Ett samtal om demokrati, filosofi och bildning 2

Fångar upp en artikel i flödet som har några år på nacken, men som fungerar som utgångspunkt för en reflektion om de ständigt aktuella frågorna demokrati, filosofi och bildning. Artikeln är skriven av Fredrik Agell (kulturskribent och fil. dr i litteraturvetenskap) och den publicerades i tidningen Respons 3/2016.

Demokratin kan ses som ett slags medlare, medium eller mellanrum mellan individer, grupper och inom samhället, en buffertzon mellan jag och du, mellan vi och dem och oss alla. Kulturen är det som  fyller ut och ger liv åt det som finns mellan. Kulturen är det samlade resultatet av delarnas individuella olikheter, och ju mer mångfald kulturen kan hantera desto mer hållbart är samhället. Allt det där utsätts i dessa dagar för press när jakten på effektivitet intensifieras och alla stenar måste vändas på för att krama ur det sista lilla överflöd som finns. Territorialiseringen ökar kan man säga om man vill tala med Deleuze, marginalerna krymper, kontrollen ökar och hastigheten drivs upp. Demokratin utarmas av detta eftersom enfalden och homogeniteten ökar när allt fler blir tunnelseende och börjar leta efter syndabockar först utanför och sedan på insidan av samhället. I ett desperat försök att nå upprättelse växer det fram en poltik som grundar sig i människors identitet.

Att hävda särartsintressen är inte nytt i vår moderna politiska historia. Redan i vår nära samtid, under första hälften av 1990-talet, erfar det socialliberala tänkandet en förnyelse genom Charles Taylor. Taylors utgångspunkt är att den liberala demokratins tanke om likaberättigade autonoma rättssubjekt inte förmår förhindra att vissa förfördelade grupper i samhället riskerar att degraderas till andra klassens medborgare. Också om de åtnjuter samma fri- och rättigheter som alla andra kan lagen ändå sägas missgynna dem eller inte ta tillräcklig hänsyn till deras utsatthet.

Idealet med lika fri- och rättigheter för alla är förförande enkel och lockande, men det fungerar bara i teorin, på pappret som deklarationerna högtidligt signeras av företrädarna för folket. Det är lätt att säga att alla är lika fria och att lagen är blind för olikhet och därför lika för alla. Människor är olika på alla möjliga och omöjliga sätt. Framförallt skiljer det sig åt ifråga om makt och inflytande. Normer och förgivettaganden, strukturer och kultur skapar skillnad och höjer vissa och sänker alla. Därför är demokratin så viktig, för den utgör det mellanrum där olikheter ifråga om makt, information, pengar och inflytande kan utjämnas. Det räcker aldrig att ge alla lika rättigheter, för att alla ska få samma chans att lyckas i samhället krävs kollektiv förståelse och acceptans för statens utjämnande insatser. En anorektisk stat minskar politikernas makt och därigenom det stora flertalets inflytande över samhällets prioriteringar och ger företagen och de rikaste av de rika makt över dagordningen. Identitetspolitik är inte en lösning, det är ett symptom och en indikation på allvaret med problemen vi har att brottas med.

Taylor initierade en mycket fruktbringande diskussion huruvida särlagstiftning ska tillåtas och på vilket sätt den i så fall står i konflikt med likabehandlingsprincipen, som fundamental princip för varje rättsstat, för varje demokrati, men han ifrågasatte inte på minsta sätt upplysningstraditionen eller den moderna, liberala demokratin. Ett sådant ifrågasättande finner vi däremot i äldre, konservativt tänkande. Den store sociologen Ferdinand Tönnies formulerade 1887 i sin inflytelserika skrift Gemenskap och samhälle (Gemeinschaft und Gesellschaft) en motsats mellan två typer av organisationsformer, en som man skulle kunna kalla förmodern och en modern (gemenskapen är ”den beständiga och äkta samexistensen”, samhället däremot något ”övergående och skenbart”).

Samhället består som jag ser det av både och, och relationen mellan måste vara dialogisk för att samhället ska bli hållbart. När det råder balans mellan och där och när det finns en demokrati som fungerar går det att skapa något av dynamiken med ett samhälle utan gemenskap är lika problematiskt som gemenskap utan samhälle. Jag ser det inte som två olika sätt att organisera tillvaron på, det är en djupt problematisk förenkling av sakernas tillstånd som dessutom inte tar hänsyn till företagen och deras växande makt över både människor och nationalstater.

Gemenskapskänsla uppstår enligt Tönnies genom nära, personliga relationer i exempelvis en familj eller en religiös församling, där alla har en bestämd roll som främjar helheten; i samhället däremot har gemenskapen ersatts av anonyma förbindelser mellan vinstmaximerande individer vilka ser den andre som medel för personlig vinning. Konservativa och reaktionära av skilda schatteringar kunde nu, ofta med hänvisning till Herders förromantiska tankar om en organisk folksjäl, unik för varje nation, avfärda de stater som försvurit sig till parlamentarism och liberalism som materialistiskt inriktade massamhällen, där populistiska demagoger i sold hos storkapitalet slåss om röstboskapens gunst. Samma tankegångar fick en dramatisk tillspetsning vid upptakten till det första världskriget – i de så kallade 1914 års idéer, och efter kriget i den så kallade konservativa revolutionen – då den europeiska intelligentian i hög utsträckning tog ställning antingen för tysk kultur eller för fransk eller engelsk civilisation.

Historien är spännande att följa. Det är en falsk dikotomi som målades upp och som fortfarande hålls levande där och när genuin och äkta gemenskap ställs mot artificiella samhällstendenser och politiker som inte ser till folkets väl. Det är en framgångsrik strategi som ställer människor mot varandra och som riktar kritiken för alla problem mot de folkvalda, när alla istället borde riktiga den kritiska blicken mot företagsledarna som verkar i det tysta och som skyddas av den närmast heliga äganderätten vilken förvandlar multinationella företag med enorma resurser till aktörer som antas konkurrera med medborgarna på lika villkor. Identitetspolitiken skapar grupper med utan ekonomisk makt och kulturellt inflytande blir den i bästa fall uddlös och i sämsta fall leder den splittring inifrån.

Aningen oegentligt men ändå träffande kan man säga att företrädarna för idén om en specifikt tysk kultur satte mångfalden av identiteter grundade i ett förmodernt lokalsamhälle mot en abstrakt, politisk och civilisatorisk idé om människans identitet som autonom och förnuftig (världs-)medborgare.

Båda tankemodellerna är lika problematiska för människor blir människor inom ramen för kulturella sammanhang. Kulturen, denna mångfald av aktörer och tankar, detta myller av tillvarons begränsade realitet och drömmarnas oändliga virtualitet måste värnas av alla för att fungera som buffert mot det oväntat oväntade och som skydd mot ojämlikheten som förr eller senare uppstår i alla sociala sammanhang. Kulturen kan inte styras och samhället är inte ett mål, alla sådana tankar utgör hot mot demokratin. Vi måste lära oss se och förstå att förföriskt enkla lösningar på komplexa problem inte är lösningen utan snarare del av problemet. Demokratin som sådan måste värnas, och man måste inse att bara formerna kan påverkas, inte innehållet. Demokratin är förutsättningen för samhället som vi lärt känna det, den är inte samhället; det är detta vi måste inse för att komma tillrätta med problemen som skapar behov av identitetspolitik.