Ett samtal om demokrati, filosofi och bildning 1

Fångar upp en artikel i flödet som har några år på nacken, men som fungerar som utgångspunkt för en reflektion om de ständigt aktuella frågorna demokrati, filosofi och bildning. Artikeln är skriven av Fredrik Agell (kulturskribent och fil. dr i litteraturvetenskap) och den publicerades i tidningen Respons 3/2016.

I FÖRMODERN TID var de enskilda människornas identitet så självklar att det saknades begrepp om den. I ett strikt hierarkiskt samhälle utan större mobilitet var ståndsindelningen och tillhörigheten till en viss gruppgemenskap given, och den roll man hade fötts in i förblev oftast densamma livet ut. Allt detta förändrades med modernitetens inträde. Och efter den franska revolutionen gavs alla som nyss var franska undersåtar – i alla fall de som hade turen att vara födda män – en ny, allomfattande identitet, nämligen som likaberättigade medborgare, förenade under parollen frihet, jämlikhet och broderskap. Kants berömda tal om människans utträde ur sin självförvållade omyndighet syntes nu förverkligat i en civilisation, som sprider sitt ljus över de delar av världen, som ännu vegeterar i förmodern tradition och sedvana.

Subjektets historia är försvinnande kort i relation till mänsklighetens. Jaget som vi som lever och verkar här i Sverige tar för givet eftersom det är den enda vi känner till utifrån egna erfarenheter är inte det enda sättet att vara människa på, och konsekvenserna av den här synen på människan måste vi lära oss hantera. En allt för långt driven jagfixering leder till narcissism vilket i kombination med ointresse och okunskap kan utvecklas till cynism. Etnocentrism, nationalism och egoism är samma andas barn. Jag och och vi mot en hotfull massa av okända andra. Det är baksidan av den franska revolutionens löften om frihet, jämlikhet och broderskap.

Enligt den sociala kontraktsteori som ligger till grund för de nya republikanska statsformerna är människan i första hand autonom förnuftsvarelse; det är i kraft av människans förnuft, hennes förmåga att själv skapa sig lagar och ett gott liv, som hennes frihet ska garanteras i ett system av rättigheter, som skrivs in i författningarna i de länder som lämnat den absoluta monarkin eller upplysta despotismen bakom sig. Detta är kärnan i upplysningen och ett arv som vi förvaltar än i dag.

Demokratin är inte det bästa styrelseskicket, det är det minst dåliga. Demokratin ersatte efter den franska revolutionen en rad ohållbara sätt att förvalta samhället och i förhållande till enväldiga monarker och upplysta despoter ger demokratin långt fler friheter för medborgarna som lever i den. Men frihet kräver ansvar och engagemang. Demokratin garanterar ingenting och kan aldrig tas för given. För att demokratin ska fungera måste subjekten som den franska revolutionen befriade från maktens och överhetens förtyck förvalta den nya ordningen som är en förutsättning för subjektet. Ingen människa är en ö, brukar jag skriva här på bloggen, och det är något man ständigt behöver påminna sig om. Jag brukar även påpeka att förmågan att tänka rationellt aldrig är en garanti för att människor alltid tar kloka beslut. Människa blir man tillsammans med andra och en självbild skapas kommunikativt och är kulturberoende, oavsett om man ser sig som ett subjekt eller har en mer grupporienterad självbild och både om man lever kollektivt i en diktatur eller som fria subjekt i en demokrati; dessutom styrs alla människor av känslor också.

Den universalistiska idén om människans identitet som fri förnuftsvarelse kunde inte dölja att det i de moderna, stora nationalstaterna fanns förödande orättvisor, att ursprungsbefolkningar fördrevs och förtrycktes, att människor av viss etnicitet eller religion inte kunde göra sig gällande, att svarta och kvinnor fick rösträtt först sent. Ändå var sällan identitet som sådan problematiserad som begrepp i den poltiska idéhistorien om åsidosatta gruppers frigörelse.

Människor är och har genom hela mänsklighetens historia varit på jakt efter kunskap och förståelse. Vem är jag, vem är du, vilka är vi och hur ska man se på dem där borta? Vad är kunskap, lycka, hållbart och så vidare. Tillvaron är fylld av paradoxer och förändring och komplexitet är de enda över tid konstanta egenskaperna som varje generation, nation och individ måste lära sig förstå och hantera. Där och när det finns tid att tänka efter, där och när man litar på varandra och det finns utrymme att misslyckas ökar chansen att fler lär sig hantera komplexiteten och framtidens fundamentala öppenhet. Ur otrygghet och misstänksamhet och i oresonliga sammanhang där alla tvingas se om sina egna hus blir det svårt och där ökar risken att människor lockas av auktoritära ledares förförande budskap om trygghet och handlingskraft eller söker sig till populistiska rörelser som säger sig ha svaret på alla frågor, och det svaret är alltid att det är någon annans fel.

I dag har emellertid en rättighetsdiskurs utvecklats som hävdar särarten och vill vinna rättigheter och erkännande för en rad grupper med distinkta identiteter. Detta är i sig inte anmärkningsvärt. Men den radikala form av identitetspolitik som bland annat en socialdemokrati i kris populistiskt anammat och som torgförts i Sverige sedan tiotalet år är förknippad med ett avfärdande av upplysningsidéerna. Jag vill hävda att detta avståndstagande utgör en fara för den demokratiska offentlighet som traditionellt ändå kännetecknas av dialogicitet, av viljan till ömsesidig förståelse i det öppna samhället. Jag hävdar dessutom att detta avståndstagande har rötter som är djupt konservativa och att dessa tanketrådar okritiskt reproduceras utifrån lösliga vänsterpositioner av personer som saknar grundläggande kunskaper om traditionen.

Ingenting är enkelt eller går att isolera från allt annat. Det finns ytterst få fenomen som kan sägas ha en distinkt begynnelse. För mig handlar bildning om att inse detta och om att lära sig förstå både sig själv och andra, dels som individer, dels som grupper. Det går inte att kategoriskt vara för eller mot någonting som inte är tydligt och enkelt, och identitet om något är komplext. Därför är det där man måste börja. Utan kunskap om historiens vindlande utveckling och kulturens många gånger motsägelsefulla tillblivelse, går det inte att samtala om denna viktiga fråga, då blir det förödande och polariserande debatt av det hela.

Artikeln är lång och jag måste ägna mig åt annat. Jag återkommer därför inom kort med fler tankar om artikeln av Agell.