Deleuze, en introduktion 7

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Sjunde premissen: handlar om övertygelsen om att alla problem har en lösning, den bästa. En trivial övertygelse kan man tycka, men när det förgivettagandet relateras till och samverkar med den makt som är knuten till prestigefulla positioner (vilket forskare är) leder det till att det skapas grogrund för strider om vems lösning som är den bästa. Kunskap och sanning är inga enkla begrepp (vore de det behövdes inga forskare) och även om det på senare till allt mer och tydligare vuxit fram vedertagna standards för hur man avgör frågor som rör sanningen finns det altid en osäkerhet inbyggd i systemet. Det råder heller ingen total koncensus om vilken standard som ska gälla, eller ens om det är ett bra sätt att tänka. Även sökandet efter standards och strävan efter att nå konsensus bottnar ju den här premissen, som Deleuze alltså inte ifrågasätter utan undersöker förutsättningarna för och i sin egen filosofiska gärning utmanar och visar på alternativ till. Deleuze söker även han kunskap och utformar verktyg och strategier för att lösa problem, men han gör det inte med övertygelsen om att det finns en eller ett enda bästa sätt. Hans utgångspunkt är att det är destruktivt att strida för sanningen och menar att problem inte ska lösas, det är bättre att försöka undanröja grunden för problemens uppkomst genom att upplösa eller förändra förhållande ger upphov till problemen istället.

Varför strider olika vetenskapsgrenar mot varandra? En plausibel förklaring skulle kunna vara att forskning bygger på ett omedvetet och grundläggande antagande, dels om att sanningen finns nedlagd i världen och att kunskap upptäcks, dels att sanningen är en och odelbar samt att alla problem har en och en enda bästa lösning. Det är som upplagt för debatt och strid, vilket är ett sätt att avgöra frågor och lösa problem. Fast i krig och kärlek, brukar man säga, är ALLT tillåtet och forskares prestige och anseende i samhället leder till makt och därför är det ofta svårt att avgöra vad striden om sanningen handlar om egentligen. Är det verkligen kunskap man strider för, eller är det makten och inflytandet som följer med kunskapen? Eftersom dessa frågor inte får ställas eftersom det uppfattas som relativism att ifrågasätta vetenskapens grundläggande antaganden tvingas den som vill söka kunskap att först acceptera och ansluta sig till vetenskapens normer för hur man söker kunskap (vilka bygger på de åtta premisserna som Deleuze identifierat) och sedan strikt hålla sig till dessa, annars godkänns inte resultatet som tillförlitlig kunskap. Akademin är ett slutet rum utan kontakt med verklighetens komplexitet och mångtydighet, det blir nästan smärtsamt tydligt när den vetenskapliga praktiken och den akademiska vardagen betraktas genom Deleuze analytiska glasögon.

Deleuze premisser leder mig fram till förståelse för debattens primat inom vetenskapen. Debatten som verktyg för kunskapssökande utgår från och motiveras med rådande syn på kunskap, vilken i sin tur är ett mer eller mindre vattentätt system som måste accepteras i sin helhet. Samtalet, som bygger på helt andra premisser, har jag anammat som alternativ till rådande diskurs och jag har gjort det för att försöka gjuta nytt liv i vetenskapen och för att öppna upp och vädra ut unkenheten i det slutna rummet. Lanseringen av samtalet som verktyg i sökandet efter kunskap ska inte ses som en strid för den enda rätta metoden för att lösa kunskapssökandets problem. Jag anser inte att jag har funnit eller utvecklat det enda bästa sättet, jag undersöker samtalets möjligheter men jag gör det inte i opposition mot någon.

Kunskap bör inte betraktas som något man kan äga, försvara och förvalta. Den inställningen leder obönhörligen till elfenbenstorn, till prästerskap och till destruktiv maktkamp. Den synen på kunskap kanske leder till framgång men utifrån ett samhällsperspektiv finns det ett pris att betala. Vetenskapskrigen som den rådande synen på kunskap bäddar för, eftersom det endast antas finnas en enda väg till den enda sanningen, leder till kapitalförstöring av stora mått då man först måste vinna kampen om vems metoder som är de bästa och sedan måste strida inbördes för att få sina resultat erkända och accepterade som sanningar. Vetenskap och kunskap, skulle man kunna säga, är helt enkelt en olycklig kombination. Kunskap är något människor kan ha. Att veta är en mänsklig egenskap. Att minnas det man lärt sig, och med hjälp av språket förmedla det man minns är en fantastisk förmåga. Men att bygga in den i en struktur som samtidigt ger dem som verkar där makt och inflytande är problematiskt.

Vetenskapens uppgift är som jag ser det, med inspiration från Deleuze, att upplösa problem; inte att strida för den enda vägens kunskapspolitik. Vetenskap handlar som jag ser det om att söka upp problem, vända och vrida på dem för att sedan peka på OLIKA lösningar på problemen för att sedan dra vidare och lämna människorna som behöver lösningen ifred. Minor science, som är Deleuze begrepp, går ut på just det. Att inte äga och förvalta kunskap, utan om att befinna sig i ständig kritisk och utmanande rörelse. Minor science förtjänar sitt uppehälle, liksom nomaderna, på att röra sig och ställa sina kompetenser till allmänhetens förfogande. Nomader bygger inga murar, skaffar sig aldrig mer bagage än de kan bära, följer med och anpassar sig efter rådande sammanhang. Nomader har ingen egen agenda, de löser utifrån kommande problem eller visar på alternativa vägar fram för att undvika att hamna i problem och drar sedan vidare.

Royal science, däremot. Den etablerade, statsbyggande och av statsapparaten understödda samt strikt hierarkiska vetenskapen, bygger murar. Samlar insignier på hög och ståtar med utmärkelser. Här förvaltar man uppnådda resultat, bygger monument över sin egen storhet, utkämpar bittra strider för Sanningen och den enda sant vetenskapliga metoden, vilket är en syn på kunskap och en inställning till vetenskap som främjar strävandet efter makt och inflytande. Problemet är inte enskilda utövare av vetenskap, och inte heller kunskapen som produceras. Problemet är strukturen inom vilken forskare tvingas verka för att deras resultat ska kunna godkännas som vetenskapliga. Det är akademin och dess grundläggande antaganden som ger upphov till problem, inte enskilda aktörer.

Kulturvetenskap ser jag som en nomadologisk, minor science. Jag ser kulturvetenskapen som en inkluderande vetenskap, eftersom det sättet att se på kunskap gynnar både dem som verkar inom strukturen och samhället som bekostar verksamheten. En sådan vetenskap vill jag tillhöra. En vetenskap där frågandet, sökandet efter problem, och viljan att upplösa dessa för att kunna dra vidare, är idealet. En vetenskap som utvecklar metoder istället för att förvalta kunskaper. En vetenskap som rör sig. En gemenskap som liksom nomaderna bor i fält. Som flyttar dit deras kompetens behövs. Som liksom Clint Eastwoods Westernhjältar plötsligt dyker upp, löser problemet och drar vidare utan att göra väsen av sin egen person.

Kulturvetenskap, menar jag, är ett ämne där sökandet (och förmågan att söka) är viktigare än resultatet. Att förvalta kunskaper om kultur är dödsdömt och förödande, både för den som försöker och för det omgivande samhället. Det främjar maktkamp som ytterst hotar att förgöra sig själv. Men med ett annat, lite mer nomadologiskt ideal och syn på vad som är uppdraget skulle kulturvetenskapen kunna blomstra och dessutom bidra till samhällets långsiktiga överlevnad. Alla som ställer upp på premisserna är välkomna på färden. Inom kulturvetenskapen är ingen större än sin senaste lyckade problemlösning. Det som räknas är dels förmågan att hitta problem, dels förmågan att lösa dem. Och, viktigast av allt, förmågan att kunna släppa taget om resultatet och dra vidare. Att inte lockas av ära och berömmelse, det är den absolut viktigaste egenskapen för en vital vetenskap. Makt, som den får som är hyllad och berömd inom ett prestigefyllt system, är det enskilt största hotet för vetenskapens långsiktiga överlevnad!

Kulturvetenskap handlar inte om en metod, ett problem, ett ämne. Det handlar om att bryta upp murar, om att överskrida gränser. Kulturvetenskap handlar vidare om att kombinera kompetenser. Kulturvetenskap befinner sig i ständig rörelse. Ihärdigt sökande efter problem att lösa. Kulturvetenskapliga problem är alla problem som rör människor i samverkan, på ett eller annat sätt. Alla som vill vara med får vara med. Alla som har något att tillföra behövs. Men den som visar minsta tecken på förvaltande av kunskaper, byggande av murar eller upprätthållande av gränser fördöms och har diskvalificerat sig själv.