Deleuze, en introduktion 5

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Femte premissen: Eftersom sanningen är en och odelbar och följaktligen bara finns på en plats kommer tillvaron att kännetecknas av brist på sanning. Accepterar man denna tanke leder den till att man måste acceptera tanken på att bara sanningen i sig och den som är i sanningen äger klarhet och förnuft, allting annat och alla andra lider mer eller mindre brist på sanning. Och den som är uppfylld av och bara kan acceptera denna syn på sanningen kommer att få svårt med förändring eftersom det som är perfekt aldrig kan förbättras. Överförd till samhället och som idag allt mer i politiken leder denna premiss till totalitära tendenser. Om sanningen är en och odelbar betyder det att jag har rätt och du har fel, om våra tankar och uppfattningar skiljer sig åt. Debatten blir den enda vägen till insikt och förståelse eftersom det bara anses finnas en väg och eftersom alla avvikelser från den vägen leder bort från sanningen. Och ur den tanken växer fram en föreställning om att frågor som en gång avgjorts i en debatt en gång för alla också är avgjorda.

Här finns grunden för mångas syn på postmodernism, att det skulle handla om relativism och därmed utgöra ett hot mot vetenskapens ädla kamp för det sanna och rätta. Den som är lever i förvissningen om att sanningen är en och odelbar kommer att uppfatta alla invändningar mot den rådande uppfattningen som antingen förfäktande av osanning eller uttryck för relativism. Så kan det naturligtvis vara, men bara för den som ser premissen som sann är det självklart att se det så. Den som anser sig veta vad som är sant och är i sanningen uppfattar alla försök att se saken ur ett annat perspektiv som avvikelser från den rätta vägen. Om sanningen är lyktan som lyser upp mörkret blir vetenskapen en fyr att navigera efter. Forskningens uppgift blir att eliminera bristen och söka efter det förlorade paradis som sanningen utgör. Den synen på forskning är självmotsägande, för om vi verkligen kunde få eller redan hade tillgång till sanningen skulle vetenskapens uppgift vara att avskaffa sig själv. Forskning, menar Deleuze och jag instämmer, är att söka svar som fungerar, att undanröja hinder för tänkandet och skapa verktyg som kan användas för att upplösa problem.

Deleuze skapade en filosofi vars utgångspunkt är tillblivelse, överflöd och evolutionär förändring. Han förfäktar inte en relativ syn på sanning, han ifrågasätter bara premissen om att sanningen är en och odelbar samt att tillvaron kännetecknas av brist. Hans utgångspunkt är att verkligheten är som den är och att den blir till och därför förändras, samt att sanningen av detta skäl inte går att finna, strida om eller slå sig till ro med. Han skriver i en passage som jag ofta återkommer till.

Att bli till är att aldrig härma, eller göra som eller anpassa sig till en modell, vare sig det rör sig om rättvisa eller sanning. Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.

Sökandet efter svar som fungerar är något annat än sökande efter Sanningen; det är ett mer ödmjukt förhållningssätt till kunskap. Den som söker svar och forskar för att öka sin förståelse är inte intresserad av debatt, för hen är samtalet vägen fram. Okunskap ses av hen inte som en brist, utan som utgångspunkten för resan in i den okända terräng som framtiden alltid utgör. Framtiden är förändring, den är resultatet av tillblivelse, inte en spårbar rörelse i ett fixerat koordinatsystem. Livet, samhället och kultur är inte rörelser från mörker till ljus. Som sagt, allt eftersom något blir förändras det lika mycket som den som rör sig genom livet, är med och bygger samhället och skapar kultur genom interaktion med andra.

Samtalet är en bild av både forskning, kultur och kunskap (sanning) och jag ser det med Deleuze som konturerna till ett blivande. Samtalet handlar inte om växla mellan fråga-svar eller om några andra dikotomier. Samtalet är inte ett sätt att få två eller flera parter att smälta samman till en, det är inte ett sätt att söka sanningen eller en metod att kompensera för någon brist. Samtalet handlar om tillblivelse, om att vara och verka tillsammans för att uppnå ökad förståelse. Förbundet i citatet förstår jag som ett slags tillfälligt sammanhållande. Två självständiga intressen eller enheter som följs åt en bit på vägen i tillblivelseprocessen som världen växer fram ur. Som en man och en kvinna som lever ihop en tid, skaffar barn, och sedan skiljs åt. Eller som en författare och dennes bok, som blir till och förändras ömsesidigt i och genom samma process av tillblivelse. Jag förändrar Flyktlinjer och förändras själv genom processen, i ett slags samtal med andra texter, med kommentarer och med det som händer mellan. Samtal är inte en skapelseakt, det är en tillblivelseprocess. 

Deleuze tänkande ser inte slump och tillfälligheternas spel, den mänskliga faktorn eller perspektiv och alternativ till Sanningen som problem, vilket den som är övertygad om att sanningen är en och odelbar tvingas till. Deleuze placerar förändring och tillblivelse i centrum för vetenskapen, det är så han bryter mot den femte premissen. Han är inte relativist, han erkänner bara inte att tillvaron kännetecknas av brist och han ställer inte upp på tanken att det går att sätta upp mål som ska nås. Han ifrågasätter inte vetenskapens resultat, det är vetenskapens underliggande förgivettaganden han kritiserar; det är en avgörande skillnad. Han bryter med en totalitär syn på sanningen som hotar att underminera demokratin och han skapade en filosofi vars uppdrag är att lära sig se och bli bättre på att upptäcka alla konstruktiva möjligheter som uppstår i alla sammanhang, överallt och hela tiden. 

Sanningen är inte en och odelbar enligt Deleuze, den består alltid av fler än en men färre än många komponenter som hålls samman mer eller mindre fast. Han utgår från tillblivelse och förändring, mångfald och överflöd. Deleuze ser relationer och undersöker det som händer i mellanrum. Här är ett annat klassiskt Deleuze-citat som fångar dessa kvaliteter.

Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktions­apparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.

Ömsesidig tillblivelse finns överallt. Samtalets turer och roller, aktörerna som interagerar, allt blir till och förändras ömsesidigt i och genom processens gång. Liksom evolutionen, som är vad som frambringat både getingen, orkidén och det som händer mellan dem. Växten och insekten är förbundna med varandra, men själva förbundet är inte skapat av naturen, det är inte naturligt. Och samma gäller sanningen. Premissen att sanningen är en och odelbar är inte en beskrivning av verkligheten utan en allmän, skapad uppfattning om sakernas tillstånd. Både getingen och orkidén är autonoma aktörer som av en slumpens nyck kommit att bli ömsesidigt beroende av varandra. De är motsatsen till ett par. De är båda dubbelt infångade. Så kan man också se på sanning, som en relation mellan en verklighet som är som den i all sin föränderliga komplexitet och mångfald och forskaren som söker förståelse och svar som fungerar. Det är tanken brist som Deleuze bryter mot med sin flödesontologi, sitt processtänkande.

Ny-tänkande kan aldrig uppstå som ett resultat av lydnad eller följande. För att tänka nytt behöver man bryta mönster, missanpassa sig, sluta härma och upprepa. Kunskap om kultur kan bara nås genom att kasta ur sig tankar som inte alltid genomtänkta för att se var de landar, hur de tas emot och vilken förändring de ger upphov till. Forskning om kultur handlar om gemensamt skapande och ömsesidig tillblivelse, om att våga kasta sig ut i det okända tillsammans. Tala först och tänka sedan är vad ett samtal handlar om. Samtalar gör man med vänner, med människor man litar på för att lära känna varandra och ämnet man talar om. Samtal kan också vara ett sätt att leva och interagera med världen och verkligheten. Det handlar inte om att söka efter något som gått förlorat, inte om att kompensera för brist, utan om skapa något nytt och om att testa om det fungerar. Under och i ett samtal ska man inte behöva vara på sin vakt. Där ska man bara kunna säga det som dyker upp i ens huvud. Och när man gör det, och samtidigt lyssnar på varandra kan man i efterhand sålla ut det som fungerar. Synen på sanningen som en och odelbar stärker så klart makten hos den som lyckas inom rådande diskurs, men det är ett tänkande som alldeles för mycket handlar om makt och prestige för att främja ny-tänkande. Samtalet är konstruktivt, nyfiket och framtidsinriktat till skillnad mot debatten som handlar om att hävda sig och försvara sin position i centrum, i ljuset, nära sanningen. 

Tanken på brist leder till att människan döms till ett liv i brist och avsaknad. Punkt fem handlar om verkligheten som brist, om den bristontologi som Deleuze vänder sig mot. Den handlar om själva utgångspunkten för det vetenskapliga projektet, om rådande premisser för sökande efter kunskap. Motivet för att bryta mot denna premiss är att den leder till bevakande av gränser och försvar av sanningen, som bara en kan ha och äga. Denna premiss underblåser kamp och skapar uppfattningen om brist och dömmer därför människor till lydnad. Deleuze bjuder motstånd mot alla tendenser till totalitarism, och anklagelsen om att hans filosofi bygger på relativism är just en sådan tendens. Om jag pekar på något som jag menar är sant och det strider mot det du håller för sant måste frågan om vem som sitter inne med sanningen avgöras på något sätt, för båda kan inte ha rätt inom ramen för premissen som Deleuze bryter mot. Kunskap blir med den synen på sanning en högst begränsad resurs och tänker man så är det som upplagt för strid. Och på köpet får vi en syn på konkurrens som utgår från att den alltid driver kvalitet eftersom sanningen är en och odelbar och kampen om den tar oss och forskningen närmare sanningen, ljuset och den enda vägen.