Tänka tillsammans

Avslutar arbetsveckan med några tankar om tänkande, närmare bestämt det sorgligt underskattade tänkande som utspelar sig mellan människor, det tänkande som jag tänker på i termer av samtal, som jag skrivit en bok om och som utgör basen i min syn på kultur. Min självpåtagna akademiska gärning handlar om att värna marginalerna, tystnaden och tiden att tänka efter samt det som händer mellan tänkande människor. Där uppstår eller händer kunskapen, den finns inte någonstans för oss att upptäcka, den är resultatet av tänkande, analys och kritisk reflektion, tillsammans. Kunskap, bildning och vishet är kollektiva, ömtåliga kvaliteter, till skillnad från fakta som är autonoma enheter.

Mellanrum måste värnas av alla inblandade parter för att potentialen ska kunna förädlas till en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande resurs. Även om mellanrummen liksom tomhet och tystnad bär på agens och är en förändrande kraft i namn av sig själva kan vem som helst och hur enkelt som helst utplåna resursen genom att flytta fram sina positioner, placera ut sina saker eller höja rösten. Individers behov av bekräftelse och egoistiska önskan att framhäva sig själva på andras bekostnad är ett hot mot kunskapen, för den uppstår i de där ömtåliga och värdefulla mellanrummen som alla tjänar på att gemensamt värna tillsammans. Bara genom att ge kan man få, och det fina är att mellanrummens resurser har den fina egenskapen att ju fler som ger desto fler kan ta del av potentialen som finns och växer där.

Att tänka tillsammans handlar inte om att nå koncensus, inte om att komma överens eftersom det sällan är ett sant gemensamt beslut. Antingen tycker och tänker man lika redan innan och då är det en tautologi att påstå att man är överens eftersom koncensus är något man når tillsammans genom att mötas i respekt för varandras olikhet; eller också tänker och tycker man olika och då måste man jämka och den med mest makt och inflytande kommer därmed att ha en fördel. Kulturen som utgör kontexten där tänkandet utspelar sig är aldrig neutral och objektiva jämförelser, uteslutande av argumentens kvalitet, är en fåfäng förhoppning, en illusion. Målet är och kan inte vara att komma överens, utan om att lära av varandra och gemensamt utöva inflytande över kulturen som uppstår mellan. Människor är mångfalder, är sammanhållna och föränderliga fenomen, tänker jag. Människa blir man i andras ögon, ömsesidigt och tillsammans. Både du och jag och även alla andra är är flera och det är i mötet mellan varandra vi blir till och förändras. Ensam är inte stark eftersom ingen någonsin är ensam, det är en grandios, narcissistisk dröm om maktfullkomlighet.

Tänka tillsammans handlar både om att lyssna på olika röster och om att dela med sig av egna tankar och lärdomar samt om att värna tystnaden, tiden att tänka efter och mellanrummet som gör dessa saker möjliga. Det handlar om att lära sig förstå att kunskap och kultur är resultatet av samverkan även om ingen av parterna ser det så eller accepterar den definitionen. Tänka tillsammans gör man även om man inte tror det eller hävdar att resultatet av ens tänkande är solitärt och möjligt att ta patent på.

Kultur är resultatet av gemensamma beslut och handlingar, den är både konsekvensen och utfallet av individers tänkande tillsammans. Det är därför kulturen förändras och aldrig går att kontrollera, inte ens i den mest totalitära av diktaturer. Kulturen liksom kunskapen är alltid delad och föränderlig, även i sammanhang där alla är överens om att NN är ett geni som helt på egen hand skapat eller upptäckt kunskapen som accepteras kollektivt och gemensamt bedöms vara genialisk och värd att värnas.

Tänka tillsammans kan man göra medvetet, men oftast sker det obemärkt. Väldigt många lever och verkar i världen med övertygelsen om sin egen förträfflighet och missar därför en massa chanser att utvecklas som tänkare och (med)producenter av kunskap. Det krävs ödmjukhet, respekt, försiktighet och nyfikenhet för att det som händer mellan och i samtal ska kunna utvecklas till kollektiv vishet som kan utnyttja som en gemensam resurs. Man måste som sagt ge för att få och för att inse och kunna dra nytta av värdet av att tänka tillsammans måste man acceptera att effektivitet ifråga om kunskapsproduktion är väsenskilt från effektivitet i andra sammanhang eftersom det handlar om att värna marginaler, om att vara generös med tid att tänka efter och kräver förståelse för tystnadens potential och den gränslösa vishet som anspråkslöst väntar på att förvandlas till en resurs i mellanrummen som liksom allt verkligt värdefullt och viktigt i livet är gratis.