Demokratin kommer inte att rädda oss, det är vi som måste rädda demokratin

Efter att ha sett alla tre avsnitten av Jan Schermans programserie Länge leve demokratin är jag skakad, och läsningen av boken om Donald Trump (Fire and Fury) parallellt har inte minskat oron. Demokratin är hotat, men inte av någon utifrån kommande kraft eller av illvilliga främmande makter; hotet mot demokratin kommer inifrån och det är vi själva som monterar ner den, steg för steg och ofta med goda intentioner.

Läser på SVTs hemsida om det första programmet.

Jan Scherman, TV4:s förra vd, säger att han alltid har tagit den svenska demokratin för självklar. Men för två år sedan började han undra om han invaggat sig själv i falsk trygghet. Det blev starten på en lång resa genom den svenska makteliten. Är partitopparna, börsdirektörerna, riskkapitalisterna och politikens grå eminenser säkra att demokratin kommer att överleva deras tid vid makten? Eller håller de bara låg profil i debatten för att inte oroa oss andra? Svaren har inte gjort honom lugnare.

Jag blev heller inte lugnare. Bilden som målades upp i programmet ökade oron. Jag har nog också tagit demokratin för given, ända tills jag för kanske 10 år sedan då det sakta började gå upp för mig att att något hänt. Under den senaste mandatperioden har det blivit uppenbart att Sverige inte är vad Sverige en gång var. Politik har blivit hett nyhetsstoff och den långsiktiga förvaltningen av landet och demokratin har ersatts av snart sagt dagliga utspel från ena eller andra hållet. Fyra år av ständig valrörelse har skapat en trötthet och ett motstånd mot nya utspel. Och politikerna måste vara på tårna och allt som sägs och görs av de folkvalda granskas i detalj, både av dem själva i parlamentet och av medierna som tacksamt för vidare och blåser upp indignationen som väcks i olika läger. Politikerna pressas upp mot väggen när kraven på prestation ökar samtidigt som känslan av what's in it for me växer bland befolkningen. Medierna söker cyniskt nya sensationer som kan toppa gårdagens, i jakten på klick och reklamintäkter. Själva grunden för allt vi vant oss vid att ta för givet, demokratin har med vårt goda minne förvandlats till ett tivoli. Det är ingen annans fel att det blivit så, det är vårt eget fel. Starkast intryck från det första programmet var politikern från Kiruna som vittnade om alla hot som riktats mot henne och hur det påverkade henne som människa. Om program två läser jag:

Jan Scherman, TV4:s förra vd, återvänder till jobbet som riksdagsjournalist och hamnar snabbt i konflikt med pressekreterarna som vaktar dagens politiker. Riksdagens talman Urban Ahlin är också bekymrad över hur pressekreterarna och journalisterna påverkar demokratin. Han berättar om pressekreterare som tror att politik handlar om att förstöra för motståndaren och om journalister som jagar minsta felsteg. Vad händer med demokratin när politiker och journalister fastnar i en ändlös katt- och råttalek? Och hur påverkas politiken om tjänstemän som pressekreterarna tar över alltmer av politikernas uppdrag?

Det är fullt förståeligt att politikerna skyddar sig och blir mer hårdhudade, men utifrån demokratins perspektiv är det förödande. När det växer fram en anonym grupp proffs som bestämmer allt mer i detalj vad politikerna ska svara på frågorna och när det växer fram ett ett slags terrorbalans mellan journalister som söker svagheter och inkonsekvenser och medietränade politiker som gör allt för att kontrollera bilden av dem själva och partiets politik förstår jag om allmänheten tappar intresset och söker sig till populister av olika slag. Jag kan förstå att man kan få för sig att det är en klok idé (eller ett desperat försök att i alla fall göra något) att försöka "röra om i grytan" genom att rösta på populistiska politiker. Jag tror vi måste förstå att det paradoxalt nog är ett sundhetstecken, för det betyder att man bryr sig. Populismen är ett allvarligt problem, men engagemanget för demokratin kan aldrig vara det. Kadern av pressekreterare som växer fram och den allt mer kontrollerade och resultatinriktade politiken är odemokratisk eftersom den bygger på helt orimliga föreställningar om vad demokrati är och hur demokrati fungerar. Faller vi i fällan och skyller på populisterna eller korkade väljare riktas oron och vreden mot helt fel håll, det är och kan aldrig vara lösningen. Demokratin måste värnas och det kan den bara göras genom kunskap om hur den fungerar, vilket kräver mer av bildning och historisk medvetenhet. Tyvärr hänger demokratins upplösning samman med bildningens minskade värde och båda tendenserna beror på bristande förståelse för helheten och vad som är långsiktigt hållbart. Detta blev uppenbart i det sista avsnittet som sändes igår.

Jan Scherman, TV4:s förra vd, träffar direktörerna som vill göra demokratin mer lik näringslivet. De vill rensa bland politikerna och ge dem som blir kvar mycket bättre betalt. "Make Sweden great again", står det på en av toppdirektörernas keps. En annan drömmer om en svensk Macron och ett nytt parti: "Fixa Sverige!". Det är bara länder som ger näringslivet bästa möjliga villkor som överlever i den nya globaliserade världen, säger direktörerna. Men hur går det med demokratin om politiken ska fungera som näringslivet?

Här intervjuar Scherman näringslivets toppar, som säger: Koncentrera makten och minska antalet ledamöter i riksdagen. Deras lösning är alltså ökade klyftor och mer makt åt färre, för handlingskraftens och prestationens skull. Företrädarna för ekonomiska intressen vill att politikerna ska anpassa sig efter multinationella företags intressen, för tillväxtens skull. Den heliga tillväxten som bidrar till att de rikare blir rikare och allt fler vanliga människor får det sämre. Vi är med rasande fart på väg tillbaka till förhållandena som rådde innan demokratin infördes, och det är vi själva som rör oss i den riktningen. Samhället är ALLA vi tillsammans och demokratin är vår att förvalta gemensamt. När höga företrädare för näringslivet säger att vi måste minska antalet politiker och höja lönen för de som klarar sig i den mördande konkurrensen, att statusen i uppdraget måste öka för att attrahera de bästa, blir det uppenbart att det är ett slags universallösning på alla samhällsproblem. Samma sägs om lärarna och hur man ska komma till rätta med problemen i skolan. Effektivisera, koncentrera, prestera för att öka vinsten och minska förlusterna. Det är och kan aldrig vara lösningen, detta sätt att tänka och agera är istället problemet. Minnet av det Per T Olsson sa i programmet har etsats sig fast. Han sa att: "Föreställningen om det perfekta styrelsesättet hänger intimt samman med föreställningen om den perfekta människan, och dessa tankar leder rakt till Gulag och Auschwitz." Människor är som människor är och drömmen om det perfekta, oavsett vad det är, är en livsfarlig dröm eftersom ingen kan leva upp till den. Demokrati är och kan aldrig vara det bästa styrelseskicket, det är det minst dåliga; och detta måste vi acceptera om vi vill och ska kunna värna demokratin.

Upplysta despoter lovar guld och gröna skogar samt evig lycka. Diktatur är effektivt, ingen tvekan om det. Men varifrån kommer föreställningen om att samhällen ska vara och fungera som företag? Hur fick vi för oss att det är effektivitet och lönsamhet som den enda vägen? Vad måste man göra, egentligen? Vem bestämmer det? Det är inte folket och den stora massan, det är mäktiga män med ekonomiska intressen som säger det. Samma mäktiga män som sitter i styrelsen för de multinationella företagen som spelar ut länder, regioner och städer mot varandra i sin jakt på vinst och fördelar.

Jag tittade på en serie dokumentärer här i veckan (på Netflix), om Donald Trump och i det fösta avsnittet visade man hur han etablerade sig på Manhattan genom att utnyttja den ekonomiska kris som staden New York där och då befann sig i. För att investera krävde han skattelättnader i 40 år, vilket han också fick. Det är på något sätt sinnebilden för den ekonomiska modell som idag dominerar samhället och politiken. Tron på den heliga tillväxten är en religion som ger oss ledare som Donald Trump, just den typen av ledare som företrädare för näringslivet här hemma vill att vi ska rösta fram.

Trump är idag president och innehar världens mäktigaste ämbete, USA har fått en företagsledare som politiker. Han är framröstad på demokratisk väg trots att han föraktar demokratin och politiken. Jag vill rekommendera alla som ser samhället som ett företag, som ser tillväxt som målet och företagsledare som räddningen att titta på serien Länge leve demokratin, och gör det gärna parallellt med dokumentärerna om Trump eller läs boken om hans presidentvalskampanj och hans 100 första dagar vid makten. Det är skrämmande bilder av gapande tomhet och bristande mening. Demokratin är och fungerar som en anorektiker med en helt förvrängd självbild. Och det är vi, det vill säga du och jag och alla andra, som utgör både problemet och lösningen.