Det är i alla fall bättre än ...

Avslutar arbetsveckan med en kort reflektion över försämringens sluttande-plan-logik som hotar att underminera demokratin genom att den får en destruktiv jakt mot botten att framstå uttryck för sunt förnuft och politiken som den leder till uppfattas som det enda sättet att agera klokt och ansvarsfullt i  förvaltningen av samhället och det allmänna. Logiken går ut på att motivera alla neddragningar med jämförelser mellan vårt samhälle och ställen där man har det sämre; vi har det ju trots allt fortfarande bättre än ... Och alla satsningar, eller för att tala klarspråk alla subventioneringar, av verksamheter och människor som redan har sitt på det torra motiveras genom att jämföra med hur bra man har det där, och vi måste göra si eller så för att inte halka efter eller för att bli bäst i landet, Europa, världen.

Jag ser med fasa hur det växer fram en strömlinjeformad politisk logik som alla tvingas förhålla sig till för att uppfattas som pålitliga och valbara. Avsaknad av visioner och fokus på resultat är logikens grundsten och den tvingar politiker att framställa sig själva som vinnare och starka ledare som får saker och ting gjorda. Jämförelselogiken förvandlar folkets valda företrädare (både i politikernas egna ögon och i väljarnas) till kämpar för den rätta sidan och det godas försvarare, och motståndarsidan förvandlas till bittra fiender. Det egna partiets förträfflighet marknadsförs konsekvent och i enlighet med de senaste trenderna och med målet att hela tiden tilltala majoriteten, och motståndarsidan framställs lika konsekvent i dålig dager. Antigen är det vårt parti eller deras som styr, och vi kommer aldrig att gå med på något som inte gynnar oss, är strategin som idag blivit norm.

Vi får en jämförelsens logik som polariserar och sliter isär enligt principen att antingen är du med oss eller också är du vår fiende, och vi får en politik som bygger på idén att så länge vi har det bättre än X (placera här in valfritt land eller fenomen som är sämre än det förslag som läggs) ska vi vara nöjda. Skatten sänks med att den i Sverige är högre än ... Och spektakulära satsningar motiveras antingen med att vi inte får halka efter med att vi ska bli världsledande. Jämförelsens logik bygger på att problem kan exporteras och förluster förstatligas, och att expertis och lösningar kan importeras och att vinster kan och bör privatiseras. Jämförelsens logik leder till föreställningen att alla måste sträva efter att vara bäst, vilket gör att ingen eller något anses vara gott nog. Jakten går ständigt vidare, men det är en jakt mot botten.

Det är en sluttande-plan-logik eftersom bara en kan vara bäst. Finns det inga arbeten spelar det ingen roll hur mycket man utbildar sig eller kämpar, det enda logiken leder till är att alla utom ett ytterst litet fåtal lyckligt lottade får det bättre. För att vända utvecklingen behöver vi vända på den där logiken och göra som Palme, betrakta politik som ett uttryck för vilja och som ett hedersuppdrag för DET ALLMÄNAS (det vill säga befolkningens som helhet) bästa. Jakten mot botten måste avbrytas och bytas mot en strävan efter toppen. Allt och alla kan alltid bli bättre, men det kan och får aldrig bli ett krav för den tanken, uppfattningen, logiken förvandlar vänner till fiender och alla andra till motståndare. Samhällsförvaltning är ett enormt komplext uppdrag och därför är kraven på att få saker och ting gjorda förödande för ingen kan leva upp till dem; den logiken gör alla till förlorare, förr eller senare.