspekter, socialt, ekonomiskt och ekologiskt.
Hur många goda och användbara uppslag och idéer har kvävts i sin linda på grund av majoritetens rädsla för det annorlunda, av motvilja mot den som är kreativ på fel sätt eller i fel miljö? Det får vi aldrig veta, för det krävs som sagt en tillåtande och förstående miljö för att ta tillvara på kreativitet. Den som är kreativ måste få både tid och möjlighet att släppa lös sin förmåga och det krävs även att hen känner tillit till sig själv som person. Det krävs inte bara nytänkande och kreativitet för att komma upp med idéer som ännu inte sett dagens ljus, det krävs även mod och trygghet för att våga kasta ur sig kreativa förslag, eftersom ingen vet hur de landar. I en vinstfokuserad ekonomi med krav på kortsiktig lönsamhet finns inget tålamod och risken finns att en kreatör som lämnar några förslag som inte fungerar avskedas trots att alla vet att kreativitet inte går att målstyra. För att förstå värdet av idéerna när de väl ligger där på bordet krävs förståelse och nyfikenhet, tillit och öppenhet samt tålamod. Det krävs värme och uppmuntran samt en kollektiv förståelse för mångfaldens värde och lite mindre ljus på individen. Det vi tillsammans som bygger världen och kreativitet kräver samverkan och gemensamma ansträngningar. Det krävs en förståelse för och uppskattning för misslyckanden. Att misslyckas och att få misslyckas, utan att det ses som ett misslyckande, är en förutsättning för att kloka kreatörer ska våga öppna sig och börja släppa ut sina tankar.
Är det kreativitet vi vill främja och locka fram ska vi göra precis tvärt om mot hur vi gör idag. Vi ska sluta lyssna på konsulter som anser sig veta hur det är och vad man kan och bör göra för att bli kreativ. Kreativitet är inte en egenskap man kan utbilda sig i. Därför är det bättre att lyssna på dem som inte talar om kreativitet, sig själva eller hur lätt det är att lyckas. Ingen är så enkelt och självklart i efterhand som framgång. Hur ska man förklara framgång? Bör man söka förklaringen hos den som lyckats, eller ska man fråga den som ville och försökte, utan att lyckas? Min misstanke är att skillnaden mellan den framgångsrike och den misslyckade är minimal, att förklaringen är tur och slump och att nyckeln till kunskap och förståelse finns i mellanrummen och miljön. Att tänka helt nytt är närmast omöjligt, men kreativitet kan lockas fram genom att underkasta sig vissa regleringar som tvingar tanken att följa på förhand givna förutsättningar. Det är i mellanrummen och som ett resultat av slumpen som kreativitet och nytänkande uppstår och det är processer som inte går att styra.
Jag är kreativ, och det är inte alltid roligt eller uppskattat. För mig innebär kreativiteten att jag inte kan stänga av hjärnan, som hela tiden svämmar över av idéer. I mitt fall är det jag och sammanhangen som omger mig som utgör det reglerande momentet och min hjärna är kraften som regleras. Jag vet att uppemot 90 procent av idéerna är värdelösa, men jag vet också att runt 10 procent av dem är lysande. Problemet är att jag aldrig på förhand kan veta vad som är vad. Först när tankarna lämnar min hjärna och landar i en kritisk men öppen och tillåtande miljö, tillsammans med kloka och granskande, mer strukturerade människor, får kreativiteten ett värde. Om jag ska utföra hela arbetet själv tar det tid, men det går. Det är så jag har fått jobba under den största delen av mitt liv. Men det skulle kunna vara annorlunda och jag skulle kunna bidra med mer, om jag bara möttes med lite större förståelse. Jag är inte galen, vilket har bevisats. Jag tänker bara i andra banor och ser möjligheter där andra inte gör det. Jag kan inte stänga av förmågan att testa, tänka och testa igen och jag tror många kreativa människor känner igen sig.
Jag äger inte mina idéer, det gör gruppen där jag ingår och är en självklar och integrerad del. Så ser jag på kunskap, som en kollektiv verksamhet. Därför ser jag också värdet av regleringar, mångfald och samverkan. Utan tillit och trygghet sprider sig rädslan, och rädslan är också en miljö, men det är en miljö där mörkrets krafter gror. Enda sättet att mota dessa krafter tillbaka och bygga ett hållbart samhälle är att öppna upp, visa tillit och lyssna mer samt reglera girigheten och tämja kapitalets ursinniga kraft. Integration, marginaler och förståelse för misslyckanden är en förutsättning för kreativitet, den goda kreativiteten, för det är dessa egenskaper som utgör miljön där tankarna landar.
För att utveckla kunskap krävs att samhällets samlade, generella kunskapsnivå och kvaliteten på det vetande som faktiskt används i vardagen är utvecklat. Ju fler som engagerar sig i kunskapsprojektet desto bättre och mer hållbart blir det. Ju fler som har förmågan till kritiskt tänkande desto bättre för alla. Ju fler som lyssnar på varandra och vet och förstår hur viktigt det är att kritiskt reflektera över vad som faktiskt sägs, desto bättre och mer pålitlig blir kunskapen som används i byggandet av samhället. Och om alla vet att deras tankar och ord är lika mycket värda kommer fler att våga engagera sig och söka kontakt med sina inre kreativa egenskaper. Genom att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar, är inget givet på förhand. Och genom att tygla girigheten och otåligheten samt öka gemenskapen engageras fler människor med olika egenskaper och kompetenser i sökandet på den kunskap som samhället och mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnad. Jag kämpar för en värld där innehållet alltid är viktigare än formen, en värld där kunskapen står i centrum och ingen människa tillåts stå i vägen för vetandet och egoism och girighet är accepterat med också reglerat.
Jag ser dock tyvärr en allt tydligare glidning i dagens samhället och akademin. Allt mer fokus riktas mot pengar, vinst och formelement som betyg, poäng, titlar, citeringar och andra insignier som antas vara garanter för att innehållet håller hög klass och att innehavaren har vad som krävs och går att lita på, oavsett vad hen säger. Vad händer med det kritiska tänkandet om vi delar upp mänskligheten i en elit vars ord aldrig ifrågasätts, och resten vars ord och tankar alltid ifrågasätts? Och där ekonomisk framgång automatiskt leder till framgång och respekt även på andra områden? Vi får en obehaglig värld där utbildning handlar om att skaffa sig så många TECKEN på kunskap som möjligt och framgång mäts i pengar, ju fler tecken och större rikedom desto bättre. Kreativitet och kritiskt tänkande riskerar att hamna i skymundan, att utarmas eftersom det inte antas behövas. Det som krävs för att lyckas i ett sådant samhälle är titlar och bara dens ord som godkänts accepteras. Skolan och den högre utbildningen blir i en sådan värld en institution för godkännande, inte för kunskapsutveckling. En plats där man kränger utbildning, istället för att odla kreativitet och reglera ekonomin så att krafterna kan komma mänskligheten som helhet till godo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar