Där alla klarar sig utbildas ingen

Läser om betyg, om hetsen kring nationella prov i skolan och om gränsen för underkänt. Om politikers allt tydligare fokus på och krav som säger att fler ska klara sig. Alla ska med är en slogan som låter bra, fast om den bara handlar om betyg och inte om kunskap förvandlas den till tomma ord. Och den har också skapats av politiker för att används som politiskt debattredskap och för att locka väljare. Det är lätt att lova att ingen ska hamna på efterkälken, men i en skola där det är lärarens ansvar att alla klarar att nå godkänt och det enda som räknas är betygen kommer ingen att utbildas och kunskapen att sättas på undantag. Jag vill inte att någon ska slås ut, jag vill att alla i samhället ska kunna känna en grundtrygghet. Jag är ingen elitist som anser att var och en får se om sitt eget hus och jag tror absolut inte att det räcker att klippa sig för att få ett jobb. Jag oroas över att se hur både arbetslösa och anställda mår allt sämre; arbetslösa för att de saknar anställning och ekonomisk trygghet och dessutom jagas av både arbetsförmedlingen och försäkringskassan vars anställda också jagas av krav på prestation. Lärare borde vara ett prestigefyllt arbete men när det allt mer och allt tydligare handlar om om att producera resultat blir det svårare och svårare för lärare som sökte sig till yrket för att undervisa, arbeta med lärande och för att få vara med och utveckla den kunskap som vårt land behöver för att överleva på sikt. Att vara precis där man vill vara, i skolan, men inte kunna göra ett bra och kvalitativt arbete tär på en om man sökte sig dit för kunskapens skull. Och om allt fler lärare fortsätter i yrket för att det inte finns något annat arbete eller för att det i alla fall är bättre än att vara arbetslös kan vi glömma alla drömmar och visioner om att Sverige ska vara eller bli en kunskapsnation.

Läser om lärare som uttrycker oro över vad kravet på att alla ska bli godkända gör med undervisningen och läraryrket och inser att detta borde vara den verkliga skolfrågan i valet. En skola där BETYGET blir en prestation är ingen kunskapsskola och där sysslar lärarna inte med undervisning. Unga idag berövas möjligheten att lära av sina misstag och man lör sig allt mindre för livet och allt mer för proven, som är det enda som räknas. Ingen säger eller tänker så, men betraktat utifrån är det tydligt att lärare tvingas agera efter devisen att det spelar ingen roll vad du lär dig, det enda som betyder något är att du får ett godkänt betyg. Det om något är ett uttryck för hänsynslöst brutal elitism, eftersom den som verkligen inte klarar sig i dagens skola faktiskt inte får någon andra chans, vilket är iskallt och cyniskt.

Som lektor tvingas jag allt oftare svara på frågor om och måste jobba allt mer med planering och definitioner, kriterier, progression, krav och inrapportering av poäng. Även om ingen säger det genomsyras hela verksamheten av kopplingen mellan genomströmning och ekonomi. Kvalitet talas det om som aldrig förr, men inte om kvaliteten i sig, bara om system för säkring av kvalitet. Kunskapens roll är underordnad det ekonomiska resultatet, vilket leder till en (känns det som) exponentiellt ökande administrativ börda för undervisande personal. Istället för att läsa och samtala med kollegor om kunskap jagar man mellan möten som ibland är möten inför möten inför möten. Kunskapen känns allt mer som en hägring långt borta vid horisonten, så nära och ändå så långt bort.

Kunskapen och den intellektuella utvecklingen är satt på undantag, bildning betraktas med misstänksamhet och tid att tänka existerar inte eftersom kraven på mätbara resultat och pressen att prestera hela tiden ökar. Jag möter i min vardag allt fler studenter som uttrycker allt tydligare oro över att misslyckas på proven och den oron upptar allt mer av allt fler av dagens studenters tid på högskolan. Jag får allt fler frågor av typen vad och hur ska jag göra, och allt färre frågor av typen hur kan jag tänka för att lära mig och förstå? Ett underkänt resultat innebär ekonomisk risk för studenterna, det innebär merarbete för lärarna och ledningen som har det ekonomiska ansvaret besväras. Att alla klarar sig ses som ett mått på kvalitet trots att alla med bara basala kunskaper och kunskap vet att enda sättet att lära sig och utvecklas är att utmana sina gränser. Man lär sig mer av sina misslyckanden än av framgångarna, därför är en skola där alla klarar sig ingen skola. Fast för att man ska kunna lära av misslyckanden krävs att man får en andra och en tredje och kanske även en fjärde chans. I en kunskapsskola betraktas missade tentor varken som ett problem eller som ett misslyckande och där uppskattar man lärare som underkänner tentor och inlämningar eftersom det är enda sättet att vårda och värna KUNSKAPEN. Till en kunskapsskola söker man sig för att studera och få chansen att utveckla kunskap. Om det enda som betyder något är poängen och resultaten, och särskilt om lärarna och skolorna förlorar på att underkänna kommer allt fler att klara sig, men allt färre att utbildas.