Jag ska tala om olika saker idag, och jag ska försöka gripa mig an ämnet från alternativa och oväntade håll. Jag ska inte komma dit som en expert som talar om för människorna vad eller hur de ska göra och tänka, trots att det finns en förväntan i samhället idag om att det är så man ska göra som forskare och föreläsare. Jag tänker bland annat tala om vad det för typ av kunskaps och människosyn som behövs för att hantera integrationen. Det är nämligen en mellanmänsklig uppgift, inte deras eller våran och absolut inte någons. Integration är inte ett uppdrag eller en verksamhet med tydliga mål som kan eller ska nås så effektivt som möjligt. Integration är något som händer mellan människor i vardagen, det är vardagen! Genom att se det så blir det en kollektiv angelägenhet och allas ansvar och strävan blir en integrerad del av livet och kulturen som både påverkar och påverkas av människor som gör saker tillsammans.
Tron på experter leder oss fel. När jag talar om integration för människor ute i verksamheter brukar jag säga att de redan har alla kunskaper de behöver; det är åhörarna som lyssnar på mig som är experterna, inte jag eller någon annan. Googlar och finner följande definition på begreppet systemintegration (och kursiverar orden jag finner viktiga): "Ofta krävs det ingenjörer med bred kunskap istället för djup kunskap inom olika områden för att kunna skapa en bra integration." Viktigt att påpeka de; arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle kräver många människor olika kunskaper, men framförallt krävs SAMVERKAN. Intgerationsfrågan kan inte lösas med rutiner, planer eller som ett uppdrag med tydliga mål. Integration är inte ett projekt, det är resultatet av människors vardagliga umgänge över tid, en effekt av en kollektiv och ömsesidig vilja att lyssna på och lära av varandra.
Samhället vi lever i nu är inte hållbart, långt ifrån. Det är enkelt att konstatera, men svårare att hantera och förändra. Vi sitter alla fast i ett slags låsning, som leder oss allt längre bort från integration, i ordets vidaste mening. Allt mer av det vi gör på allt fler områden kännetecknas av integrationens motpol; segregation. Uppdelning i autonoma enheter och rumslig åtskillnad, likriktning, monokulturer och en tenens till minskade utbyten mellan samhällets delar och aktörer. Utvecklingen pekar tydligt i en oroväckande riktning som riskerar att leda till att människor blir disjecta membra, snarare än integrerade delar i en gemensam helhet. Ett upplöst samhälle där var och en är sig själv nog är inget samhälle, det är något annat. Även detta knyter an till NPM som bygger på motsatsen till integration och som snarare är en del av problemet än av lösningen. Mänskligheten är ett kollektivt fenomen, ingen människa är en ö. Kulturen skapas mellan människor och samhället är resultatet av gemensamma handlingar. Det är allmänheten som löser frågan och gör samhället hållbart. Politikernas uppdrag är att skapa förutsättningar för detta, inte att erbjuda populistiska som fungerar för att locka väljare.
We are in this together, oavsett hur vi som individer väljer att se på saken. Tillsammans, på gott och ont, bygger och underhåller vi den bas som är nödvändig för vår gemensamma överlevnad. Den tanken, den insikten, får aldrig överges, för då är vi alla dömda till undergång. Utan integration finns ingen mänsklighet. Bara genom att stärka banden mellan varandra och vara väl integrerade kan vi överleva, och förutsättningen för det är att vi gör det tillsammans. Så länge vi lockas av enkla lösningar, skyller på andra eller sticker huvudet i sanden kommer samhället aldrig att bli hållbart. Låt oss stanna upp och reflektera över vad vi sysslar med egentligen: Svenska företag och offentliga verksamheter lägger ned mångmiljardbelopp på att göra sig av med anställda eftersom ekonomin förvandlats från att vara ett medel till ett mål. Det smakar ofta mer än det kostar, även för organisationen som slimmas, vilket är effektivitetskonsulternas cyniska benämning på nedmonteringen av grunden för samhället. Särskilt inom vården tvingas man sedan hyra in personal till kraftiga överpriser av företag som specialiserat sig på att sälja kompetens just-in-time för att klara samhällsuppdraget, vilket ofta visat sig blir dyrare. Integration och sammanhållning bygger välstånd, för alla. Trygga människor är friskare, allt annat lika. Upplösning leder till en hel massa olika typer av kostnader, både för företagen och för samhället. Strategin att konsekvent låta någon annan ta hand om problemen riskerar att komma tillbaka och bita en själv i svansen. Balans mellan sammanhållning och upplösning är den enda hållbara vägen fram. Och balans når man genom ökad integrering, på alla plan.
Vad som behövs är fler kopplingar mellan människor, fler förbindelser. Och, inte att förglömma, fördjupade kunskaper i hur man hanterar komplexitet. Fler yrkesverksamma med breda kunskaper, istället för färre experter med djupa kunskaper. Samhället ägs inte av de multinationella företagen som skatteplanerar och spelar ut länder mot varandra för att sänka sina kostnader. Samhället och kulturen som växer fram mellan människor är en angelägenhet för hela samhället, för alla som lever och verkar här. Fler behöver göra mer, tillsammans, oftare. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, från grunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar