Vad hände med: hushålla med begränsade resurser?

Vad innebär det att utnyttja skattemedel effektivt, i vård, skola och högre utbildning? Det är ett slags mantra som ständigt upprepas i Högskolesverige: skattemedlen måste utnyttjas effektivt! Vad effektivitet betyder talas det aldrig om, men den gängse tolkningen verkar vara att sänka kostnaderna, och i möjligaste mån maximera inkomsterna. Det låter bra, men i en organisation där utgifterna till 90 procent består av lön är det enkelt att räkna ut vad effektiviseringen leder till. Anställda får gå eller utsätts för press genom att kraven på prestation ökar. Ingen vill sänka sin lön, men antalet timmar på en kurs kan man tänka sig att sänka för att få behålla jobbet, vilket över tid innebär att kvaliteten blir lidande. Undervisning och lärande är processer som liksom läkande går lika snabbt eller långsamt idag som förr i tiden. Effektiviseringarna leder med andra ord dels till att kvaliteten blir lidande, dels till att medarbetarnas hälsa och välmående samt arbetsklimatet äventyras.

När jag började undervisa i företagsekonomi talade man om att det är vetenskapen om hushållande med begränsade resurser, vilket är något helt annat än vinstmaximering. För att hushålla med begränsade resurser krävs helt andra kompetenser och det är dessutom mycket svårare än att vinstmaximera, som är en linjär process där man sänker kostnader och ökar intäkter. Hushållande handlar om förvaltning, omsorg och hållbarhet. Vill man värna kvalitet krävs att man kan hushålla med begränsade resurser, men är det pengar och vinst man är ute efter är det vinstmaximering man ska ägna sig åt. Inom skola och högre utbildning är det enkelt att förstå, i alla falla för den som värnar kunskapen i samhället, att vinstmaximering är en huvudlös strategi.

Om det är ett långsiktigt hållbart samhälle vi vill bygga, där det finns mångfald och där jämställdheten är väl utvecklad krävs kunskap och kompetens; inte bara hos några fe experter utan bland befolkningen som helhet. För att nå den typen av mål måste man hushålla klokt med resurserna som finns och man tar tillgång till. Förhållandet mellan effektivitet och produktivitet måste hanteras, vare sig man vill det eller ej. Ingen kommer undan den delikata situation som uppstår mellan det som är rätt, och det som görs rätt. Kunskapsproduktion är en komplex uppgift som kräver god analytisk förmåga. En uppgift som kräver att man kan hantera komplexitet. Vad är rätt ifråga om utbildning, och hur ska det göras på bästa sätt? Inget är självklart, det vet alla verkliga lärare. Det är en fråga utan givet svar. Ingen kan veta med bestämdhet, varken vad som är rätt, eller hur uppgiften ska lösas. Svaren på frågorna som uppstår i utbildningsverksamhet måste uppfinnas hela tiden, varje dag. Nya problem uppstår hela tiden och gamla beprövade lösningar fungerar plötsligt inte längre. Här kommer kulturvetarens kunskaper väl till pass. För hen är bra på att hantera komplexitet, och duktig på kritiskt tänkande. Det är kombinationen av dessa egenskaper, inte var och en för sig, som är det unika med kulturvetenskaplig kompetens. Tyvärr läggs den typen av utbildningar ner eftersom de inte anses lönsamma. Det var så jag hamnade på företagsekonomi och anledningen till att jag kände mig bekväm med bytet var just talet om hushållande med begränsade resurser, vilket fungerar som synonym till de kulturvetenskapliga kompetenserna.

Ett bra sätt att organisera utbildning är att kombinera effektivitet och produktivitet, samtidigt som man inser vikten av hantera komplexitet, istället för att eliminera den. Detta kräver en särskild kompetens, et slags kombination mellan företagsekonomi och kulturvetenskap. Det är en spännande kombination, en dynamisk relation som öppnar upp för kreativitet och nytänkande, samt främjar utvecklingen av intellektuell kvalitet. För det vi har att hantera är gemensamma resurser. Pengar och personal, studenter. lokaler och kunskap. Alla med sina unika behov, förutsättningar och begränsningar.

Om man utgår från att efterfrågan är den samma, oavsett om det handlar om lyxbilar, färdigmat eller kunskap är man illa ute. Ändå är det precis vad man gör idag. Allt i samhället behandlas på samma sätt, och målet är överallt: Effektivitet. Lösningen som alla använder sig av är att koncentrera sig på en sak, en enda sak. Specialisering och taktik leder till att fler forskare och studenter tvingas in i allt smalare stuprör, vilket gör att överblicken går förlorad. Den synen på effektivitet leder helt fel i högskolesammanhang. Den enda vägen leder alltid fel i forsknings- och utbildningssammanhang, för det är komplexa verksamheter. Verksamheter där väldigt lite är givet på förhand. Användbar kunskap kan inte måttbeställas. Den känns igen först när den finns där, och när sammanhanget och tiden är mogen. Kunskap är komplext, och därför behöver man kombinera, och hantera samtidigt, effektvitet och produktivitet. Framförallt måste man inse att innehållet i och definitionerna av begrepp som produktivitet eller effektivitet aldrig är givna på förhand. Innehållet blir vad vi gör det till. Det är ett resultat av kultur.

Högskolan är inte en organisation som alla andra. Skall man spara pengar kommer det att gå ut över kvaliteten eftersom kostnaden till så stor del består av löner. Effektivitet betyder olika saker i olika organsatiner, det finns inte ett sätt och en enda väg. Fast idag är man dels fokuserad på ekonomin, dels på att det bara finns en enda definition, och därför rör man sig allt snabbare och med tunnelseende dessutom, längs den enda "rätta" vägen utan att se vart vägen leder. Kulturvetaren som ropar; hej, vänta lite. Stopp, låt oss reflektera. Får vi verkligen det vi vill om vi gör som vi gör? Finns det andra vägar som är bättre och vars mål är mer tilltalande? Betraktas som obekväm, alternativt galen. Den som vågar ifrågasätta får problem. Kulturvetaren tystas. Man skjuter budbäraren för att budskapet inte var det önskade. 

Där är vi idag. Vi lever med och hyllar samfällt, en målinriktad, kallt beräknande rationalitet. Den enda vägen får inte ifrågasättas, det är viktigare än allt annat. Men kunskapen då, hur går det med den? Vem värnar innehållet i det som produceras så effektivt i landets högskolor och universitet? Är det bara jag som ser att vi är på väg käpprätt åt fel håll? Vilket samhälle vill vi ha? Vilken framtid skall vi sträva efter? Är det självklart vad som är bra eller dåligt? Nej, därtill är frågorna alltför komplexa. Bara med en förståelse för detta, och med en väl utvecklad förmåga att hantera komplexitet, kan en sådan sak som kunskapsförsörjning i och för hållbarhet lösas på ett bra sätt, genom kombinationer mellan olika typer av kunskaper och kompetenser.

Samhället är dessutom alla vi, tillsammans. En enskild organisation kan göra sig av med sina anställda, kan driva effektiviteten till max. Men det handlar bara om att lämpa över problemet till någon annan, om man ser på saken utifrån ett samhällsperspektiv. Och det är väl dessa frågor eller problem vi har högskolor och universitet för att lösa. Hur organiserar vi utbildningen och forskningen för att på effektivaste och mest produktiva sätt möjligt tillgodose samhällets behov av kunskap. Vad är rätt sak att göra, och hur gör det på bästa sätt? Jag vet inte, men jag vill gärna vara med i arbetet med att lösa problemet. Jag vet att jag har kunskaper och kompetenser som är användbara, och jag har tålamod att och är prestigelös nog för att samverka med människor som har andra kunskaper, andra preferenser och som kommer från andra kulturer. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, genom samverkan, och i en öppen och konstruktiv andra där behovet av gemenskap betonas. 

Detta menar jag är att hushålla med det offentligas begränsade resurser: Bestäm vad det får kosta och överlåt åt professionen att lösa utmaningen att skapa så mycket och så bra kunskap som möjligt av tillgängliga medel.